… läser vi i tidningen. Aj f-n, man måste alltså supa till ordentligt för att hålla sig i form. Jobbigt. 😦  Fast det kanske inte stod så i artikeln, jag läste den aldrig. För jag började fundera över det här med alkohol.

På femtio- och sextiotalet drack mina föräldrar en snaps till julsillen, under visst grimaserande nersköljd med lite öl. Punkt. Vin var en okänd storhet, själv smakade jag det första gången vid konfirmationen (sant!). På sextiotalet, när jag som tonåring var ute och dansade skulle killarna dricka, men absolut inte flickorna – åtminstone inte de “ordentliga”, såna som jag… 😉

Min man var vinintresserad, så vi drack ofta vin till maten, hade även vinprovning ibland. Själv blev jag aldrig nån finsmakare, men tyckte att det var gott och trevligt. När jag fick barn (på sjuttiotalet) minns jag inte att jag gjorde andra ändringar i mitt ätande och drickande än de som berodde på att exempelvis kaffe under graviditeten smakade urrk.  Jag säger inte att det var rätt att göra så, konstaterar bara fakta. I vissa andra situationer har jag agerat på ett sätt jag efteråt inte begriper.

Inte har jag kunnat skylla på fylla heller… 😦

För jag har aldrig känt det där suget efter mera som alkoholister pratar om. Jag tycker det är gott och avslappnande med vin, efter två glas känner jag mig angenämt yr i en kvart. Då slutar jag, dricker jag mer blir jag bara urtråkigt jättesömnig. För att inte tala om de få gånger jag varit bakfull – fy tusan! UNDVIK! skrek kroppen. Så det gjorde jag.

Den uppkäftiga professorn, Agnes Wold, angriper bland annat myten om hur farligt det är att dricka alkohol när man ammar. Hon säger att en ammande mamma (i motsats till en gravid!) faktiskt kan dricka sig medvetslös utan att alkoholhalten påverkar barnet. Det är alltså inget hon rekommenderar. men när hon påpekar hur liten del av alkoholen som faktiskt går över till barnet via mjölken kommer nya argument för avhållsamhet: Barnen kan bli skrämda av föräldrarnas förändrade beteende, man kan tappa dem i trappen i fyllan, etc. Och tänk om man behöver till sjukhuset och inte kan köra bil!

För mig går det sistnämnda skälet bort, eftersom jag inte har nåt körkort, men sammanfattningsvis bör man alltså helt undvika att dricka alkohol innan alla ens barn är vuxna.

Och  då kommer min ständiga fråga: Finns det verkligen bara två alternativ? I det här fallet: ANTINGEN icke en klunk champagne att skåla med vid jubileet, ELLER redlöst berusad?

OK, jag förstår att det där med “lagom” är töjbart, liksom “ett glas” – sen vinprovartiden har jag några bautaglas som faktiskt rymmer en hel flaska, om man fyller dem till brädden. (Jag provade med vatten, för det är INTE meningen, det är aromen som ska ha gott om plats. Om nån undrade…)

Och jag känner ju till det här med förnekelse, har sett bilföraren i körsimulatorn på TV, som efter sjätte dikeskörningen fortfarande sluddrade att han blev en bättre förare ju mer han drack…

Men såna problem kan väl inte de flesta ha?

Just nu läste jag en skribent som frågar “Måste vi verkligen dricka alkohol för att bli accepterade som en i gänget?”, och beskriver hur man annars blir negligerad, utfryst eller fördomsfullt ifrågasatt på firmafesten.

Då känner jag mig sådär “eljest” igen. ❓ Minns den påkostade firmafesten för många år sen: God mat, dansanta människor – och obegränsat med alkohol. Jag drack vin till maten och efterrätten, sen var det bra. Dansade med frenesi, blev återkommande törstig och hämtade juice vid groggbordet. Tills jag och min likasinnade kompis började misstänka att personalen trodde att vi hade alkoholproblem, då övergick vi fnissande till att dricka  vatten på toan istället. (Vatten är ju ändå det bästa när man är svettig och törstig.) Men nån särbehandling från omgivningen kände jag inte av. Flamsig är jag lika bra utan alkohol. Och när festen framåt småtimmarna började spåra ur åkte vi hem, jag och min kompis. Angenämt trötta efter en trevlig kväll.

Samma sak med rökning, slår det mig. I min ungdom rökte “alla” – utom jag. Det var inte för att jag var så förståndig, utan jag hade missat att börja röka när de andra gjorde det. Eftersom det kändes fånigt att vara hostande nybörjare bland proffs gjorde jag det till min gimmick att vara den-som-inte-röker. Vilket väl var en sanning med modifikation om man räknar med passiv rökning. För jag hängde förstås alltid med på de sociala rökpauserna, även de på toan…

Jag läste aldrig artikeln om alkohol, utan fortsätter nog som hittills att bry mig om de hälsovarningar jag vill. Och att ta ett litet glas vin till eller efter maten när jag känner för det, två till helgen – trots att vi inte ens jobbar längre. 😉

Jag blev nog den där ordentliga flickan. Som sitter här och funderar: Har samhället förändrats? Är det jag som är ”eljest”? Eller kanske bådadera?