Fast i syndens garn – fast utan synd, då

Jag har inte varit så bloggaktiv på sistone. Plötsligt blev jag nämligen jättesugen på att sticka, och nuförtiden kan jag ju snöa in på saker utan att störas av arbete och liknande petitesser. Endast musarmen sätter gränser.

F d del av överkast.

Problemet är bara att det är svårt att blogga OCKSÅ. Läsa medan jag stickar (åtminstone på raksträckorna) kunde jag redan i tolvårsåldern, när jag hjälpte mamma att sticka upp provplagg till garnaffärer, men det är svårare att scrolla och skriva. Det är ju samma fingrar som ska användas.

Redan för en tid sen dök det blå garnet upp, det som aldrig verkar ta slut.

I stugan står en träsoffa, som vid behov kan dras ut och användas till extrasäng – mycket praktiskt! På den ligger ett vitt överkast, som jag gjort i mitt tidigare liv, för 45 år sen eller så. Jag stickade remsor, alla vita men med olika mönster – den typ av “bortslösad kvinnokraft” jag älskar att ägna mig åt – onyttigt och terapeutiskt lugnande.

Från början täckte överkastet en dubbelsäng, men snålsam som jag är köpte jag billigt garn (det skulle ju gå åt så MYCKET!), så det blev mindre och filtigare för varje tvätt. Småningom täckte det inte längre hela soffan, trots att jag virkat till en bred spetskant. Men fortfarande varmt och gott som extratäcke! Efter att ha irriterat mig ett tag bestämde jag mig för att göra ett nytt, köpte blått bomullsgarn (till normalpris denna gång!), stickade remsor – varannan fläta, varannan mönsterstickad – och sydde ihop.

Det blev garn över. Då stickade jag åt barnbarnet ett par randiga sparkbyxor i bermudaslängd, precis likadana som jag gjorde åt hans mor en gång. Det blev garn över. Då stickade jag till samma barnbarn en randig långärmad tröja, typ islandströja. Det blev garn över. Då stickade jag en tröja åt mig själv, först smalt fram- och backstycke (om garnet skulle ta slut), som jag sen förlängde, för garnet tog inte slut, tvärtom. Det blev lite garn över.

Det blå överkastet hade jag gjort lite väl långt, vis av erfarenheten från det gamla. Men detta krympte minsann inte i tvätten, snarare tvärtom. Med tiden blev det onödigt stort att hantera. Jag funderade ett tag: Det var ju ett väldigt skönt bomullstyg som jag gärna ville göra något av. Men jag ville inte gärna riva upp hopsyningen mer än nödvändigt – just när jag fäster trådar är jag nämligen alldeles onödigt ordentlig…

När jag tänkt färdigt sprättade jag isär de “onödiga” remsorna, tog upp hopsyningen i mitten lagom mycket för att få igenom huvudet, vek dubbelt och sydde ihop upp till ärmhålet. Det blev asymmetriskt, men det kallar jag “design” 🙂 . Jag hade trott att det skulle bli för smalt, men det räckte bra. Av restgarnet stickade jag halvlånga ärmar och virkade en snygg kant nertill. Och – ja, det är fortfarande lite garn över…

När sticklusten nyligen slog till igen blev jag sugen på att sticka något från början och  efter mönster, så jag tittade  igenom Drops utomordentliga gratismönster. Där finns även instruktionsvideor, och jag kollade lite hur man egentligen ska göra. Som vanligt tog jag till mig en del, annat gör jag som mamma lärde mig. Alltså lägger jag även fortsättningsvis upp på dubbla stickor, men nu har jag lärt mig att metoden jag använder kallas kontinental eller traditionell (utom i början, där jag inte  gör någon ögla). Nyfiket kollar jag vilka alternativa uppläggningsmetoder som finns – och hittar flera. En uppläggning kan vara uppstickad, tysk vriden, traditionell vriden, estnisk, italiensk  – i två varianter.  Tur att jag inte visste det som barn, då hade jag aldrig vågat börja sticka!

Det var längesen jag stickade efter mönster, och det verkar ha hänt grejer: Det första mönstret jag tittade närmare på begrep jag inte alls – förrän jag insåg att man skulle lägga upp och börja sticka varken i nederkant, överkant eller i sidan – utan runt ärmhålet. Det  ni!

Det kändes dock onödigt komplicerat, så jag satsade på varsin tröja åt oss – makens stickad med rundsticka, min omlott och i ett stycke från sida till sida. Man kan beställa garn via Drops hemsida eller köpa hos deras återförsäljare. Jag tänkte vänta tills vi var tillbaks i Stockholm, men hittade sen en kombinerad variant i närheten av stugan. Vilken tur, nu när jag blivit så sugen! I garnaffären/lagret var det full fart: Det verkade vara tre generationer samt hund(!) som hjälptes åt att packa till Älvsjömässan, så vi kunde kolla garnfärger själva bland hyllorna innan vi fick hjälp att plocka ihop det vi skulle ha. Fast mitt garn fanns inte inne, så jag blev tvungen att börja med makens tröja. 😦

Att sticka en hel tjock manströja med rundstickor visade sig vara OLIIDLIGT spännande: Inte förrän jag hunnit upp till halsen kunde jag kolla om det verkar stämma – och då är det så dags… Annars har jag när jag tvekat om storleken gjort lite smalare fram o bakstycke, så att jag i efterhand kan skarva lagom mycket. Sånt fusk funkade inte här! Svetten lackade och ryggen värkte. Musaxeln gillar INTE att sticka!

Och PRECIS innan vi skulle iväg och fika hos grannen var det klart! Och verkar funka! YIPPIE! 

Och så blev det garn över. Så det blir nog en mössa också, fort innan det tar slut. Och innan mitt garn kommer.

9 reaktioner på ”Fast i syndens garn – fast utan synd, då

  1. Man måste ju tycka att det är jättekul (varför? vet ej). Med tanke på vilken tid det tar. Inte blir det billigt heller, om man inte återanvänder överkast förstås. 😉

    Gilla

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.