Med olikhetsglasögonen på ser jag olikheter vart jag ser. Även i våra sätt att sörja.

Mamman till de två små barnen som för åtta år sedan brutalt slogs ihjäl med en hammare är med i TV. Hon ser strålande glad ut när hon berättar om sina barn. Hur kan hon göra det? Det är så många som undrar att hon skrivit en bok: “Varför gråter inte Emma?” Hon berättar om de olika stegen i sin sorg.

Själv nära döden låg hon i koma och sen dröjde det innan man talade om för henne att barnen var döda. Då reagerade hon inte alls, först så småningom sjönk informationen långsamt in, allteftersom kroppen orkade. Hon grät fortfarande inte. Däremot kräktes hon – så mycket att hon till slut fick åka till sjukhuset för att få dropp. Ännu längre fram kunde hon slutligen börja prata om vad som hänt.

Och nu säger hon att det är hennes sätt att gråta, inte med tårar utan med ord. När hon berättar om tragedin i intervjuer och föreläsningar är det samtidigt hennes stund tillsammans med sina äldsta barn. Det är därför hon ler. Och hon känner att hon hjälper andra.

Hennes man sörjer på ett helt annat sätt, och i början försökte båda (i all välmening) ”pracka på” den andra sitt sätt. Det blev svåra konflikter ända tills de kunde acceptera att var och en måste få göra på det sätt som kändes rätt. Inuti. Trots att Emma gör det har hon “gått in i den berömda väggen”, men hon kommer varsamt igen.

Eftersom jag själv har så stort behov av att  PRATA om det som är svårt är det oerhört svårt för mig att förstå att andra kanske inte behöver det. Men jag jobbar på det!

Jag läser om en annan bok, ”Dagbok från ditt försvinnande”, som skrevs av hustrun till mannen som föll i havet och försvann när han rekognoserade inför inspelningen av en tv-serie. Hon blev ensam kvar med tre barn, det yngsta tre månader. Hans kropp återfanns aldrig. När hon tänkte efter insåg hon att hon faktiskt inte ville att han skulle bli hittad. Han hade berättat för henne att han inte ville ha någon gravsten, inte heller ligga i en minneslund.

”Om det nu tvunget behövde bli så här, så tror jag att den här lösningen hade tilltalat dig”, skriver hon om makens kärlek till havet. Utan att bry sig ett dugg om hur hon ”bör” känna, tycka eller förhålla sig till det som hänt, berättar hon tydligt, ibland brutalt, om vad hon upplever och hur hennes tankar går: “Man överlever. Det svåraste är att hantera reaktionerna från omgivningen, andras påklistrade omtanke, egocentriciteten i deras sorg.”

Jag kommer att tänka på diskussionen efter Estonia-katastrofen. Spontant sa de ansvariga omedelbart efter olyckan att båten självklart skulle bärgas. Men de ändrade sig när de fått reda på att det skulle ta så lång tid innan man kunde starta arbetet att många kroppar redan skulle ha försvunnit i havet, och att bärgningsarbetet dessutom medförde risk för ännu flera dödsoffer.

Istället har man utlyst gravfrid på platsen för vraket, för att förhindra dykningar och vrakplundring. En del av de efterlevande reagerade starkt, eftersom det var viktigt för dem att få upp sina anhörigas kroppar, oavsett skick, medan andra ville att offren skulle få vila i frid.

När jag läste mera om hur det såg ut vid vraket tänkte jag spontant att det kändes makabert att börja hantera kropparna. Och det stämmer ju med just mitt sätt att tänka: Jag vill inte ha någon gravplats som ska skötas (eller ge dåligt samvete), och jag har inget behov av att själv gå till en gravplats för att minnas nära och kära. För mig har den platsen ingenting med dem att göra. Medan en nära anhörig, efter att ha tänkt efter, till sin egen förvåning insåg att det kändes viktigt att ha åtminstone ett namn på en sten att gå till.

Lika – och olika. Och det är som det ska vara.