Livet medför diverse privilegier. På dotterns bröllopsmiddag sa min nyblivna med-svärmor: ”Nu är vi svärmödrar och får börja vara elaka” 🙂
Och när man blivit gammal, då får man vara gnällig. Så nu jävlar !
Nu när det är fritt fram för vem som helst att ”publicera sig” på nätet (ex vis jag själv…) och tidningarna har avskaffat korrekturläsarna kan man hitta många tveksamheter, speciellt på nätet.
Några av mina hatobjekt:
Skillnaden mellan ”de” och ”dem”
Trots min gnällighet… tycker jag faktiskt att språket ska underlätta kommunikationen, inte försvåra den. För den som är osäker på skillnaden mellan ”de” och ”dem” vore det väl bättre att använda ”dom” även i skrift. Då blir det ju aldrig fel i alla fall. Jag föreslog faktiskt det till Språkrådet, som svarade likadant som de fortfarande gör på nätet. De hade inte uppfattat att många gjorde fel. (Kanske läser man inte så mycket bloggar och nätkommentarer där?)
Fråga: Varför skriver man inte ”dom” i stället för ”de” och ”dem”? Det uttalas ju så.
Svar:
… På 1960- och 70-talen förespråkade många ”dom” som enda form i all slags skrift, med argumentet att ”de” och ”dem” uttalas så, och att det skulle underlätta för alla som har svårt att skilja mellan de och dem.…. ett viktigare motargument är att införandet av ”dom” som enda form i skrift skulle drabba skriftbilden i mycket hög grad. Det rör sig om ett väldigt frekvent ord. Och det skulle försämra människors förmåga att läsa äldre texter.
Vi fortsätter att skriva ”de” och ”dem”, medan ”dom” används som talspråklig stilmarkör.
Så tycker Språkrådet. Själv tycker jag att de som klarar av att använda stilmarkörer givetvis ska fortsätta med det. Jag har svårt att tro att övriga inte skulle klara av att förstå att ”de” och ”dem” betyder ”dom”. Vi klarar ju att läsa texter med pluraformer på verben.
Och på www.ord.se får jag bekräftelse på min upplevelse: Det skrivs oftare ”dem” istället för ”de” och det stör mera än det omvända. Man hade också en trolig förklaring:
Ett relativt nytt fenomen när det gäller ”de/dem”-problematiken är att allt fler gör misstaget att använda ordet ”dem” inte bara när det är objekt eller föregås av preposition utan också i subjektsställning eller när det är bestämd artikel. Man skriver: ”dem spelar i kväll” eller ”vi talar om dem nya vanorna”.
Den här skrivstrategin är förmodligen ett utslag av det som språkvetarna kallar hyperkorrektion. Man vet att det finns en regel som säger att det i skriftspråket ibland ska vara ”dem” i stället för ”de” och av rädsla för att göra fel överanvänder man just den formen.
Ersätta det med ”dom” vill man inte, men ger tipset:
Ett gott råd till dem som har problem med ”de” och ”dem” är kanske att det är säkrare att skriva ett ”de” än ett ”dem” om man är osäker.
(Edit: Sidan verkar senare borttagen.)
Uppdatering : Redan 25 augusti får jag medhåll! 🙂 Fast här går man längre, jag tycker väl de/dem kan få stå kvar i gamla texter…
Språkspalten i SvD: Skriftspråket moget för att införa ”dom”
Ingen räddning för de/dem.
(Edit: Sidan verkar senare borttagen.)
själv – ensam
Att det ibland kan vara knepigt att välja mellan ”de” och ”dem” kan jag förstå. (Missade själv nyligen i ett test 😉 Men ”själv” och ”ensam”?
Jag förstår inte att det numera kryllar av ”själv” medan ”ensam” verkar föra en tynande tillvaro...:
- Jag bor själv. (Ja, vem fan skulle annars bo åt dig?)
- Jag går ofta ut och äter själv. (– Grattis! Vilken lättnad för personalen att de slipper mata…)
Som Språknämnden säger:
”själv” betyder ‘utan någon annans hjälp’; medan ”ensam” betyder ‘utan någons sällskap’
Mycket enkelt kan man tycka. Kan det vara så att man skyggar för att använda ordet ”ensam”. Det kan ju låta som om ingen vill vara med en. Och idag förväntas man vara social och populär. Min spekulation.
Snubblar över ”misstänkt – misstänksam”
”Klicka inte på misstänksamma länkar ” (Vad är det egentligen länkarna misstänker? undrar man.)
Slutar gnälla för idag. Och då har jag inte ens gått in på alla dessa ”SÄR SKRIVNINGAR” – GRRR! 👿
PS: Hittade en rolig (faktiskt!) lektion om hur man känner igen substantiv, adjektiv och verb.
Så tänker jag... 🐾 