Man blir ju vuxen – men inte som man föreställt sig.
Nu ska jag berätta om hur min man och jag träffades. Men först en liten varning: ”Don’t try this at home!” (åtminstone inte på precis samma sätt.) För vi var nog naivare än tillåtet. Inser jag i efterhand.
Eller också har tiderna blivit kärvare.
Fortsätt läsa ”Den sanna historien om två gamla barn som träffas på nätet”
Brasklapp: OM man har turen att vara frisk. För livet är orättvist. Rättare sagt: Livet bara ÄR. Varken rättvist eller orättvist. Det är, dess enda mål är att fortsätta att vara. Meningen får vi stå för själva. (Det gör vi gärna.)
Så jag vet att det är fullständigt oförtjänt… men vill ändå gärna tala om – och inge hopp till er klentrogna, som läser så mycket om att det automatiskt är ruggigt att bli gammal, speciellt i Sverige. Det är faktiskt valfritt om man med åren stelnar i sitt tankesätt – eller inser att man har större frihet att vara sig själv när förpliktelserna (jobb, småbarn) avtar. Så:
Det KAN faktskt vara skitkul att bli gammal – SANT!
Fortsätt läsa ”Dagens glada nyhet: Det KAN faktiskt vara skitkul att bli gammal! :)”
2013, den 11 december (nästan 12) kom han slutligen, mycket efterlängtad: Marikas och Max lilla Björn, mitt barnbarn. Med eget tecken i WordPress upptäckte jag just: 🐻 . Klart grabben ska ha eget tecken.
Jag skrev förstås min välkomstdikt.
Då, i början av sjuttiotalet, fanns det jobb även för den med slumpvist hopplockad examen… Jag kunde ju språk, och maskinskrivning hade jag lärt mig själv för att kunna extraknäcka på loven medan jag pluggade. Då kunde man ju alltid bli sekreterare…
Efter ett år på den ärevördiga advokatfirman hade jag lärt mig mycket om formalia, avtal, bouppteckningar etc. Men mest av allt fick jag lära mig att icke röra ett finger utan att vara beordrad… Det här var på sjuttiotalet, men här hade inget ändrats sen 1930. Fast jag fick en supermodern IBM KULA, istället för trasslande typarmar. 🙂 De andra kom och beundrade moderniteten. Fortsätt läsa ”Vad ska jag bli när jag blir stor?”
Efter trettio år skildes vi, jag och mina barns far. En vänlig och sorgsen skilsmässa. Upplevde åtminstone jag det som, ska jag väl tillägga. Det hjälpte inte stort. Känslomässigt var det jättejobbigt.
Hela världen stannade. Minns att jag tänkte: Vad tyst det är. Det var mina tankar som tystnat. Insåg att jag i vanliga fall hela tiden ”hör” små omärkvärdiga vardagstankar. (”Om jag skulle ta o gå ut en stund. Vad var det som lät? Får inte glömma att handla. Skönt det är i solen.” Etc etc). Nu var det alldeles tyst i mitt huvud. Chockat. Fortsätt läsa ”Att skiljas”
Det var på det glada åttiotalet och började lovande: Stor maffig annons ställde höga krav på sökande till jobbet som självständigt arbetande chefssekreterare med lång yrkeserfarenhet. Jag fick flyga till Skåne för att testas, bland annat som stridspilot(!).
Det blev ganska tuffa förhandlingar – de krävde provanställning (mycket ovanligt på den tiden) och jag sa nej, vilket tydligen ingen annan gjort. Det verkade imponera på min blivande chef (INTE identisk med ägaren). Fortsätt läsa ”Om min korta men minnesvärda tid i ”fastighetsbubblan””
När vi fyrtiotalister gick ut skolan gjorde studielånen det möjligt för alla att studera, inte bara de med välbeställda föräldrar. Och efter examen fanns det ju jobb – om de motsvarade utbildningen var en annan femma…
Jag var först i släkten att ta studenten. Vi hade hyrt lokal i Farsta Centrum och mormor och morfar hade kommit från Piteå för att vara med. Det var den gången jag fick höra min morfar prata om filosofi vid frukosten. Där satt jag med min ”mogenhets”examen och blev undervisad av en som jag tror inte ens gått ut folkskolan, trots sin stora läsbegåvning. Lärorikt på flera sätt. Fortsätt läsa ”En del av akademikerexplosionen”
Så tänker jag... 🐾 