Ibland är vi barnvakt åt (bonus)barnbarn. Det gör mig alltid glad att se barnens frimodighet, tydligheten i deras kommunikation. Även när budskapet är ”Försök inte! Du är INTE min mamma!” De behöver inte använda ord för att det ska stå fullständigt klart: ”Jag vet inte riktigt vad du är för en, förhåller mig tills vidare skeptisk.” (Helt rätt!)

Inte kan man fjäska in sig heller, det är bara att vänta tills man blivit godkänd.

Ettåringen letar förtvivlat vid halldörren, där föräldrarna senast sågs. Jag går på toa, hör krafsanden på dörren, små fingrar skjuter upp den. I dörrspringan syns ett hoppfullt litet ansikte, vars hopp dock snabbt släcks: ”ÄSCH, det är HON igen! Där min mamma egentligen ska vara.” – och dörren SMÄLLS ilsket igen

Ett något äldre barn ramlar, förtvivlan uppstår: ”Jag BEHÖVER min pappa!”, med klara barnatårar trillande utför kinderna.

Man vet var man står.

Funderar på om det inte vore skönt att ha samma kommunikation vuxna emellan. Visa hur lessen man är direkt istället för att hålla masken och ta ut det på annat håll – skälla på oskyldiga, supa ner sig, snacka skit, klå upp sina barn(?) etc. OK, det vore väl l-i-t-e jobbigt med storbölande medarbetare på sammanträdena.

Men man skulle veta var man stod.

Man kan lära sig mycket av små barn. ”Du är gammal o ska snart dö!” säger det lilla barnet, mycket glatt och vänligt. För det betyder att man lärt sig något viktigt som man vill dela med sig av.

På fritis frågar ett annat barn om jag är mormor, blir raskt informerat: ”Nej!” Med tankfull blick på mig: ”Hon säger att hon är min bonusmormor.” Jag, lite urskuldande: ”Jag säger att du är mitt bonusbarnbarn. Är det OK?” Kort tankepaus, sen: ”Ja! Har du fortfarande långa naglar?” (Det är mitt mest uppskattade ”partytrick” när jag ska visas upp för andra barn.)

”Det där var INTE roligt!” hörs en annan gång en sträng liten röst, helt klart i uppfostrande syfte. Och det stämmer, jag tramsade till det på fel ställe. Igen.

Aldrig glömmer jag mitt barnbarns mamma när jag en gång föreslog att hon kunde göra som jag. Med ett obeskrivligt roat tonfall svarade fyraåringen: ”Men, gosingen, ska jag ha dej som mönster då, och göra likadant?” Generat insåg jag min oerhörda förmätenhet…

Där finns också den avslappnade kroppen som trots allt låter sig tröstas av den här människan, i brist på bättre. Den tillitsfulla blicken hos den riktigt lilla som vågat sig upp på knä, trots att det är HÖGT: ”Visst hjälper du till om jag inte lyckas ta mig ner?” Det är nästan som att man får vara den gynnsamma vinden i Instruktion för skalbaggar 

…För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda.

Och så förstås Belöningen med stort B: Det hundraprocentiga leendet, när man blivit godkänd. Det lyser så starkt att man känner sig godkänd ända in i sina mörkaste djup.

I bästa fall (om vuxna kan uppföra sig…) tror jag att nutidens ibland komplicerade familjekonstellationer kan ge något mer än kärnfamiljens mamma-pappa-barn (om den över huvud taget funnits).

Barnen kan få tillgång till flera vuxna, som de känner väl och kan ha olika sorts relationer till. Ibland kan det vara lättare att prata med någon annan än föräldrarna. De vuxna kan få skapa egna modeller, mindre låsta än vad de klassiska kan vara. Själv var jag aldrig någon bullbakande mamma och lär inte bli sån sån mormor heller. Men att vara mormor är ändå annorlunda mot att vara bonusmormor, märker jag.

Barn med självkänsla nog att verka liksom lite stöddiga – på ett vänligt överseende sätt – gör mig glad.

Tänker sorgset på de barn som tvingas dölja sina känslor, stänga av den här kommunikationen, av fruktan för stryk eller andra bestraffningar…

”Hur kan man undgå se hur ett litet barn mår, ansiktsspråket är ju så tydligt?” frågade jag en gång en psykolog, som svarade: ”Om man själv mår bra ser man, annars kan det vara svårt.”