Jag har väldigt nära till tårar. Ibland är det bra, ibland ganska pinsamt. När jag ser på vissa TV-program rinner tårarna. Ska jag berätta om ex vis goa barn stockar sig rösten, snor och tårar flödar. Ja, det är nog speciellt när det handlar om barn, tror jag. Utan att jag riktigt förstår varför. För fullt så rörd är jag faktiskt inte.

När jag fick mitt första barn uppstod komplikationer, så vi fick åka tillbaks till sjukhuset efter att ha fått tillbringa en dag (julafton!) hemma. När det började dra ihop sig tilll nyår insåg jag att vi riskerade att bli kvar på sjukhuset över helgen, så jag ringde på sköterskan för att kolla om man skulle hinna skriva ut oss innan dess. Hormongråtig som man är när man fått barn koncentrerade jag mig på att vara l-u-g.n. Men när dörren öppnades och jag skulle ställa min fråga började tårarna omedelbart spruta: ”Får vi komma hem till nyåååår?”.

(PARENTES: Associerar ni också till den lilla bröstsjuka flickan ”I en sal på lasarettet”?

Fast min mamma sjöng en annan variant med ”Flingor falla på den lilla flickans grav.” Slut på parentes. åter till Danderyds sjukhus.) Jag pekade på mitt ansikte och försökte klämma fram: ”Jag är inte så lessen som det ser ut, egeeentliiigen!” För det var jag inte.

Vi fick komma hem.

Efter andra barnets födelse svullnade min ena arm upp och blev röd, och punktligt varje eftermiddag fick jag feber. Och blev oerhört gråtmild. Min rumskompis försökte hjälpa mig, men jag hamnade i en ond cirkel: När febern gick upp ville jag bli kollad, men tårarna flödade, och man avfärdade mig med att det var hormonstorm och möjligen mjölkstockning. I ARMEN? frågade jag förbryllat (så var det inte förra gången?), men jag gjorde inget vederhäftigt intryck med allt mitt snörvlande. ”Det ser ut som ett ormbett” sa man sen. ”Ja, om det finns ormar på avdelning så kan det stämma??” svarade jag, något oroad. Jag funderade allvarligt på att gå ut i min sjukhusskjorta och in igenom genom akutintaget för att få hjälp, Men till slut fick jag penicillin, hur bra det nu är när man ammar vet jag inte. Men barnet är 35 år och verkar inte ha tagit skada.

Även när jag blir riktigt FÖRBANNAD är det inget bra att tårarna kör igång. Svårt att verka dräpande och respektingivande under såna omständigheter, kan jag säga.

Min man och jag bråkar mycket sällan, men när vi gör det blir det myckt känslosamt, och – ja, tårsprutande från min sida. Förstås. Det här blir ju lite jobbigt för honom, som lätt känner sig jättetaskig, så jag försökte med: ”Kan du inte bara låtsas att jag är förkyld och snorar?” Jag är inte säker, men tror att han vant sig nu. Själv blir jag fortfarande irriterad på mig. För jag är ju inte nödvändigtvis mera upprörd än han, fast jag läcker mera.

Men ibland är det värdefullt att kunna gråta.

Min mamma mådde dåligt i många år. Hon sa ofta att hon varken kunde gråta eller bli arg längre. Jag är jättebra på bådadera. Och när tårarna kommer på rätt plats, när jag verkligen är ledsen, så är de faktiskt en stor tillgång. Det lättar mycket att kunna gråta, efteråt blir man sömnig och avslappnad. Det kan till och med gå att somna en stund.

På gamla dar har jag dessutom fått lite torra slemhinnor också, både här o där. Och då är ju tårar bra att ha, förstås! (Åtminstone där.)