När vi ska sova lyssnar vi ofta – halvsovande – på radion. Ett program handlade om att uppfylla sina drömmar. En man ska cykla jorden runt (han har tränat med att ta sig genom Sverige – från Treriksröset till Smygehuk), en kvinna ska börja ägna sig helt eller delvis åt sin bildkonst. Men den vanligaste drömmen verkar vara att skriva en bok. Varför det då?

En förlagsrepresentant svarade bland annat att det anses “fint” att vara författare, men framför allt vill man bli hörd/läst. Älskad. “Med sina manus säger de: “Älska mig!” För det allra mesta måste jag tacka nej.” Ett av hans viktigaste krav för att tacka ja var att författaren verkade skriva helt enkelt för att han/hon inte kunde låta bli.

Jag känner igen den där skrivlusten, från min forntid och nutid. Men inte riktigt däremellan. När jag efter 50 år träffade klasskompisarna från nian var de fortfarande övertygade om att jag blivit författare. Men jag tappade lusten i skolan, allteftersom det blev för låst: trista ämnen, stränga krav på dispositon.

Men nu skriver jag igen, just for fun.  🙂 OK, jag har hört att det är nyttigt för hjärnan också, och för att inte bli helt försoffad har jag nu fixat ståbord (som jag hade på jobbet). Bättre för ryggen och musaxeln, och när uppkopplingen tvekar joggar jag lite i smyg, så blir det lite nyttigt för resten av kroppen också. Jag tränar ju inte, eftersom skolan lärde mig att avsky jumpa också… 😉

Min man har faktiskt skrivit en bok och berättar om redaktörens granskning av språket och koll att det hela hängde ihop. Mycket ströks.

Och jag funderar: Hänger mina texter ihop, tro? Jag skriver ju bara på kul, men en del av nöjet är faktiskt att “få ihop texten”. Särskilt roligt är det om det dyker upp nån helt annan tanke än den jag tänkte skriva om från början, jag kanske får stryka hälften, eller flytta det nån annanstans. Ibland hittar jag plötsligt en bra avslutning. Eller så blir det (som nyss, faktiskt): Nej förresten, jag satsar på det här istället, det känns ju mycket roligare!

Det allra mest lustfyllda är att ändra rubriken när jag märker att det skenar iväg åt nåt annat håll än det jag tänkte från början. Alltså tvärtom mot mardrömmen från skolan: “MISSUPFATTAT ÄMNE!” Som jag aldrig gjorde mig skyldig till, men ständigt fruktade.

Men om jag skulle skriva en bok, då blev det ju helt annorlunda. Nån form av “disposition” och planering skulle jag väl behöva, antar jag. Det skulle bli mera av en prestation, med inbyggda krav, inte ett lustfyllt skuttande hit och dit.

Framför allt skulle någon annan bedöma resultatet.  Det skulle jag nog ha svårt att inte tänka på. Hela tiden. Troligen skulle mitt försök dessutom refuseras – och hur roligt är det? Men även om manuset godkändes för publicering skulle det ju inte duga som det var.

En annan drömmare i programmet hade faktiskt fått sin bok godkänd, nu väntade förlaget bara på hans redigering, men han tog inte itu med den. För det var inte det som var drömmen.

Och när boken är färdig då? Min man beskriver lyckan att hålla den i handen. Men i programmet pratade man också om den tomhet som kommer sen, när man är klar. Den tomheten skriver cyklisten också om, efter sin Sverige-resa. Och han som skaffat hus på Gotland kände: Var det inte – mer?

Nä, alla förlag som (inte!) köar för att publicera böcker av mig:  Jag tackar nej. Fortsätter som hittills – ibland sammanhängande, ibland inte.  😉

Citerar Galadriel – igen! (Bara för att jag älskar ”Sagan om ringen” Här tackar hon nej – till ringen.)
I have passed the test. I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel.