I en bloggkommentar halkade jag in på ett av mina älsklingsämnen, och åtminstone EN person var intresserad av vad jag kunde tänkas skriva om detta. Så nu kör jag! 🙂

Varje människa bär sitt ett eget universum inom sig, med alla egna upplevelser, känslor, tankar, associationer, relationer, etc etc. Detta universum bygger vi flockdjur upp genom ett ständigt samspel med omgivningen.

Det lilla barnet tittar in i ögonen på sina trygghetspersoner: “Gör jag rätt nu?” “Kan det här vara farligt, du hjälper mig väl i så fall?” “Titta vad jag vågar!” “Det här känns inte bra, hjälp mig – NU!”  Från födseln är små barn mästare i att uppfånga och anpassa sig till omgivningens reaktioner på dem och vad de gör. Vuxna gör precis likadant. Samspelet är mera dolt och sofistikerat, men vi  fortsätter att vara beroende av att bli sedda och bekräftade. Vi speglar oss ständigt.

Som Hjalmar Söderberg sa: “Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

De försvarsmekanismer vi bygger upp i barndomen är de som ligger längst ner i ryggsäcken och är svårast att göra sig av med. Även om det var många år sen de fungerade och oavsett hur mycket de förstör i det vuxna livet fortsätter vi att försvara oss genom att fly, anfalla, ljuga, sura, pika, tiga… Alla kan säkert fylla i mer, jag vet att jag kan.

Men i speglingen får vi chansen att lära känna både vårt eget och partnerns inre barn. Och visa dem den ömhet de förtjänar. Kanske rentav avtacka ett och annat försvar: ”Tack, det här funkade ganska bra när jag var liten – jag överlevde ju. Men nu är jag vuxen och klarar mig själv.”

Hur kan även de som står varann nära ha så olika perspektiv och tankesätt?

Det verkar ju obegripligt. Men när man tänker på hur hjärnan fungerar är det inte så konstigt. Hjärnan tolkar automatiskt ALLT vi upplever, hela tiden. Det sparade lagras inte i prydliga fack, utan VARJE GÅNG vi minns letar hjärnan reda på allt som hör ihop med det minnet: tankar, känslor, associationer, synintryck, lukter, smaker… etc. Och varje gång det händer påverkas  minnet och justeras, tolkas igen, läggs tillrätta, anpassas till övriga erfarenheter. Så att vår världsbild – vårt universum – ska hänga ihop. Eller åtminstone kännas som om den hänger ihop.

Det minne man ofta plockar fram kan alltså vara väldigt olikt det man mindes från början. Betänker man sen att redan det ursprungliga minnet var subjektivt tolkat inser man lätt problemet. För detta är vad vi bygger upp vår  värld av.

Tacka fan för att två människor inte har samma minne av samma upplevelse!  Eller ser världen ur samma perspektiv.

Man kan ju roa sig med att jämföra barndomsminnen. Själv var jag övertygad om att en släkting tagit livet av sig. Ända tills en annan släkting var lika övertygad om motsatsen.  Vem hade rätt? Varifrån hade vi informationen? Ingen vet.

“Köttets lust och själens obotliga ensamhet”? Det måste inte vara så.

Det låter ju tragiskt om vi flockdjur måste leva helt ensamma i vårt universum. Den goda nyheten är att vi kan mötas. Och det är då det blir MAGISKT.

När jag nyligen lärt känna min nuvarande man blev jag en gång jättebarnsligt JÄTTELESSEN för att han i sömnen vände ryggen åt mig . (Jag har skrivit om det förut men tar det som ett tydligt exempel.) Jag kämpade länge mot min JÄTTELÖJLIGA lessenhet, som jag ju skämdes över, tyckte var KORKAD – och vid min ålder, dessutom! Skammen gjorde mig ännu lessnare.  Till slut utbrast jag snörvlande: “Jag blir så lessen när du vänder ryggen åt mig!” Och hoppades att han inget hört. För det var ju så dumt och pinsamt.

Det var tyst en stund, sen sa han: “Jag tycker så mycket om att du visar vad du känner”, vände sig om och la armen om mig. Jag tvärsomnade, sov gott och länge.

