Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?

Inför nyåret blir jag nyfiken på hur man firade i 1800-talets Stockholm. Det verkar inte ha varit som nu: ”Nyårets ingång har icke just någonsin blivit firad på något annat sätt än med visiters avläggande eller korts kringskickande.” Så avslutas kapitlet om julfirandet i boken ”Gamla Stockholm” från 1882.

Strindbergs medförfattare till den boken, Claës Lundin, skrev 1890 en egen bok: ”Nya Stockholm” om ”vad som under 1880-talet kunde kallas nytt i stadens yttre och inre.” Hela boken finns att läsa på Stockholmskällan, och i kapitlet ”Högtider o fester” står det om nyåret: ”På nyårsaftonen äter man gröt i familjerna och stannar ofta uppe efter midnatt för att önska varandra gott nytt år.” Texten fortsätter:

Det nya börjar icke som i gamla Stockholm med en mängd personliga uppvaktningar och välönskningar, däremot har nyårskortens antal ökat betydligt. Förr skickade man kanske tjugo kort med egen betjänt eller lejda vaktmästare i vita bomullsvantar, nu skickar man hundra per post. Nyårsdagen, en vilodag för de flesta stockholmare, är därför årets tyngsta arbetsdag för brevbärarna. 1888 kom Stadsposten till postverkets hjälp och befordrade 10-30 000 kort, men postverkets brevbärare pustade ändå under bördan av över 200 000 kort, utdelade i stadens alla delar och avsända från landets alla orter, till och med från utrikesplatser. De allra flesta korten skickades dock inom Stockholm.

Försök har gjorts att sälja målade, i färgtryck prunkande kort även på nyårsdagen, men utan att lyckas. Sådana kort används mest på namns- och födelsedagar, i synnerhet bland de mindre bildade klasserna. Det övervägande antalet nyårskort är istället de gamla vita med namnet i sten- eller koppargravyr. Strax efter nyåret börjar balerna och ökar i antalet ju längre fram man kommer i januari, företrädda av den stora kungliga balen och balerna i Innocensen och Amaranten.”

DN-annons 1879

Det var först på 1500-talet som den 1 januari officiellt blev nyårsdag i Sverige, under medeltiden var det juldagen som räknades som årets första. Och inte förrän på nyårsdagen 1879 fick vi enhetlig klocktid i hela landet – innan dess fanns fyra sorters tid att hålla reda på: lokal soltid, järnvägstid (Göteborgstid), telegraftid och navigationstid. I slutet av 1800-talet började firandet på nyårsafton och tolvslaget att ta fart, i och med inflyttningen till städerna. På landsbygden handlade det främst om att spå framtiden, man stöpte bly eller gick ”årsgång” (mer om det nedan). Överklassen däremot ägnade sig istället åt baler och nyårsvisiter den 1 januari.

Fram till mitten av 1900-talet avlade man inom borgerligheten nyårsvisiter, vilket innebar att man på nyårsdagen besökte dem som stod över en på samhällsstegen. Ju finare person man besökte, desto tidigare på morgonen skulle man komma. Visiterna kunde därför börja redan klockan fyra på morgonen, och vid sex-slaget sköt kungliga slottet sextiofyra kanonskott för att meddela att de kungligas audiens och nyårsmottagning påbörjats. Om den man skulle uppvakta inte var hemma (eller kanske sov?) förväntades man istället lämna ett nyårskort, oftast ett visitkort.

Nyårsvakan började på 1800-talet med överklassens baler med dans till sent på natten. Det togs upp av bygdens ungdomar som lekte lekar och ”sköt ut det gamla året” med gevär, medan de vuxna lade sig tidigt för att orka upp till nyårsottan i kyrkan. Meningen med gevärsskotten var ursprungligen att skrämma bort onda makter så att de inte följde med in i det nya året. Man trodde nämligen att övernaturliga krafter var som mäktigast just kring nyår.

Eftersom nyårsnatten, liksom julnatten, var laddad med magisk kraft kunde man då förutspå hur det kommande året skulle gestalta sig beträffande skörd, giftermål och eventuella dödsfall.

Den unga flickan som ville se in i framtiden skulle niga tre gånger för nymånens skära och läsa upp en vers:

God dag, nyårsny
Säg mig vems bröd jag ska baka
Vems säng jag ska bädda
Vems barn jag ska föda
(ur ”Den stora julboken” av Jan-Öjwind Swahn)

Bild: Picryl
Blystöpning, Micha L. Rieser, via Wikimedia Commons

Det fanns många olika sätt att förutspå framtiden, men det vanligaste var nog att stöpa tenn eller bly. (Det gjorde vi faktiskt ibland i vår familj, när barnen var små.) Då smälts metallen och hälls i kallvatten så att den stelnar i olika former, som man sedan mer eller mindre fantasifullt kan tolka: En båtliknande klump kunde tolkas som en kommande resa, en krona som giftermål. Ibland ställdes ”lyckofigurerna” ut på väl synliga platser i hemmen så att var och en ur nyårsnattens blystöpning kunde utläsa sin lycka för det kommande året.

Ett annat sätt att se in i framtiden var att gå årsgång på kyrkogården. Den som gick årsgång måste vara fastande och helt tyst, samt passera ett antal kyrkor eller korsvägar. Man måste vara mycket uppmärksam, allt betydde något: Såg man ett bröllopsfölje så blev det bröllop nästa år, ett begravningsfölje betydde att någon skulle dö. Att se en ekorre innebar att året skulle bli aktivt, och om mycket rimfrost fastnade i skägget på väg till kyrkan innebar det att skörden skulle bli god.

Under årsgången måste man se upp för gloson som höll till på kyrkogården. Gloson var en grisliknande best med gödande ögon och en sågtandad rygg. Det gällde att hålla ihop benen så att gloson inte kunde komma in mellan dem och antingen springa iväg med sitt offer eller klyva det i två delar.

Skärmdump ur ”Oknytt – Nordisk Folktro & Mytologi”

Enligt folktron var det också viktigt hur man betedde sig på nyårsdagen, eftersom det kunde påverka hela det kommande året. För att bli morgonpigg borde man därför stiga upp tidigt och för att få åtnjuta god hälsa äta ett äpple. Den dagen borde man undvika att låna ut pengar eller syssla med sådant man gärna ville slippa göra det kommande året. Diskade husmor på nyårsdagen fanns det risk att disken skulle hopa sig…

Nyårsmaten var långt in på 1900-talet mest en upprepning av julmaten, och skålandet i champagne blev allmänt spritt först under 1900-talets senare hälft.

Före 1900-talet var nyårsfirandet alltså inte särskilt storslaget, och att vaka in det nya året med familj och vänner blev en allmän tradition först med radion och teven. På 1920-talet började radion sända nyårsvakor med klockringning och recitation av Tennysons dikt Nyårsklockan.

På Skansen hade man dock redan 1895 börjat fira tolvslaget med Nyårsklockan. Året därpå var uppläsningen inställd, men 1897 lästes den av Anders de Wahl, som sedan återkom många gånger ända fram till 1955, bara några månader innan han dog. Det var också han som år 1928 för första gången läste dikten i radio.

En reaktion på ”Vårt festliga nyårsfirande – hur traditionellt är det egentligen?

  1. Åter ett fall av ”så har vi alltid gjort” som visar sig ha ändrats mycket under åren. Jag drar alltid öronen åt mig numera när folk börjar tala om traditioner som något oföränderligt. Med det sagt är jag glad att vissa saker ändrats, att behöva åka på finbesök 4 på morgonen låter som något jag kan avvara!

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till S Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.