En enda gång skulle mamma aga mig. Antagligen hade omgivningen sagt att hon annars försummade min uppfostran, hon hade ju redan skämt bort mig eftersom hon svarade på mitt barnsliga prat – så gjorde man inte på 40/50-talet.  Jag minns att vi var i badrummet och mamma gjorde oss redo (hur vet jag inte). Sen tittade vi  på varann en lång stund – båda lika osäkra och generade. Och så gick vi därifrån. Det blev inget mer försök.

Min man däremot, född på landsbygden i slutet av 30-talet, fick ofta stryk av sin pappa. Ibland flydde han upp på taket(!) och gömde sig bakom skorstenen tills faran var över. En gång blev han hungrig, klättrade ner och snodde lite köttbullar ”men då kunde mamma inte hålla sig för skratt”. Både han själv och andra jämför med Emil i Lönneberga, för han var ganska busig en period. Pappan var och förblev ändå den förälder han stod närmast.

Det var inte bara Emil som fick pisk. I många idylliska sagor och visor ingick det helt naturligt att barnen fick ”risbastu”: Hattstugan, Kantarellvisan, Petter och Lotta,  m m. Jag kan fortfarande alla sånger utantill från brandgula “Nu ska vi sjunga”, som tryckts i många upplagor sen jag hade den i skolan. En av visorna är ”Barnen leka ”mamma och barn” (Goddag min fru)”. På youtube hittar jag den i censurerat skick:

Men i en PDF, som verkar hämtad från “Nu ska vi sjunga” finns alla verser, även den ofta utelämnade:

”Goddag, min fru, jag ser, min fru, ni lillan har i famnen!”
”O ja, min fru, o ja, min fru, jag smäller henne nu.
Oj, oj, oj, oj, oj, oj, ett sånt besvär man har
att smälla och smälla och smälla lillan sin.”

Min man fick stryk i skolan också, och var (precis som Emil) med om både husförhör (fast i skolan) och katekespluggande, trots att båda officiellt var avskaffade, katekesen enligt skolordningen 1919. Barnen fick lära sig att för dem ”gäller samma inställning i förhållande till föräldrarna” som till Gud: ”De skall tjäna, lyda och älska sina föräldrar och herrar och hava dem för ögonen”. Och ”den gifta kvinnan skall vara sin man, liksom Herren, undergiven.”

Morfars plikt när han kom hem, utmattad efter en slitsam arbetsvecka i skogen eller hamnen, var att bestraffa de busiga bland de nio barnen. “Pappa lekte väldigt gärna med de riktigt små”, mindes mamma. Kanske för att han inte förväntades slå dem?

För det var (i allmänhet) inte som perverst nöje, eller i vredesmod som barnen fick stryk. Det var föräldrarnas plikt att aga sina barn, precis som i ”Goddag min fru”. Hur skulle det annars bli folk av dem? “Den man älskar den agar man.” hette det, och “Det här gör mig mera ont än dig.” (Den agade skulle alltså helst ha dåligt samvete också, för att skada sin älskade förälder.)

Inte bara föräldrarna, alla med ”underlydande” hade ansvar för att de uppförde sig fogligt. 1858 avskaffades husagan ”för vuxna tjänare”, 1920 försvann även rätten att slå de yngre. Och 1922 hade inte längre fartygsbefälhavare rätt att aga besättningsmedlemmar.

För barn tog det längre tid. I läroverken förbjöds skolagan 1928, i folkskolan först 1958. Och föräldrarna fick fortsätta att slå sina barn ända till 1979. Då var Sverige först i världen att förbjuda barnaga. Utomlands betraktade/betraktar man oss som galna och jag minns dåtidens livliga debatt här hemma. Även de som inte tyckte att man skulle slå barn var tveksamma: ”Man kan ju inte göra det till lag! Hur ska man kunna kontrollera att den efterlevs? Ska poliserna tränga in i våra  hem?” 

Ändå verkar det ha gått ganska bra att ändra den allmänna inställningen – de som slår nu vet åtminstone om att det inte är allmänt accepterat. Det var det förr. Många lärare, märkligt nog speciellt yngre, motsatte sig den nya lagen mot skolaga, och en del fortsatte med den ”fysiska korrigeringen”, utan att vare sig föräldrar, barn eller andra lärare verkar ha reagerat.

Det fanns regler för hur man skulle aga. På den tiden husfadern fick slå även tjänstefolk och hustru, fick åtminstone den senare inte misshandlas så att hon blev ”blå eller blodig, lam eller lytt”. Även senare framhöll många stolt att de inte slog i affekt, utan under kontrollerade former, lugnt och behärskat, efter att ha övervägt andra alternativ. Det är nog många som känner igen sig när Astrid Lindgren i ett tal mot barnaga i Tyskland berättade om pojken som beordrats ut för att själv plocka riset till sin (välplanerade) aga. Men den här pojken kom tillbaka och förklarade gråtande : ”Jag hittade inget ris, mamma, men här har du en sten du kan kasta på mig istället !”

I det gamla trygga samhället sågs (stor)familjen som en viktig byggsten. Den sociala kontrollen såg till att husbonden tog sitt ansvar för att hålla sin lilla trupp i “Herrans tukt och förmaning” så att de undergivet uppfyllde sin tilldelade roll: jobbade, fostrade barn, gick ut i krig. Är det bara jag som kommer att tänka på det vi idag kallar ”hederskultur”?

För mig är den mest skrämmande – och främmande – tanken just den att metodiskt planera och genomföra misshandel av sitt barn. Att efter sömnlösa nätter i hastigt mod daska till ungen kan jag ändå känna mig in i – utan att på något sätt urskulda.

Det närmaste jag kom var nog när jag tog min kinkande dotter i armen – och omedelbart kände att jag gjort det inte bara för att flytta undan henne från vad-det-nu-var, utan i ilskan greppat onödigt hårt. Jag släppte som om jag bränt mig och hann tänka: ”Nu har jag skrämt mitt lilla barn!” Då tittade min verbala dotter strängt på mig och sa ilsket: ”Inte blir det bättre för att man drar folk i armarna heller!”

Och det har hon ju fullständigt rätt i.