Maken och jag har fått ett hedersuppdrag. Efter ringa förmåga ska vi hjälpa en av Förintelsens överlevande att sortera bilder och papper. Walter Frankenstein har nämligen starkt nedsatt syn. 94 år gammal, efter att ha överlevt på ett sätt som vore för osannolikt för en film, är hans rygg böjd men han själv fullständigt obruten, fylld av kraft och glädje. Vi började med att träffas och prata. Efter några timmars intensivt samtal, när vi inte ens tog oss tid att dricka kaffe, är vi lite trötta, men inte Walter.

I Walters hängivna arbete som historiskt ögonvittne är samtalet viktigt. Han berättar för oss att när han pratar inför tyska skolbarn håller han inte föredrag (”då somnar de kanske”), utan ber dem läsa på i förväg om nazitiden och sen ställa frågor. Och så bjuder han in frågeställarna till ett samtal, där alla är välkomna att delta.

Jag läser om skillnaden mellan ”överlevare” och ”överlevande”: ”En överlevare är en person som vet hur man gör för att överleva, en fighter. En överlevande är en som har överlevt, rätt och slätt.” Frankensteins är överlevande. Nedan beskriver Walter ”de fyra pelarna” som räddade hans lilla familj under deras ständiga flykt 1943-45: ”Vi var fräcka, vi visade ingen rädsla (det kunde Gestapo lukta sig till), vi hade enorm tur, och – det allra viktigaste: vi hade vänner som hjälpte oss.”

Man kan säga att hans arbete nu går ut på att skapa flera såna vänner, för: ”Det fanns vänner. De var inte många, men de räddade oss och andra trots att det innebar fara för deras eget liv. Det måste vi hålla fast vid.” Även okända kunde ge stöd i olika form. Budskapet han förmedlar till barn och ungdom är att de inte ska lyssna på enkla slagord, från vilket håll de än kommer. De ska tänka själva.

Hela historien om hur Walter Frankenstein och hans livs kärlek Leonie lyckades överleva och få två barn i krigets Berlin går inte att berätta här. Läs gärna boken ”Inte med oss”. Bilderna här har Walter skänkt till Judiska Muséet i Berlin och mera finns på nätet.

Walter och Leonie träffades i Berlin 1941 på barnhemmet dit han skickats som tolvåring. Han var 17, hon 20 och de gifte sig kort därefter, eftersom de (felaktigt) trodde att nazisterna inte skilde äkta makar åt. Första sonen föddes 1943, och när han var sex veckor hämtades han och hans mor för att skickas till koncentrationsläger. På uppsamlingsplatsen hörde Leonie att några kvinnor släpptes eftersom de hade papper på att deras män (för tillfället) inte skulle deporteras. Då påstod hon att hon hade ett sånt papper hemma: ”Får jag också gå då?” Hon fick svaret: ”Fråga inte så dumt.” Och så gick hon hem. När Walter kom till sitt tvångsarbete var alla andra arbetare redan deporterade.

Då gick familjen Frankenstein under jorden, utan vare sig pengar eller papper – inte ens falska. Den yngsta sonen föddes 1944. Vid befrielsen var Frankensteins söner de yngsta av de 25 judiska barn som överlevde kriget i Berlin.

Bakgrund: Walter föddes 1924 i byn Flatow i dåvarande Västpreussen. Bilden från 1928 visar Walter som preussisk husar i kläder han fått från sin Onkel Selmar. När denne var bataljonsläkare i första världskriget skickade han 1914 lyckönskningstelegram till sin bror, som fått tvillingpojkar: ”Två duktiga soldater kan fäderneslandet alltid behöva”. Onkel Selmar ansåg att det var landsförräderi om en tysk jude lämnade Tyskland, och att Hitler inte var tysk (utan österrikare). Han och hans hustru dog på transporten till koncentrationslägret.

1938 års ”Kristallnatt” är internationellt välkänd: Under ledning av Sturmabteilung (SA) dödades då på en natt omkring 400 judar medan 30 000 fördes till koncentrationsläger. 1 400 synagogor och bönehus brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades. (Det var allt krossat glas på gatan som gjorde att tyskarna började kalla det ”Kristallnatten”.) Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.

I Walters by hade de en egen kristallnatt redan den 1 april 1933, när han var 9 år. Därefter ändrades allt.

Antisemitismen fanns där även tidigare, men Walter minns att han lekte med alla bybarnen, inte bara de judiska. Hans mamma var en religiös judinna, men han själv åt liksom sin far gärna även skinka och korv. När han var sugen kunde han få lite pengar av sin mor för att köpa korv hos slaktaren, bara han inte tog hem den. Han kunde också glädja sig åt två festligheter i december, för han fick presenter både till jul och Hanukkah, den judiska ljusfesten.

