Lille B, snart fyra år, har varit på besök. En dag blev han JÄTTEARG ‼ For blixtsnabbt in i ett annat rum och barrikaderade dörren: “Kom INTE hit! Gå härifrån!” Efter några minuter i ensamhet var han tillbaka och talade om vad det var han tänkt göra, som gick fel och missuppfattades. “Så jag blev JÄTTEARG på pappa!” (Tankepaus) “Och på MIG SJÄLV!” När någon försökte lätta upp stämningen med ett skämt rynkade han strängt ögonbrynen: “Skoja INTE nu! Alldeles nyss blev jag faktiskt JÄTTEarg!” När han förklarat färdigt och allt var utrett kramades han och var sitt vanliga soliga jag.

Tänk om vi alla kunde hantera våra frustrationer med samma självinsikt.

Jag fortsätter att fundera kring “Metoo” som går som en löpeld över vår del av världen.

Som om tiden plötsligen var mogen, för mycket av det som kommer fram nu var ju känt långt tidigare. En av de utpekade Hollywoodstjärnorna säger nu:

Jag hade makt över dessa kvinnor, eftersom de beundrade mig. Jag trodde att det jag gjorde var okej, eftersom jag aldrig visade en kvinna min snopp utan att fråga först. För sent inser jag nu att när man har makt över en annan person är en sån fråga inte en fråga – den innebär ett dilemma. Och först nu har jag insett hur dåligt dessa kvinnor har mått, och hur vaksamma de sen dess varit i sin kontakt med andra män.

Jag kan förstås inte veta om han är ärlig om sin senkomna insikt, men jag är övertygad om att det KAN ha varit som han beskriver. För det finns ju flera beundrade “kändisar” som omges av människor beroende av dem för sina jobb och karriärer – och som tror att deras ”skämt” är jätteroliga och deras beteende OK. De få som tidigare protesterat har avfärdats som udda, besvärliga, humorlösa personer med samarbetssvårgheter. Eller lögnare.

Men de som nu säger “Me too” är helt enkelt för många för att kunna avfärdas som udda. Så nu vet vi. Frågan är vad vi gör med den vetskapen.

En del av reaktionerna är såna jag inte begriper: “Män ska hålla käften, för nu är det kvinnors tur att tala.” Jo, om de öppnar munnen för att komma med samma slitna gamla ursäkter både för sig själv och andra tycker jag absolut att de snarast borde stänga den igen.

Men annars? Om de verkligen inte begripit bättre, men nu vill försöka rannsaka sig själva och tänka om? Alla Metoo-exemplen handlar inte om beteenden som vid en rättegång skulle ge fällande domar. Redan mängden av exempel visar att detta genomsyrat vårt samhälle på ett sätt inte heller jag varit medveten om. Och jag tror att det effektivaste i vardagssituationer är om omgivningen direkt reagerar, speciellt kompisarna: “Va fan håller du på med? Tror du att du är rolig, eller?”

Som vanligt jämför jag med egna erfarenheter. Jag har varit förskonad från situationer där jag känt mig hotad. Men illa behandlad har jag förstås blivit, bland annat på jobb. Då märker jag att jag gått igenom tre stadier.

Först har jag blivit ledsen och förvirrad. Ibland har jag då behövt förståelse och lite tyck-synd-om, som bekräftelse på att detta faktiskt inte är acceptabelt. Sen har jag kunnat spotta upp mig till att bli förbannad, för att få kraft och mod att gå till nästa steg: ”Hur gör jag nu?”: I den aktuella situationen och framöver, för att se till att det helst inte upprepas – och vara beredd om det ändå skulle bli en nästa gång. Som vanligt alltså hoppas på det bästa och vara beredd på det värsta. Jag vill varken fastna i gråtmildhetens offerkofta eller i en evig ilska.

I efterhand kan jag se att både jag och andra accepterat beteenden som vi inte borde acceptera. Då kan det väl vara likadant för män? När jag för ett halvsekel sen var tonåring förväntade jag mig en del handgriplig “uppvaktning”, som jag idag skulle avvisa. Och killarna gjorde det som förväntades av dem. (Ibland kan jag undra hur mycket som egentligen förändrats sen dess…)

För att fortsätta att försöka förstå män: Om någon skulle säga att ”alla kvinnor” betedde sig på ett sätt jag inte gillade skulle jag förstås vilja ändra på det. Men spontant skulle jag nog börja med att klargöra att jag själv aldrig gjort så. Såvitt jag visste. I en dialog skulle jag kanske småningom inse att jag inte varit så oskyldig som jag först trodde. Om jag däremot blev tillsagd att hålla käften skulle jag fastna i min förorättade försvarsställning.

Och det vore väl synd?

Jag kan också förstå ilskan hos utsatta kvinnor:  att de kan bli förbannade vid blotta tanken på att behöva lyssna på de män, som fört ordet i alla tider, att alla män är potentiella våldtäktsmän, eftersom kvinnorna inte kan veta vilka som är det, etc. Jag kan förstå det.

Problemet är att om vi stannar där, i ett ältande av mäns uselhet, blir väl den naturliga reaktionen hos de män som vet (eller tror sig veta!) att de aldrig trakasserat någon, att  försvara sig. Och så står vi där, i varsin ringhörna. 😦

Först om alla får vara med i ett samtal där man lyssnar på varann är det möjligt att släppa sina försvarsmekanismer och rannsaka sig själv. Vilket är URSVÅRT – även om viljan är god. Oändligt mycket svårare än att fastna i anfalls- eller försvarsställning.

Jag tror ärligt talat inte att världen någonsin kan bli en perfekt plats. Vi människor är alldeles för ologiska med alla våra olika personligheter och skiftande erfarenheter och tolkningar – för att inte tala om alla dessa känslor. Men om alla gör så gott de kan kan det bli allt bättre.

För den goda nyheten är att vi faktiskt är föränderliga. Även om det tar emot.