Mitt intryck av nya “Fråga Lund” kan vara helt felaktigt, eftersom jag aldrig orkat se ett helt program. Jag tröttnar nämligen omedelbart när exempelvis en kille i sunkig klädsel spelar taskig basket – och får längre tid på sig än programmets experter, som är dem jag vill lyssna på.

Så jag är väl – som vanligt? – lite “eljest”. För jag inser ju att man lagt in sketcherna för att  tittarna INTE ska tröttna. Vi förväntas inte kunna hålla koncentrationen uppe utan täta klipp och  lustifika pauser. Själv blev jag irriterad redan när “Gubben i lådan” förpestade “Hylands hörna” anno 1962 – samma år som gamla “Fråga Lund” startade, utan både gubbe och sketcher.

Och då var det lådgubben störde ändå inte roligare än så här:

Det är väl samma tanke som gör att en del tidningars videoklipp inleds av ett gäng med eller utan roliga mössor, som förklarar klippet innan det visas. Sen förtydligar samma gäng vad jag ska tycka om det jag just sett. Först tänker jag att det känns som om jag behandlas som ett barn när man inte tror att jag kan förstå själv eller koncentrera mig nån längre stund. Men sen slår det mig att det är ju inget bra sätt att behandla barn heller. Alla barn jag känner är mästare i att koncentrera sig, och att klura ut saker.

Det verkar forskarna hålla med om. Vid Johns Hopkins-universitetet fick elva månader gamla barn titta på leksaker, som ibland bar sig konstigt åt: Det såg ut som om en boll rullade rakt genom en vägg, och en bil verkade sväva i luften. Forskarna visste redan att även små barn har en mycket sofistikerad bild av hur världen fungerar och blir förvånade och extra intresserade när de ser något oväntat eller något som borde vara omöjligt. I det här experimentet märkte man att barnen också försökte hitta en förklaring till det underliga beteendet: De slog på bollen som verkade ha gått igenom en vägg, och den “svävande” bilen släppte de i golvet för att se om den skulle falla eller flyga.

”Barnen verkar skräddarsy experiment och testa hypoteser för att hitta en förklaring till det konstiga beteendet”, säger doktoranden Aimee Stahl.

De är alltså redan fullfjädrade forskare, alldeles utan vår hjälp. Och då ÄR jag ju barnslig när jag vill lyssna på fråga Lund-forskarna ifred, utan störande avbrott.

Programmet “Tankar för dagen” handlade om behovet av att få vara ifred med sig själv och sina funderingar, bygga upp en inre värld där man känner sig hemma. Att sitta runt samma bord försjunkna i olika aktiviteter, ibland växla några ord, ibland inte. Och att låta barnen ha en egen sfär, när man ser att de älskar det de håller på med. Avslutningsvis säger Gudrun Khemiri:

Min mormor sa alltid: Stör aldrig ett barn som leker.

Och en hemsk tanke dyker upp: Tänk om det är det vi har gjort – stört barnens lek? I all välmening. 😨