Jag följde ivrigt TV-programmet “Morgans mission” redan förra säsongen, när det handlade om mobbning i skolan. I den nya omgången tog man upp mobbning på jobbet, och hur viktigt det är inser jag när jag läser att mobbning eller kränkande särbehandling är orsak till att minst 10.000 personer i Sverige blir långtidssjukskrivna varje år och att 100-300 av totalt 1500 självmord har samband med mobbning.
Jag gillar Morgans angreppssätt. Experter medverkar, men det är inte de som (“uppifrån”) föreläser för oss andra hur vi bör vara (vilket vi ju redan vet – åtminstone teoretiskt). Inte heller är man ute efter att peka ut förövare att bestraffa. Istället säger man att mobbning “inte handlar om onda människor, utan om onda mönster”. De medverkande som vill delar med sig av egna erfarenheter, även Morgan och inbjudna kändisar. Och det är OK att göra fel – om man lär sig något av det.
När jag letar efter hur Morgan formulerade tanken på att alla har ansvar för situationen – även de som ”bara” tittar på – hittar jag ett citat av Martin Luther King, som passar lika bra:
Problemet är inte de onda människornas ondska
utan de goda människornas tystnad.
Och då blir det ju extra tydligt hur viktigt det är att alla är med, att vi inte hänvisar till experter, ansvariga chefer och abstrakta värdegrunder.
Men jag fick funderingar kring det här med “skojmobbning”, eftersom jag ju vet att det kan bli problematiskt. Och eftersom det ändå ligger mig så varmt om hjärtat.
Jag kan inte föreställa mig en vänskaplig eller kärleksfull relation med någon som jag inte kan skoja med, utan att vakta min tunga – och därför ibland möjligen spåra ur. Min man och jag skulle inte ha det så bra tillsammans om vi inte skojmobbade varann ibland. Men vi har kommit överens om att OM någon tycker att det går för långt blir det ”stopp i leken!”, som dottern sa som barn. Vissa dagar och i vissa sammanhang kan man ju vara känsligare än annars. Så när bonusbarnbarnet strängt sa till mig: ”Det där var INTE roligt!” backade jag omedelbart.
En gammal vän och jag med liknande gemensam humor var från början arbetskamrater. En gång stod vi i lunchkön och skrattade ihop när en av våra chefer ramlade in i samtalet – och plötsligt kändes det lite… fel. Han verkade inte riktigt fixa vår något råa ton. Vi bytte en blick av samförstånd, och taggade självklart ner. För vi ville ju att alla skulle ha kul i samtalet.
Men den här lyhördheten kräver ju att man känner varann väldigt väl. För det är en knepig gränsdragning, det är det. En annan arbetskamrat tyckte jag mig känna väl. Ändå blev jag en gång lite ledsen över hennes skämt med mig, utan att jag själv begrep varför: Jag brukar ju gilla sånt? Min blivande man råkade höra det, och trots att han då inte känt mig så länge förstod han bättre än jag. Tillsammans hittade vi den smärtande “taggen” i hennes skämt. På samma sätt började en gammal barndomskompis i vuxen ålder “tagga” sitt skoj med mig. Varje gång vi träffades. Tills jag tröttnade och slutade träffa henne.
Så i TV-programmet var jag särskilt intresserad när man tog upp just skojmobbning. De medverkande brandmännen var ett sammansvetsat gäng där man skojade friskt med varann. Och jag förstår att skämt kan bli särskilt viktigt som säkerhetsventil i ett jobb där trycket stundtals kan bli högt – på samma sätt som jag själv ibland haft stor tröst av galghumor. Även Morgan råkade ut för en practical joke, som han inte uppskattade särskilt och tog som avstamp för att prata om skojmobbning. (Själv avskyr jag just practical jokes, men så är jag ju ingen brandman heller.)
Och problemet på arbetsplatser måste väl vara att verkligen veta att alla är med på jargongen, och inte bara känner sig tvungna att hålla god min. Och vad gör man i gruppen om inte alla gillar stilen? Eller om det kommer någon ny, som inte har samma toleransnivå som gamla gardet? Ska hela gruppen anpassa sig? Ska man förhålla sig annorlunda mot just den personen? Men då hamnar den väl verkligen utanför? Kan man kompromissa? Riskerar den som reagerar att bli den som sabbade stämningen? Och hur populär blir man då?
Många frågor blir det. Det blir ju så mycket svårare än i privata relationer. Med närstående kan jag utan problem säga ifrån. Om någon mera ytligt bekant behandlar mig på ett sätt jag inte kan eller vill acceptera (som min barndomskompis) kan jag bestämma mig för om det går att klara ut problemet eller om jag ska avstå från kontakt.
Men hur gör man på ett jobb?
Jag har inte sett det avslutande programmet än, men i avsnittet med brandmännen tyckte jag inte att man kom så långt. Som jag uppfattade övningen man gjorde var budskapet att all skojmobbning var fel och borde upphöra – även sånt som jag, pinsamt nog, inte ens insåg föll i den kategorin.
Och det kändes lite trist. För jag tycker fortfarande att humor är ett oöverträffat smörjmedel i umgänget och kan lätta upp även riktigt svåra situationer.
Om det används på rätt sätt. Det var just det…
Sånt där är ju jättesvårt för det är så individuellt och dessutom kan det bero på dagsformen. Jag som tål rätt så mycket kan bli ledsen över en skitsak bara för att ngt annat spökar i bakgrunden – så hur ska andra veta det?
GillaGilla
Just så är det ju! Men om man måste vara korrekt hela tiden blir det ju lite – trist. Tycker jag. Ska se i avslutningsprogrammet hur det gick för brandmännen.
GillaGilla