I efterdyningarna av Macchiarini-skandalen, nu när utredningarna står som spön i backen, funderar jag på vad jag lärt mig om hur det fungerar/inte fungerar idag och hur man skulle kunna göra istället.

Eftersom det är människor inblandade och inte oförvitliga, rationellt tänkande (omänskliga) auktoriteter, som man gärna verkar vilja tro.

Hur funkar vi när vi ställs inför omänskliga krav? Svar: Mänskligt.

Den enväldige rektorn får ta in råd, men behöver inte bry sig om dem. Och hans beslut kan inte överklagas, utan bara ändras av honom själv. Idag har rektor avgått, med egna ord eftersom detta beslut “mycket troligt varit felaktigt”. Oredlighetsärendet återupptas och lämnas till Centrala etikprövningsnämnden, tillsammans med kompletterande information och ytterligare en anmälan om forskningsfusk. Ändå kvarstår hans beslut formellt tills en ny rektor har ändrat det.

Därför kan välrenommerade facktidskriften Lancet låta artikeln om de framgångsrika operationerna ligga kvar – utan ens en brasklapp om att patienten dött och undersökningar pågår.

Som skäl anger de  att man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Det låter ju fint, men blir lite knepigt att tro på när Lancet samtidigt har kvar sin artikel: “Paolo Macchiarini is not guilty of scientific misconduct”, där man inte bara påstår att Macchiarini är “emphatically not guilty” utan upprörs över att hans namn dragits i smutsen genom blotta misstanken. I hånfulla ordalag beskrivs utredningen som fastställde forskningsfusket som bristfällig och gjord av “en enda person som dragit skadliga och felaktiga slutsatser”. Så beskriver alltså Lancet samma utredning som i rektorsbeslutet sägs ha varit av stort värde och uppmärksammat brister i verksamheten, vilka behöver åtgärdas. ??

Om man tittar noga kan man se att artikeln om frikännande skrevs 2015 – Macchiarini är alltså INTE frikänd denna gång, om nån läste slarvigt. Och inte ens då var han “emphatically not guilty”. Han friades visserligen från forskningsfusk, men hade uppvisat oaktsamhet och skulle se till att erratum (rättelser) infördes i Lancet. Den delen i beslutet verkar både Macchiarini och Lancet ha missat.

Varför är Lancets formuleringarna så känslomässiga?  Lancet är väl inte part i målet?  Fast jag börjar undra när jag läser deras devota hyllningsartikel från 2012, något som åtminstone jag inte förväntat mig att hitta i en seriös vetenskaplig tidskrift: ”Paolo Macchiarini: crossing frontiers”. Där liknas stjärnkirurgen vid en filmstjärna, hans patient mår “better than great” (! den som mådde SÅ bra!) och hjältens Eliot-citat kan väl kännas lite illavarslande för den som har facit: “Only those who risk going too far can possibly find out how far one can go”…

De stackars visselblåsarna kan inte ha haft det lätt. Tänk bara att gå emot denne karismatiske ledare. Att dessutom ha tvingats nå den plågsamma insikten att allt inte står rätt till i den banbrytande, livräddande verksamhet där man själv varit en entusiastisk lagmedlem: ”Så här illa var det.” Och att rapportera det, gång på gång, utan att bli trodd. När äntligen en utredning tillsätts, och slår fast att kritiken stämmer, avfärdas även den av de ansvariga, utan närmare motivering. Hade inte TV-dokumentären funnits  hade det stannat där.

Och  hur blev visselblåsarnas jobbsituation?  De blev motarbetade av de ansvariga, hotade med polisanmälan och sträng varning. Karriärmöjligheterna kunde väl antas vara försvunna. Och vad tyckte kollegerna?

En av medförfattarna till den anmälda artikeln satt i KIs etikråd, det som rekommenderade rektor att frikänna Macchiarini. Jag hoppas och tror att han inte deltog i just det beslutet, men det mänskligt ironiska är att han  som etikrådsmedlem i KI-bladet beskrivit precis vad som senare verkar ha hänt i Macchiarini-fallet:

Om ”wishful thinking” (= att rucka resultaten åt ett visst håll) “glider över i rena besattheten öppnar sig risken för ett medvetet manipulerande av data.”

Han har även poängterat hur viktigt det är att ingen ska vara rädd för att vara granskande och kritisk. Men när Gerdins utredning kom fram till att det var forskningsfusk avvisas den uppbragt av samme person, som anser att utredningen “har allvarliga brister och innehåller formella fel” – han antyder till och med möjligt jäv hos utredaren. Och är alltså, liksom Lancet, mycket mer kritisk än rektor, som ju inte framfört någon kritik mot utredningen utan hänvisade till tillkommande (ej specificerad) information när han frikände från forskningsfusk.

Vadan all denna upprördhet? Det här systemet verkar krocka ganska ordentligt med vårt mänskliga sätt att vara. Kan man tycka… 😦

Innan nuvarande system infördes 2009, kritiserades det bland annat av forskningsetikern Birgitta Forsman: “Det är naivt och okunnigt att lägga ansvaret för anmälningar mot forskningsfusk på rektorer för högskolor och universitet.” Hon ansåg att forskningsfusket  i vetenskapens intresse borde avdramatiseras och betraktas mer nyanserat än enbart i svart eller vitt – fusk eller ickefusk.

Man hade exempelvis kunnat införa en incidentrapportering liknande den som förhindrat olyckor inom flygvapnet: Den som upptäcker något tvivelaktigt i en vetenskaplig studie måste rapportera detta. Även egna fel bör anmälas, för att förebygga framtida misstag. Inte för att fastställa skuld och straffa, utan för att tidigt märka och stoppa en hotande urspårning (utan självuppoffrande visselblåsare). För:

“Det viktigaste är att uppmärksamma gråzonen mellan svart och vitt,
bland annat eftersom den är betydligt större än det rena fusket.”

Det låter bra tycker jag, ingen dramatisk brottsutredning, utan kontinuerlig underhandskontroll. Mänskligt.

Så blev det tyvärr inte. Det kritiserade förslaget genomfördes. Resultatet är väl det vi ser nu.