Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?

Eller fanns det en sorts köpcentrum redan på 1500-talet? Jag läser att i privilegierna för Stockholms stad 1563 stod att all handel skulle drivas på Stortorget – Stockholms äldsta torg. Det låg mitt i stan och fungerade som ett nutida köpcentrum, fullt av handelsbodar med luckor mot gatan, ungefär som våra tiders kiosker. Senare fick flera torg tillåtelse till ”bond- och mångelskehandel”: på Korntorget mellan Korghamn och Kornhamn såldes spannmål och smör från Mälardalen, på Munkbrotorget grönsaker och kött. Varorna kom dit med båtar från bondgårdar runt Mälaren. På Hötorget såldes spannmål och grönsaker som kom med häst och vagn från gårdar i Roslagen. När Stockholm växte startade nya handelsplatser i stadens utkanter.

Firma E. Carneholms Livsmedel, Hötorgshallen 1953, av Petersens, Lennart af (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”Hur handlade man förr – innan det fanns köpcentrum?”

Hygien och anständighet – på gott och ont

Före badrummens tid tvättade de flesta ansikte och händer eller badade i en balja i köket eller på gården, och utedassen hade ofta flera hål i rad. När jag nu läser den personliga hygienens historia börjar jag fundera över begrepp som hygien och anständighet. Positiva ord – tills jag börjar associera till nazismens “rashygien”, där ju Sverige utmärkte sig genom att redan 1922 starta världens första statliga institut för rasbiologi.

Ju mer man tänker, desto mer komplicerat blir det. Alltid.

På den mörka medeltiden var man renligare än många tror. Badstugorna var välbesökta och man tvättade hela kroppen åtminstone på lö(ga)rdagen. Dessutom tvättade man av sig innan man gick i kyrkan, och det gjorde man ofta. Men på 1500-talet började man på kontinenten stänga badhusen, eftersom de misstänktes tjänstgöra även som bordeller och sprida könssjukdomar. 1725 förbjöds badstugorna även i Sverige och förblev så i hundra år. Badande ansågs både skadligt och omoraliskt.

Fortsätt läsa ”Hygien och anständighet – på gott och ont”

När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd

Ända sen småskolans rad av toalettbås UTAN DÖRRAR har jag haft ett lätt traumatiskt förhållande till toaletter, med mardrömmar om att behöva sitta inför publik (igen). På gamla dass ser jag rader med hål och nu har jag läst att Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s fruar – inte lämnade bordet när hon behövde gå på toa vid kröningsmiddagen 1533, hon skyldes bara med en tygbit.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns en smutsig och ruskig kullerstensgata.som han sprang nerför för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 😱 Det lät ju spännande.

Och jag inser vilket jätteproblem det måste ha varit att göra sig av med all skit och annat avfall från en stor stad. Det räcker med att ha varit gäst i en stuga efter att toan egentligen skulle ha tömts för säsongen…

Den osignerade akvarellen nedan är från 1800-talets början och visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig.

Ur ”Ladugårdslandet och Tyskbagarbergen blir Östermalm” av Boström, Raoul F. 2008, Trafik-Nostalgiska Förlaget (CC-BY) via Stockholmskällan

Fortsätt läsa ”När skit(bärar)kärring hade en annan innebörd”