Min man frågar ibland varför jag gillar att titta på skräckfilmer fast jag blir så rädd? Svaret är förstås: Därför att jag blir så rädd… Så rädd, faktiskt, att jag aldrig skulle våga se dem på bio, knappt på TV. Jag kollar på min lilla laptop, dessutom INTE vid läggdags. När det blir för läskigt tar jag bort ljudet…

Varför är det så angenämt att bli uppskrämd fast (just därför att?) man vet att man är i trygghet? Samma fenomen finns ju i de gamla folksagorna, skillingtrycken etc. Oftast blir slutet hyfsat gott, åtminstone för historiens ”hjältar”. Och själv klarar man sig ju alltid.

En ingrediens förutom den skräck-lättnadkänslan vi alla känner från bergodalbanan tror jag är känslan av att i alla fall ha det bättre än de där stackarna i filmen.

I en gammal framtidsskildring förutspåddes hur Sverige skulle se ut i slutet av 1980-talet (så gammal är den boken!). Av besparingsskäl hade man velat klämma in så många passagerare som möjligt i flygplanen – så långt känner vi igen oss. Men metoden var mer innovativ än så: man klämde in sätena så tätt det gick utan kvävningsrisk. Och sen, som kronan på verket, hängde man upp en stackare i en sele längst fram, väl synlig för övriga passagerare. De hopklämda kunde då jämföra sig med honom, som ju inte hade nåt alls att sitta på.

Just det:

Jag har det i all fall bättre än den där stackarn.

Mängder av TV-program verkar bygga på samma fenomen. Nu har man utslagningsprogram i alla möjliga sammanhang, inte bara vem som är starkast/snabbast, eller sjunger och dansar bäst, utan även vem som bakar godast bullar, vem som är bäst på att städa, m m.

Liksom i dokusåporna jag skrivit om tidigare är det intressantaste inte vem som vinner, utan hur (illa) deltagarna bär sig åt. De blir inte bara fiender med varann, utan ideligen ”bryter de ihop”, av sånt som helt klart ingår i konceptet – att vara skild från sina barn, att skära sig i fingret, … eller helt enkelt för att de måste vänta på beskedet om vem som åker ut(!) Inom parentes tycker jag att det är tittarna som borde kompenseras för de allt längre och alltmera krystade pauserna före domslut. Deltagarna är ju på plats, men tittarna hade kunnat använda tiden bättre – fast då hade de förstås inte tittat på detta öht…

Det finns många fler exempel. De videoklipp som visar människor i olika taskiga situationer verkar t o m vara populärare än dem med gulliga djur. Många program visar upp människor som bär sig JÄTTEkonstigt åt. Det gäller inte bara dr Phil, som verkar försöka höja tittarsiffrorna genom att skruva allt mera på konceptet. Det kryllar av program som visar upp ”freaks”.

I ”Mitt märkliga missbruk” kan man inte låta bli att äta upp sina soffkuddar, i ”Lyxfällan” blir programmet populärare ju mer omyndigförklaringen nalkas, i ”Rent hus” finns inga gränser för hur lortaktig man/andra kan vara, ”Maniska samlare” tränger sig fram i smala gångar bland bråten i sina hem, ”Arga snickaren” skäller högre för varje program. Och i ett otal program kämpar jättetjocka människor för att på olika extrema sätt snabbt gå ner i vikt – utskällningar, plågsam träning, jätteläbbiga dieter.

Men – vi som tittar då? Är inte vi lika stora freaks?

Ängslas inte, det har man fixat.  Man erbjuder ju HJÄLP – och det är ädelt. Alltid: ”We’re the good guys!”

Jag kan bara inte se hur detta kan hjälpa på sikt. Så jag har letat uppföljningar, men inte hittat mycket, och det jag hittat har inte varit upplyftande. För jag tror inte ett ögonblick att man med en enstaka insats kan ändra på såna beteenden det handlar om här – utom i sagans underbara värld, förstås.

I själva verket är det förstås skadeglädje i dess mest renodlade(?) form:

Jag har åtminstone inte gjort bort mig så kapitalt i TV som dom där idioterna.