I augusti 1993 var jag en av de hundratusentals åskådare som trängdes längs Riddarfjärden för att se flyguppvisning av JAS 39-Gripen i samband med det årets Vattenfestival. Så här såg det ut.
OBS: ungefär 2:20 in händer det nåt! Sen blir det nyheter. 

Vi måste ha stått i närheten av filmaren, men själv begrep jag inte på riktigt att nåt oplanerat hänt förrän den svarta röken bolmade upp från det kraschade planet. Det jag (trodde att jag) såg var ett uppträdande: piloten vinkade med vingarna, planet stegrade sig, sen syntes en häftig gnisteffekt och en färgglad ballong som steg uppåt. (Det sista var förstås när piloten sköt ut sig med fallskärm… )

Som jag minns det blev det sen knäpptyst, alla åskådare vände och gick därifrån, funderande på hur många som dött den dagen. Helikoptersmatter började närma sig. Vi stannade vid någons bil och lyssnade på bilradion, men ingen visste något. (Det fanns inga smartphones med internet på den tiden….)

När vi kom hem fick vi reda på att planet otroligt nog råkat störta just på en av de små folktomma ytorna, medan både Västerbron och kajerna var fullpackade av åskådare. Ingen dog, inte ens piloten, och endast en person på marken fick brännskador. Det finns ett minnesmärke på platsen.

I en film hade det varit för otroligt. Men inte i verkligheten.

Nästan 50 år(!) tidigare hade min man blivit vittne till en annan flygplanskrasch. Han skriver om den i sina “memoarer”.

”En het sommardag 1944, då jag lekte på gårdsplanen, strök en J22 över hustaket med eld i stjärten. Vingarna föll av i rollandet och planet dök i backen bortanför vår beteshage. Av planet, med plywoodskal från NK:s möbelfabrik, fanns inte mycket kvar. Piloten från Dalarna hade gjort ett hål i marken uppgavs det.”

Femåringen verkar komma ihåg händelsen ganska korrekt, men en fiskhandlare var övertygad om att han sett piloten “stå på vingen och kasta ut bensindunkar”, så att det inte skulle börja brinna…

Jag har funderat på om min reaktion vid flygkraschen kan bero på min benägenhet till positiva tolkningar – som i anställningstestet, där jag fick gissa vad bilder föreställde efter att bara ha fått se en kort glimt. Jag såg idel idylliska bilder – och höll fast vid den tolkningen även sen jag fått titta längre, och egentligen borde ha sett något h-e-l-t annat.

Men nu läser jag att vi var flera där vid Riddarfjärden som inte fattade att nåt gått fel förrän röken bolmade ut.

Vad säger det om vittnesmål? Tur att det finns DNA nuförtiden…