Jag råkade läsa en artikel av Åsa Beckman: “Jag diskuterar gärna litteratur – men inte i gynstolen”. Och kom osökt att tänka på ett av mina första gynekologbesök, jag tror faktiskt det allra första. Av någon anledning har jag oftast hamnat hos manliga gynekologer, så även denna gång. Han var dessutom riktigt snygg, och trevlig. Jag hörde senare av en arbetskompis att han allmänt kallades dr Gullig.

Denne vänlige man ville antagligen lätta upp stämningen under undersökningen. Det behövdes säkert, för  jag var ganska spänd, ovan som jag var vid att ha en främmande mans ansikte mellan benen. (Det är jag faktiskt fortfarande…) Så han frågade vad jag jobbade med. “Jag har just börjat plugga på universitetet.” “Och det blir mycket kårliv?” Och jag höll på att explodera: “Kan du se det DÄR nere?” Sa jag inte, men tänkte ganska högt…

Fast mera avspänt vart det.

Gynbesök är ju ofta lite – speciella… För länge sen hörde jag talas om en äldre släkting (inga namn!) som hade fräschat till sig inför gynbesöket. Och fick den ilskna frågan: “Men vad luktar det här?!” (Det var väl i och för sig just det hon ville undvika:  att lukta…) “Ja, vad ska det lukta?” “Inte parfym, i alla fall!”

Det vart nog INTE mera avspänt.

En annan gång blev samma släkting (tror jag) ombedd att klä av sig bakom skynket,  gjorde så. Sen kom läkaren. “Människa sätt på er byxorna!” Jag misstänker oavspänd stämning även den gången.

Dystrare exempel finns också. På grund av hjärtklappning fick en närstående medicin utskriven  som tog ner ämnesomsättningen. Hjärtklappningen kvarstod dock, och medicineringen trappades upp, såvitt jag vet utan uppföljning av hur det egentligen stod till med ämnesomsättningen. Till slut hade kroppens funktioner saktats ner ganska allmänt, hon kunde varken äta eller bajsa, och deprimerad var hon ju redan innan.

Så omgivningen försökte ifrågasätta om behandlingen inte eventuellt borde kollas upp. Mycket försiktigt, för läkare kan vara oerhört känsliga varelser. (Till skillnad från patienter, som ibland tvingas tåla rätt mycket.) Men vi var tydligen inte tillräckligt finkänsliga, för  läkarens förorättade svar blev ett pompöst: “Jag får intrycket att fru X (patienten) försöker styra MIN medicinering!”

Jag hoppas att man nuförtiden tycker att behandlingen angår även patienten…

Jag tror det var samme läkare som frågade samma patient  vem som (tydligen felaktigt) beslutat att operera mot misstänkt struma. (En operation med komplikationer.) När läkaren hörde namnet svarade han: “Nej, honom känner jag, han skulle aldrig göra så!”

Observera att patienten alltså antogs ha ljugit om vilken läkare hon gått till i åratal. Man undrar varför hon skulle göra det?

Men det här var länge sen och en del av problemet var nog patientens oerhörda respekt för auktoriteten/läkaren.  Hoppas och tror att det är bättre nu.

Själv har jag inte särskilt dystra erfarenheter, fast några lite konstiga.

Som barn hade jag ofta öroninflammation. Som vuxen fick jag det en gång och gick till närmaste sjukhus. Där verkade det tunnsått med personal och jag fick vänta VÄLDIGT länge. Till slut blev jag tillsagd att gå in i “prickiga rummet” (som verkade vara ett väntrum för smittsamma sjukdomar(?) och klä av mig på överkroppen(??!) Efter ytterligare väntan dyker en läkare(?) upp, utan vit rock, men med rutig skjorta, gräver runt i mitt öra, på ett väldigt ovant sätt. (Jag hade ju varit med förr.)

Sen börjar han slå i böcker. Länge. Till slut frågar jag: “Visst är det öroninflammation?” (Jag kände ju igen det.)  Han svarar  med ett gåtfullt leende: “Det är inte vad du tror…” (Tonfall som om han just skulle ge mig det glada budskapet att jag var gravid 😉 Jag kollar att jag fått penicillin och går därifrån. På väg hem spricker trumhinnan. Jag fick också en salva, så vi ringer för att fråga om jag skulle använda salvan trots att trumhinnan var trasig (och kolla lite, för vi var misstänksamma). Fick beskedet: “Han kommer aldrig mer hit!”

Jag tror fortfarande att det var nån från gatan som lattjat lite i de personaltomma lokalerna.

När jag låg på BB efter andra barnet svullnade min ena arm upp, och jag fick feber varje eftermiddag. Jag bad om hjälp, men det blev lite moment 22: När jag fick feber började jag gråta, och då skyllde man på hormonerna, det vet ju alla att det gråts mycket på BB. Tog jag febernedsättande fanns ju ingen feber att visa upp. Min rumskompis föreslog att jag skulle sätta på mig morronrocken och gå ut, runt hörnet och in genom akutingången.

Till slut lyckades jag få en läkare att titta på mig. Men bara titta, från fotändan av sängen. Av någon anledning ville han inte ta i mig(!), utan bad mig själv kolla om jag var svullen under armen. “Jag är inte så van att undersöka… men jag tror det”, sa jag.

Hans teori var att det var mjölken som rann till, trots att jag påpekade att förra gången fanns mjölken nån helt annanstans än i armen. Till slut tittade någon på armen och sa att det såg ut som ett ormbett. “Ja, om ni har ormar här så?” Sen lindades armen hårt (så att svullnaden inte skulle synas?), tills handen började domna. Slutligen fick jag penicillin – hur bra det nu är när man ammar vet jag inte.

Aldrig glömmer jag den ögonläkare, vars vresighet faktiskt räddade mitt ena öga, från födseln starkt översynt och därför bortkopplat av hjärnan. (Jag skrivit mer om det här.) På kollen blev läkaren alltmer irriterad på min långa lugg, och fräste till slut förebrående: ”Har du tänkt på att om något händer med ditt fungerande öga är du så gott som blind?”

Uppskrämt började jag redan på T-banan på väg därifrån träna ögat, som faktiskt gick att få relativt användbart.

Läkaren hade nämligen glömt att tala om att det egentligen var alldeles försent då, i tonåren.

Det var väl tur! 🙂