När jag vaknade visste jag direkt vad det handlat om: När min nye man vände ryggen åt mig mindes reptilhjärnan omedelbart slutskedet av mitt förra äktenskap, när min dåvarande man vänt ryggen åt mig, både bildligt och bokstavligt. Och den alltid lika alerta reptilhjärnan larmade blixtsnabbt:

Nu skiter det sig igen!

Just den här reaktionen återkom aldrig, den var desarmerad.

Men för att kunna desarmera den behövde jag hans bekräftelse att det var OK att jag reagerade så. Fast jag inte ens själv tyckte det…

För den som vågar finns den magiska speglingen

Det påminner mig om det psykologerna kallar spegling och som kan beskrivas som ett aktivt lyssnande. Människor som är djupt engagerade i varann och sin relation kan välja att öppna sig mot varandra och ta del av varandras universum.

Istället för att rygg-mot-rygg med blottade huggtänder och högaktiv reptilhjärna FÖRSVARA sig kan man se varann in i ögonen, minnas och tala om för varann vilken kärlek och tillit man känner.

Och så turas man om att säga det man behöver säga. I en dialog. 

Sändaren berättar precis hur det känns, visar upp sig i all sin skröplighet. Partnern emot, lyssnar koncentrerat. Om något är oklart får mottagaren fråga hur sändaren menar. Men reptilhjärnan måste vara bortkopplad, inga genmälen, inga svar eller förklaringar.

Inget “Men så sa jag faktiskt inte.” “Jag menade ju inte alls så.” “Låt mig förklara hur jag menade!”  “Då hörde du faktiskt fel.” “Det var inte jag!”  Inte ens “Du har rätt, det var dumt. Jag ska aldrig göra så mera.” Mottagaren får inte ens nicka instämmande.

Bara vara en skål som varsamt fångar upp det sända.

Och sammanfattar, bekräftar: “Om jag förstått dig rätt, känner du… när jag… Är det rätt uppfattat?”

Ända tills sändaren inte har mer att säga. Mottagaren kontrollerar: “Har du något mer att säga om detta?” (Jag kan avslöja att det går förvånansvärt fort att “bli färdig” när man inte blir avbruten, utan hörd.)

Sen byter man roller. För båda ska få ta lika mycket plats, men det går bara om man tar en i taget.

Nästan omöjligt, jag vet! 🙂 Men det gör inget om man snubblar, man bara backar, tar kanske en paus – och börjar om.

Och lyckas det kan man få inblick i en annan människas universum. Man får förtroendet att titta på världen genom en annan människas ögon: “Så här är det för mig”. Spännande!

Det aktiva lyssnandet, mottagandet, innebär förstås inte att man köper den andres syn, ger den andre ”rätt” – eller ens förstår hur man kan se det så. Bara att man respekterar och accepterar att det är så.

Då blir olikheterna inte längre något som hotar relationen utan kan tvärtom förstärka attraktionen. Ironiskt nog är det ju ofta olikheterna man blev betuttad i från början… 😉

Som bonus ser man faktiskt även sig själv tydligare. Genom dialogen får vi kontakt med våra känslor och kan öppna oss för nya sätt att vara tillsammans, kompromissa, väga in vad som är viktigt etc. Kanske plötsligt hitta helt andra möjligheter. Tillsammans, inte rygg-mot-rygg.

Jag har stött på speglingen på Imagoseminarier och skrivit om det förut. Jag får INGEN provision (jag lovar! 🙂 men rekommenderar det ändå. Under ett veckoslut i lite lyxig miljö kan man komma varann närmare än nånsin – och får med sig ”verktyg” för att kunna fortsätta så. Det lyckas nog bättre om man inte väntar tills krisen är akut. Vi ville fortsätta att ha det lika bra, och inte tappa bort varann på vägen. Det hade vi båda varit med om förr…

Slut på reklam! Tipsa gärna om andra möjligheter!

Det är ingenting för veklingar! Men om man lyckas ÄR det magiskt! 

Båda måste förstås, som det står i dikten, ”våga sig ut högst på strået, också om det böjer sig och svindeln kommer.” Favorit i repris:

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
också om det böjer sig
och svindeln kommer

För att man skall kunna flyga
måste modet vara
något större än rädslan
och en gynnsam vind råda

ur ”Instruktion för skalbaggar”
av Margareta Ekström