Nu ska jag för en gångs skull tala om vad jag har gjort. Det händer inte ofta, vilket KAN bero på att jag inte gör så mycket – speciellt inte på annan ort än hemma. Är man innekatt så är man ;). Och så är det ju det här med min helt sjuka resfeber… Maken har det inte lätt alla gånger.

Men nu lyckades han i alla fall lura iväg mig på kryssning till Riga. I det exceptionellt vackra vädret!

Det har för- och nackdelar att resa med mig (själv åker jag ju helst med nån annan…): Jag är vilsen och förvirrad – även om det lyckligtvis inte verkar märkas lika mycket utåt som inåt. I GOD tid ska jag alltid vara, och bo bekvämt, inget risktagande här inte. En kompis hängde med sin dotter på strapatsrik långväga backpack: Va kul! sa jag och läste intresserat hennes blogg. Men avundsjuk var jag INTE…

Sammanfattningsvis uppför jag mig alltså som en gammal tråkig tant, med skillnaden att jag var sån från början. Precis som Rockys tecknare Kellerman, som också tyckte att han passade väldigt bra att bli gammal.

Så tiden är på min sida, för flygnervositeten kan jag ju numera skylla på miljöhänsyn. Om jag inte vore så fruktansvärt sanningsenlig jämt.

Å andra sidan har jag nån sorts inbyggd optimistkonsult, som gör mig glad och förnöjsam, både i vardagen och på resa. Anpassar mig lätt och hänger med på vad som föreslås. (I SÅNA sammanhang kan jag verka viljelös – INTE annars!) När man änteligen får loss mig är jag ju inställd på att ha kul. Och det har jag.

Just den här resan började dessutom triumfatoriskt, för jag (MOI! som miss Piggy skulle säga) var den som hittade busshållplatsen och begrep åt vilket håll vi skulle! Båda imponerade, dagen räddad. 🙂

I jättegod tid som vanligt (så GLAD att min man är likadan!) utforskade vi båten och vår fina fönsterhytt. Vi åker ju alltid när det INTE är mycket folk och trängsel för det gillar inte vi tråkmånsar heller. (”Stadens puls”? Nej tack, tacka vet jag förorten 😉

Båten var mycket barnvänlig, vilket vi tyckte var trevligt, även om vi fick flytta oss när i hamnat mitt i racerbanan i baren… Det enda vi saknade var sköna vilfåtöljer att titta på utsikten i, senare såg vi att de tagits bort för mera barnutrymme. Men vi hade ju fönsterhytt, om så skulle va! 🙂

Vi satte oss i alla fall i baren, med fantastisk skärgårdsutsikt och löjligt knallblå himmel. Och kollade våra nya minilaptoppar, för vi har ju en idé om att skriva när vi reser. Nu hade tänkte vi slippa vänta tills vi kommit hem, som när jag skrev om klassresan åter till Bremen och vi tillsammas om Berlin – maken fakta, jag icke-fakta. WiFi fick man också tillgång till på sitt lilla boardingkort, tillsammans med matkuponger och hyttnyckel, svårt att slarva bort till och med för oss.

På vägen såg vi en båt som verkade frakta – vatten!? (Eh?, ja inte vet jag.) Den skickade inga nödsignaler i all fall, så vi gissade att den kanske muddrade?

Vi hade bokat buffet. Maken ville egentligen sitta kvar i baren och äta senare, för att kunna sitta länge och romantiskt. Min (tråkiga) mage kan dock hämnas om den inte får mat i rättan tid, så jag sa att vi kan ju sitta romantiskt efteråt istället. Det var tur, för senare var det inte romantik som gällde, utan ett av makens praktfulla migränanfall…

Men buffén tyckte vi var jättegod, särskilt uppskattade vi att det inte fanns bara det vanliga, utan mycket vegetariskt, sallad och mera udda grejer. Efter visst besvär hittade jag menyn på nätet, fast först fick jag fixa fellänkningen – proffs som jag är… Eftersom jag är så förnöjsam, särskilt när det gäller mat, kollade jag på nätet och såg att det var fler som uppskattade buffén.

Ingen måltidsdrycka ingick, men vi slog på stort och tog en flaska vin (det här var före migränen). Lite udda var att vanligt vatten till vinet inte inte heller ingick, det fanns bara flaskvattten. Frukostbufféns juice- och vattenautomat var till och med avstängd på kvällen… vi funderade på att hämta på muggen, men uppförde oss för en gångs skull som vuxna människor.

Efter denna enorma måltid trodde vi att vi aldrig skulle äta mer (som man ju gör).

Men nästa morgon bar det av iland efter en rejäl frukostbuffé. Efter den var vi faktiskt proppmätta ända till middagen, inte minsta fika på hela dan. Och då gick vi ändå i fem(!) timmar i sträck, med några parkbänksraster. Jag har inga bildbevis, för lat att ha lärt mig eller idas fotografera. Fast nuförtiden kallar jag det för ”mindfulness”, för det tycker jag låter bättre.

