Det finns ingenting som fascinerar – och lär – mig lika mycket.

Hos psykologen med nuvarande maken blev jag oerhört upprörd över att jag inte fick nån tid alls. Ingen lyssnade på mig, jag hade lika gärna kunnat stanna hemma. Till slut påpekade jag det, givetvis med tårsprut. (Sån är jag!) Psykologen svarade milt att hon faktiskt hade totalkoll på tiden, och vi fick exakt lika mycket utrymme. Jag tror henne, speciellt som jag efteråt hörde att maken tyckte att det var han som var förfördelad…  

Men det VAR så det kändes.

Fortsätt läsa ”Egentligen vore det ju enklare utan  relationer. Fast inte lika intressant.”

I början av vår bekantskap kom jag en dag att tänka på att min (blivande) man aldrig sagt “de magiska orden”:  “Jag älskar dig.” Jag var så trygg i att han faktiskt gjorde det att jag frågade(!) varför han aldrig sa det (samtidigt som jag tänkte: ”Meh.. Sånt här kan jag ju inte fråga om!”). Hans svar gjorde ju inte saken bättre: “Det är för att jag vill att det jag säger ska kännas alldeles äkta”… Ibland kan jag tycka att han, i sin lovvärda strävan efter total ärlighet, kan ha lite otur när han uttrycker sig…  

Men han var och är tydlig i sin kärlek, alldeles utan blommor, presenter och romantisk uppvaktning. Med mycken närhet, slingrande samtal, värme, glädje, lojalitet, omtanke. Och det är ju det som räknas. För mig i alla fall.

Fortsätt läsa ”Tomma(?) ord och yttre åthävor”

Ibland säger människor i långvariga relationer, för att förklara hur lyckliga de är tillsammans: “Vi grälar aldrig.” eller “Vi har aldrig sagt ett ont ord till varann.”   

Det gör mig nervös. Det kanske bara är jag, men min automatiska känsla blir att om man aldrig krockar kan man inte vara särskilt nära varann. Så är det i alla fall för mig.  

Jag har aldrig förr upplevt en sån närhet och kommunikation som med min nuvarande man – och aldrig haft såna uppslitande gräl heller.  För det är så mycket  känslor inblandade.

Fortsätt läsa ”Är det farligt att vara osams och bråka? Kanske ännu farligare att låta bli?”

Jag funderar vidare kring kvinnors utsatthet, speciellt i nära relationer. Som alltid utgår jag från egna erfarenheter,  de flesta vällagrade: när  jag var ute och dansade, ung och vacker, var det sextiotal! 😉  Och då minns jag inte att man hörde/läste om kvinnomisshandel, speciellt inte i nära relationer. Vilket INTE berodde på att det inte fanns!

För trots att det här ju inte var något man konverserade om vid fikabordet på jobbet så fick jag slumpvis veta att fyra väletablerade kvinnor i min omgivning varit utsatta för olika grader av hot och misshandel i sina fasta relationer. (Vilket ju måste vara det värsta av allt – vilket SVEK!) En av männens reaktion var ett förtrytsamt: “Men jag är väl ingen kvinnomisshandlare, heller!”  Vilket ju är särskilt bekymmersamt. Även om det var en engångshändelse (vilket jag tror): Hade det förblivit det om hon stannat? Med den inställningen? Fortsätt läsa ”Män och kvinnor i den bästa av världar?”

Det är något av de centralaste jag vet. Och då ska man veta att jag är introvert, vilket bland annat innebär att jag gillar att vara ensam, och inte samlar kraft genom att umgås med andra, utan snarare måste återhämta mig efter (även angenämt!) umgänge, för att  i lugn och ro smälta alla intryck.

Ändå märker jag gång på gång hur viktigt det är för mig att känna att jag inte är ensam i min situation. Att jag kan dela den med andra.

Fortsätt läsa ”Att känna att man inte är ensam om det.”

Jag läser om de höga krav som en del verkar ställa på sina närmaste, sina relationer och, ibland, sig själva, och blir lite sorgsen. Det ska vara perfekt, alltihop. Annars får de va’.

Men inget levande kan väl vara perfekt, tänker jag, annat än mkt korta stunder. Det gäller även oss människor och och de relationer vi lever i. En marmorstaty av en människa kan vara perfekt, men när den levande modellen byter ställning ändras linjespelet. För att inte tala om vad som med åren händer med den levande kroppen… 😦

Fortsätt läsa ”När det bästa blir det godas fiende”

Hemma funderar vi ofta kring lust och närhet. Möjligen för att vi båda är andravarvare i äktenskapet uppskattar vi mycket det här speciella vi känner. Och undrar vad det är och varifrån det kommer.

Jag har alltid haft ett stort behov att (även) få vara ensam, för att smälta intryck från yttervärlden. Jag är nämligen introvert. Läs mer om det här. (Fast det här med  “soft-spoken” or “mellow” skulle nog varken omgivningen eller jag instämma i .)

Men just min man kan så att säga vara med när jag är ensam, det blir som en produktförbättrad (positiv) ensamhet – ”ensam-plus”.

Fortsätt läsa ”Om lust och närhet. Och ensamhet av olika slag.”