Ända från början hade Trump problem med “fake news” och läckor (även om han tyckte att läckorna från motståndarens valkampanj var helt OK). Men nu verkar Trumpadministrationens läckor bli allt värre – trots bland annat kommunikationschefens frenetiska försök stoppa dem. Engagemanget kan man inte klaga på, men det verkar inte riktigt fungera. Varför? 

En artikel påstår att man har svaret:

“Det finns ett sätt att stoppa läckorna, men de kommer inte att gilla det”.

Jag läser och sammanfattar. Problemet blir förstås inte mindre av att Trump själv handskas nonchalant med hemligstämplad information, exempelvis när han avslöjade ett hemligt CIA-program – på Twitter.

Men roten till det onda är presidentens arbetssätt. I Trumps administration är det omöjligt att nå presidenten eller lösa problem via vanliga kanaler. Den enda möjligheten att vara säker på att en fråga över huvud taget blir uppmärksammad – om än inte löst – är just att läcka.

För den som vill gå den vanliga vägen gäller följande: En regeringstjänsteman som har viktig information till presidenten, men inte träffar honom särskilt ofta, kan skriva en PM. Trump har sagt att han inte har tid att läsa, så för att det ska finnas en chans att nå honom måste texten, helst i punktform, vara mycket kort: flera PM bör få plats på en sida. På detta knappa utrymmet är det bra med någon illustration, gärna en karta. Och för att behålla Trumps uppmärksamhet bör hans namn finnas med i texten – så ofta som möjligt.

Man ska inte försöka få presidenten att välja mellan flera alternativ, utan presentera en färdig  lösning och noggrant förklara hur den kommer att ta sig ut i media. (Det blir alltså svårt att ta upp något som inte direkt bör offentliggöras). Framför allt får man aldrig nånsin säga att det finns något som Trump inte kan/bör/får göra: Det har visat sig vara det snabbaste sättet att få honom att göra just det.

Men? Det här låter väl som motsatsen till beslutsfattande? Att skedmatas med en lösning som andra gjort iordning, medan de hoppas att man inte ska matvägra eller få ett utbrott. Och jag som trodde presidenten var just beslutsfattare. Där ser man!

Men det finns alltså ett mycket enklare sätt att nå presidenten: Läck informationen till någon så att den dyker upp i Fox & Friends morgonprogram. Alla vet att presidenten alltid tittar på det: Hans tidiga twitterstormar följer nämligen programinslagen i realtid. Annonsörer och lobbyister betalar därför extra för att synas just där. Och regeringstjänstemännen vill förstås ha samma möjlighet att nå sin chef.

Om Trump ville skulle informationsflödet kunna fungera som det är tänkt. Men då skulle han inte bara vara tvungen att tröska igenom detaljerade rapporter och titta mindre på TV. Han måste även ta itu med ett djupare problem:

Den fria världens mäktigaste man vill helt enkelt inte höra dåliga nyheter.

En källa, som bedöms som trovärdig och dessutom är, eller åtminstone har varit, pro-Trump har berättat hur det är.

Presidenten accepterar ingen intern kritik, oavsett hur hövligt den framförs. Han vill inte ha råd, får inte rättas och är för osäker för att kunna uppfatta konstruktiv feedback som annat än en attack.

Så en del källor har inget annat val än att gå till media, läcka historien och hoppas att  reaktionerna på den kan ge presidenten en spark i baken. Möjligen kan han då inse att han gjort bort sig. Presidenten bryr sig väldigt mycket mer om vad pressen säger än hans rådgivare.

Detsamma verkar gälla hela hans administration. Man har bara ett sätt att hantera dåliga  nyheter:

SKJUT BUDBÄRAREN!

Och då gäller det förstås att ta betäckning.