Oftast beror det på mig själv och mitt beteende. Fast en gång förblev det oförklarat…

Många människor verkar ägna stor kraft åt att tala om hur många idioter det finns, och hur dumma de är. Och sånt är ju lätt att hitta exempel på. Ganska kul kan det bli också. Det som förbryllar mig är när man inte räknar in sig själv bland idioterna. Det blir mindre roligt också. Tycker jag.

Så, sån här är jag:

Spatialt ointelligent: En gång skulle jag träffa några vänner på en plats där jag aldrig varit förr. Som vanligt kollade jag noggrant kartan och tog med mig en utskrift (hade ännu inte GPS på mobilen, min räddare i nöden!). När jag gick av tunnelbanan stötte jag (som tur är!) ihop med mina vänner, som trots mina protester drog iväg med mig åt helt FEL håll (tyckte jag). I efterhand insåg jag problemet: Jag kan bara färdas norrut, det som är uppåt på kartan. Nu var detta en södergående tunnelbanelinje, så då skulle jag svänga åt vänster istället för höger  – om ni förstår hur jag menar. När jag är kartläsare får jag vända på kartan (och huvet) om vi inte ska norrut… Patetiskt, jag vet.

Så jag saknar ”spatial intelligens”, är alltså spatialt korkad :). Till mitt försvar kan sägas att det inte är så lätt att ha ”förmågan att bedöma 3-dimensionella figurer och att se perspektiv ” när man inte ser världen tredimensionellt från början – jag använder bara ett öga och har alltså inget djupseende.

En fördel är att mitt bristande lokalsinne har fört mig till en del intressanta platser genom åren, och jag har träffat många trevliga hjälpsamma människor!

Opraktisk: Min förre man (en mycket praktisk person) skulle en gång borra hål i en vägg. För att slippa en massa kringyrande sågspån gav han mig i uppdrag att fånga upp det direkt i dammsugaren. (Han är som sagt myckt praktisk.) Jag höll lydigt dammsugarröret mot borren, enligt instruktion. Och väntade tåligt. Och väntade, medan jag tänkte på annat. Efter en stund sa min man, mycket lugnt, men ganska sammanbitet: ”Sätt på dammsugaren!” …

Tänkte inte på det.

Här vet jag också varför, jag är inte synligt handikappad, men fruktansvärt opraktisk. Numera har jag lärt mig att sätta ihop enklare IKEA-prylar, men på mitt sätt: med långa betänketider och oerhört noggranna instruktioner. Jag kan vara väldigt avundsjuk på dem som kastar en blick på något som ska göras – och bara gör det! Själv får jag tänka igenom olika alternativa strategier innan jag börjar använda händerna. Men jag kan leva med att vara opraktisk, eftersom jag är sån.

För dem som inte räknar in sig själva bland idioterna måste sånt vara svårt att uppleva. Föreställer jag mig. Jag vet ju inte.

Resfeber gör mig helt otillräknelig. Natten före en resa är jag vaken. Varför? Jag är inte ett dugg flygrädd, det är innan jag är på plats som jag är uppjagad: ”Tänk om jag inte hinner/inte hittar/har glömt något!”… Men när jag tänker att det värsta som kan hända är att jag får stanna hemma känns inte det som något problem. Jag begriper inte vad jag är rädd för. Men rädslan stänger av huvet.

En gång skulle jag åka hem från Göteborg, men insåg till min förfäran att jag i nervositeten lyckats boka biljett ÅT FEL HÅLL! Alltså TILL Göteborg. Panik! Jag fick tala lugnande till mig själv för att hitta informationsdisken och ta en kölapp. När jag fått ny biljett läste jag fel på tiden och trodde att jag hade bråttom. Ny panik! Har ni sett duschscenen i Psycho? De stråkarna hörde jag i mina öron. Sant!

Dessutom såg jag inte numren på perrongerna, fast jag visste att de fanns där. Fick återigen tala lugnande till mig själv. Rena turen att inte de vitrockade dök upp med den långärmade tröjan…

För att ingen ska skicka efter dem nu heller kan jag komplettera med att jag annars funkar riktigt bra, t o m kan vara oväntat djärv i situationer som andra bedömer som potentiellt farliga. (Vilket ju inte heller är särskilt klokt…)

Det hela funkar i alla fall, eftersom jag numera vet i vilka sammanhang mitt förstånd stannar och står stilla som överstinnans i Markurells i Wadköping.

Men ibland kvarstår mysteriet, som i historien om Branden som inte var någon brand. (Eller?)

En natt vaknade jag av brandlukt. Gick upp och såg flammor i den lilla skogsdungen utanför vårt fönster, samt några mörka skepnader som sprang från branden. Väckte maken. Vi tittade båda på lågorna, som verkade närma sig. Ringde brandkåren och tänkte, vilken tur att den finns så nära. Sen väntade vi.

Vi väntar fortfarande… Ingen brandkår syntes eller hördes. Småningom såg vi inte längre några lågor. Dagen efter gick vi och kollade, tänkte att det måste finnas en container, ett uppbrunnet bilvrak, NÅNTING. Ingenting. Vad hade hänt? Ingen aning.

En sak är säker: Om det börjar brinna i vårt hus får vi be nån granne ringa efter brandkåren. Aldrig att de rycker ut om det är vi som ringer.