Efter den 1 april 1933 hade han inte längre några kristna lekkamrater.

SA-männen som dök upp 1933 kom från en annan by – nazisterna ville inte riskera att de drabbades av medlidande med sina gamla grannar. Walter stod i fönstret ovanför föräldrarnas affär och såg hur en SA-man sköt in i affären. Han tänkte: ”Gode Gud, om inte den mannen faller död ner inom 50 m tror jag inte längre på dig.” Mannen dog inte och Walter är fortfarande ateist.

Eftersom jag vet att åtminstone en av våra ungerska vänner från efterkrigstiden var övertygad ateist, och ändå förföljd som jude, frågar jag om man kan man vara jude fast man är ateist. Någonstans har jag läst att jude är den som är född av judisk mor eller har konverterat. Walter svarar: ”Jag är född av en judisk mor. Själv är jag ateist, alltså inte jude. Men i andras ögon är jag den eviga juden.” 

När den första ryske soldaten 1945 kom in i skyddsrummet i Berlin gav Walter honom i glädjeyra en stor kram – och var nära att bli skjuten, eftersom soldaten trodde att han överföll honom. ”Så naiv var jag” säger Walter. Men han sa på ryska det enda ord han kunde, det som betyder ”jude”. Och han blev trodd, vilket inte alla blev. Många tyskar påstod sig vara judar när ryssen kom.

Dramatiken slutade inte med kriget, men i september 1947 kunde Walter äntligen återförenas med fru och barn i Israel, dit de kommit 19 månader tidigare.

En timme efter att staten Israel utropats inkallades Walter för att delta i oavhängighetskriget. Bilden visar honom på permission. Av hans kompani på 75 man överlevde 5,  varav 3 som invalider. Den unga familjen deltog sedan i uppbyggnaden av den unga judiska staten, tills de 1956 flyttade till Sverige.

Där var Walter bland annat med och kaklade Slussens T-banestation innan han av hälsoskäl måste sluta det arbetet. Då studerade han till ingenjör, och sen pensioneringen 1984 reser han mycket, bland annat till Israel och Tyskland. Det tog 27 år efter krigsslutet innan Frankensteins åter besökte Berlin. Därefter återkom de varje år.

I en intervju säger Walter: ”Från Berlin har jag både dåliga och goda minnen. – jag träffade ju min hustru där. I mitt stockholmsliv finns alltid en bit Berlin med – och omvänt.” I Stockholm började familjen åter att fira både jul och Hanukkah.

Jag älskar Sverige säger Walter, häromdagen sa jag till en taxichaufför från Eritrea: ”Här kan du ställa dig på gatan och skälla på regeringen utan att straffas.” Men han känner även till Sveriges mörka historia, exempelvis att det var Sverige och Schweiz som ville ha J-stämpel i de tyska judarnas pass, för att inte släppa in för många judar när flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet.

Nu ser han faran i Europa: ”Så började det med Hitler också.”

Leonie dog 2009, men Walter fortsätter sitt angelägna arbete.När vi träffades fick jag hjälpa honom att läsa ett långt brev på byråkrattyska om villkoren för att få bidrag till studieresa till koncentrationsläger. Och vi har planer på att hjälpa till att sprida hans viktiga budskap i en blogg.

Bilden från 2008 visar makarna Frankenstein med äldste sonen Peter-Uri i lägenheten i Bandhagen, där de bodde 1956 ända till Leonies död. 

2014 tilldelades Walter Tysklands enda statsorden, Bundesverdienstkreuz, som delas  ut för ”särskilda prestationer inom politik, näringsliv, kultur och humaniora”. Han förvarar den i ett etui tillsammans med sin egen gamla Davidstjärna , den som nazisterna tvingade honom att bära:

”De passar ihop, visar både det Tyskland som ska finnas kvar och det som aldrig får komma tillbaka. Jag hoppas att jag kan bidra lite. Det är därför jag är här.”

Han visar oss en T-shirt och jag tar en suddig bild. Det står:

Tänk själv! säger Walter Frankenstein

En sån fick han inför en föreläsning för skolbarn och drog den genast på sig. När han dök upp ur halsringningen hade hela klassen öppnat sina jackor: Alla hade likadana tröjor.

Det inger hopp: ”Om alla börjar tänka själva kan de aldrig falla för en sån som Hitler igen”. Säger Walter Frankenstein.

Min man har skrivit mera om Walter.