I det oförtjänt, oförändrat fantastiska vädret promenerade vi in till Riga. Vi gillar att gå, både för att det är i stort sett den enda träningsform vi ägnar oss åt… och för att jag (med utan mitt lokalsinne) då får något lite grepp om var sevärdheter ligger i förhållande till varann. När vi reser går vi gärna ensamma och hittar (eller hittar inte). Det händer att vi hamnar på helt andra, ibland intressantare, ställen. I efterhand kollar vi vad vi egentligen såg (på n-ä-t-e-t!). Och skriver eventuellt om det. Därmed gör jag en dygd av nödvändigheten – jag har åkt på många sightseeingturer, men glömmer lika fort. Det är roligare – och fastnar något bättre – att hitta info själv.

Vi hade tänkt börja med Hoponhopoff-buss för att få överblick, men såg ingen förrän vi nästan var klara att gå tillbaks till båten. Med det vädret gick det utmärkt bra ändå.

På väg in till stan såg vi en vacker bro och ett imponerande svängt höghus. Till slut lyckades jag läsa skylten: ”Swedbank”! Aha, tänkte jag, det är hit mina pengar gått, bra att jag håller på att byta bank – om än av andra skäl! Åter hemma hittar jag vad Sydsvenskan skrev 2008: ”Swedbanks blänkande höghus dominerar huvudstaden Rigas stadsbild. Bankens socieekonomiske expert Peteris Strautins njuter av utsikten trots växande kreditförluster.” Och här tog jag en ändå en bild, om än lite sned och utan att man ser skylten.

I stan fanns fantastiska hus. Och se! Jag hade rätt, som lite vagt högg till med att det ”verkade Jugend”. Min vän NÄTET framhåller dessutom att jag gjorde helt rätt som tittade uppåt husväggarna istället för vart jag gick – och då får man ta lite krockar med lokalbefolkningen. För  ”Riga brukar välgrundat  kallas för jugendstilens huvudstad”.

I min entusiasm (och detta var redan INNAN jag visste att jag haft rätt om ”JUGEND”!) tog jag till och med en sned snabbbild på ett hus med dekoration av bikupa och bin (såvitt jag kan se?). Jag tänkte kolla på nätet sen! Men hittade faktiskt inget om detta. =(  Vad betyder det?

Vi älskade även Rigas parker. Vi hittade till och med en toalett som var både öppen och gratis. OK, att den inte verkade gå att låsa(?!), så det fick gå lite fort och nervöst, och nåt toapapper fanns det inte heller. Men jag hade lite papper i fickan, så att det räckte till händerna också, för något vatten fanns inte heller – men handtork fanns (??). OK, nu tänker vi inte mer på det.

Rigas frihetsmonumument gjordes det mycket reklam för, därför tvekade vi länge innan vi motvilligt dit. Imponerande! Bild finns förstås på NÄTET!

Fast den bästa bilden tog vi aldrig: Bland monumentets utlagda blommor (finns de alltid där?) marscherade två soldarer (är DE alltid där?). Av ”våra” soldater var båda mycket rakryggade, men den ena lutade framåt, den andra bakåt. Hade de ramlar hade det varit åt varsitt håll…

I bakgrunden stod en kamouflagebyxad soldat med basker för att bevaka vakternas trygghet. Det kunde behövas, för om någon smugit på sig dem bakifrån hade de varit förlorade (en framåt, en bakåt, mitt bland alla blommorna). Som kronan på verkat steg en tant fram. Minns ni henne med handväskan? (Utom att hon tydligen inte var en tant, bara 38 år.) Men detta var en tant. Hon stod där, öga mot öga, och spände ögonen i dem. Nära och länge. Länge. Sen blev det inget mer.

Men när vi gick förbi långt senare var hon där igen, samma tant, i samma mössa och väska. Hon pratade även med den kamouflagefärgade. Vem var hon?

Dan efter hade jag svårt att skratta på grund av träningsvärk i mittenpartiet (det som med stigande ålder sjangserat  på ett obehagligt sätt). Bra, tänkte jag, men maken retades förstås: Det är för att du ätit så mycket. ..

Efter andra dagens lika maffiga frukost hittade vi så äntligen de bekväma sittplatserna i Sky bar, med utsikt. Så att vi kunde få vår stilfulla infart till Stockholm. I den fantastiska skärgården, med samma löjligt vackra väder. Varför åker man bort, när det är så vackert?

Plötsligt minns jag en annan färjeresa för ganska länge sen. Vi var ringmärkta (minns inte om gifta eller förlovade) och maken visade stolt att han minnsann bar sin ring. Problemet var att det inte var rätt ring… det var den från förra äktenskapet. Hrm… Vilket förklarar att den satt åt så hårt. Bland annat därför ville han gärna ta av den, men den var fastare förankrad än äktenskapet. Så han dök in på toaletten för att använda tvål.

Jag väntade utanför. Och insåg plötsligt att jag stod utanför herrtoaletten, alldeles vid färjans största raggningsdansgolv, och väntade på en karl. Som inne på toan förtvivlat kämpade för att få av sig vigselringen. Jag vet faktiskt inte om det var min livliga fantasi eller om folk verkligen tittade till lite extra när de kom ut från toan. Det KAN ju bero på att jag inte kunde låta bli att börja fnittra i min ensamhet.

PS: Maken gav mig lov att berätta detta. PS 2: Han vill också att jag ska nämna att vi fortfarande är gifta.

Vi har alltid väldigt roligt när vi reser tillsammans. Också. 🙂