Hemma funderar vi ofta kring lust och närhet. Möjligen för att vi båda är andravarvare i äktenskapet uppskattar vi mycket det här speciella vi känner. Och undrar vad det är och varifrån det kommer.

Jag har alltid haft ett stort behov att (även) få vara ensam, för att smälta intryck från yttervärlden. Jag är nämligen introvert. Läs mer om det här. (Fast det här med  “soft-spoken” or “mellow” skulle nog varken omgivningen eller jag instämma i .)

Men just min man kan så att säga vara med när jag är ensam, det blir som en produktförbättrad (positiv) ensamhet – ”ensam-plus”.

På engelska och tyska skiljer man som jag minns det på att vara ensam och att känna sig ensam: ”allein/einsam” respektive ”alone/lonely”. På svenska är det INTE den skillnaden mellan ”själv” och ”ensam”. Men det kanske blir, om tillräckligt många använder det så, språket utvecklas ju ständigt. Hittills har det i alla fall varit skillnad på ”Jag äter (alldeles) själv” och ”Jag äter ensam”. Det vet vi gamla människor…

Därför gladdes jag först över artikelrubriken ”Skillnaden mellan att vara själv och ensam”. Men icke: Artikelförfattaren är en av dem som tror att skillnaden är att vara respektive känna sig ensam… När jag retat mig färdigt på det språkliga förskräcks jag över innehållet: Kan det verkligen vara så här nuförtiden? Att en 35-åring inte vet ens vilken mat hon själv gillar, eftersom hon alltid anpassat sig till sina killar? Så illa var det inte ens på min tid, även om jag blir förskräckt när jag läser mina gamla sippa dagböcker. Fast min ursäkt är att jag var tonåring, och det var 50 år sen…

”Lust” kallar vi det vi känner för varann. Då menar vi inte sex – det blir mera grädden på moset. Vi menar någon sorts sug efter närhet, värme, ömhet. Vi sover sämre om vi är isär, det är stor skillnad om maken är närvarande eller frånvarande när jag pysslar med mitt (och han med sitt). En annan känsla.

I artiklar om relationer läser jag ofta att sex är ett viktigt kitt. Jag känner inte att sex är särskilt viktigt för mig. Jag gillar det, men känner igen det någon sa: ”Det är som om jag glömmer bort varje gång hur skönt det är.” Eller så är jag bara lat. För jag måste liksom bestämma mig för att gå över i mitt sexuella sinnestillstånd, och det kräver ju viss ansträngning. Även om jag sen blir rikligt belönad. 🙂

Fördelen med detta är att om något skulle inträffa som omöjliggjorde sex tror jag inte att det vore något problem för mig. Jag skulle helt enkelt stanna kvar i mitt vanliga tillstånd. Närheten däremot kan/vill jag inte vara utan. Oavsett sinnestillstånd.

Men i relationsartiklarna kanske man med ”sex” menar det vi kallar ”lust”? I så fall är jag med!

Jag minns berättelsen om det gamla paret. Den ena kunde på grund av demens inte bo hemma längre, men den andra kom varje dag och hälsade på. De kunde inte prata så mycket, men de la sig tillsammans på sängen och vilade middag. Som de alltid gjort.

Det känns som en tröst. Om den grymma demensen rycker bort personlighet och språk tror jag ändå att kroppsminnet finns kvar. Och lusten, förstås. För den bara är, prestationsoberoende.