Ända sen småskolans rad av toalettbås UTAN DÖRRAR har jag haft ett lätt traumatiskt förhållande till toaletter, med mardrömmar om att behöva sitta inför publik (igen). På gamla dass ser jag rader med hål och nu har jag läst att Anne Boleyn – en av Henrik VIII:s fruar – inte lämnade bordet när hon behövde gå på toa vid kröningsmiddagen 1533, hon skyldes bara med en tygbit.

SvD skriver om 1800-talets Kungsgatan, som då hette Lutternsgatan och var en undanskymd backe från Brunkebergsåsen ner till Stureplan. En tidigare hyresgäst minns en smutsig och ruskig kullerstensgata.som han sprang nerför för att lämna port- och dörrnyckel till latrintömmarna. På budningskontoret satt en äldre dam “vars standardsvar med gravlik stämma alltid var:  Di kommer i natt.” 😱 Det lät ju spännande.

Och jag inser vilket jätteproblem det måste ha varit att göra sig av med all skit och annat avfall från en stor stad. Det räcker med att ha varit gäst i en stuga efter att toan egentligen skulle ha tömts för säsongen…

Den osignerade akvarellen nedan är från 1800-talets början och visar folklivet på Packartorget (senare Norrmalmstorg). Bakom planket till höger (som soldaterna verkar använda till urinoar) låg ett latrinupplag, och de kvinnliga ”pudrettkärringarna” i bakgrunden bär en latrintunna mellan sig.

Så hur har man gjort genom tiderna?
På 1300-talet kunde man i Gamla Stan kasta allt man ville bli av med rakt ut på gatan, inklusive döda hundar o katter. På 1400-talet var det s k rackare som forslade avfall och latrin till två pråmar som sen fördes en bit från stan innan lasten dumpades. Fram till slutet av 1700-talet skulle hushållen själva tömma dasset när det blev fullt.

Men 1774 la staden ut dasstömningen på entreprenad. Systemet fungerade inget vidare, med en rad farsoter som följd. Entreprenörerna pressade kostnaderna genom att göra ett halvdant jobb med personal från de fattigaste av de fattiga, det var i första hand straffade kvinnor som blev skitbärarkärringar. De var (eller blev?) ofta ganska alkoholiserade, vilket inte blev bättre av att tidens vanligaste form av välgörenhet var brännvin: ”Man kunde se dem med sin tunna ragla framåt gatorna” skriver en samtida. (Och dasstunnorna hämtades inte bara från gårdarna, utan även från vindar…) Tömningsplatser (”flugmöten”) fanns på Kornhamnstorg, i Fatbursjön, Träsksjön, Katthavet vid nuvarande Berzelii park.

En del av avfallet användes som gödsel på odlingar, och det fanns kreativa försök att ta tillvara skiten. 1887 kunde stockholmarna köpa det ”hastigt och kraftigt verkande” gödningsmedlet ”Folk-guano”, döpt efter det högeffektiva gödsel sydamerikanska havsfåglar producerar. “Pudrettkärring” kom av  “Parispudrett” som latrinen kallades för när den torkats och malts till ett fint pulver (franskans “poudre”). Men det mesta måste tas om hand på annat sätt.

1859 tog staden över hela hanteringen, ett kommunalt renhållningsverk inrättades och budkontoren hamnade också under stadens paraply. ”Budare” kallade stockholmarnas därefter dem som kom och tömde dassen. Rikare lägenheter i städerna utrustades från 1860-talet med torrdass inomhus, där kärlen diskret byttes nattetid. För övriga gällde dasslängor på gården. 1889 startade verksamheten vid Lövsta, där man tog hand om latrin från stadens egna fastigheter.

1895 fanns det bara vattenklosett i ett 40-tal hus i Stockholm. Stadsfullmäktige förbjöd länge användandet av kommunalt vatten till WC-anläggningarna. Det dyrbara vattnet skulle användas till att dricka och att tvätta sig i. Ända fram till 1950-talet var det vanligare med torrdass än med vattentoalett i Stockholm, och de sista torrdassen försvann från Stockholm på 1970-talet.

Klicka till mera om toalettens historia, inklusive en  film från 1940, som alltså nu också är en del av historien. Ett långt avsnitt handlar om latrinhantering efter hämtning.

Slutet gott allting gott med vattentoalett? Njäää. Om inte vattentoan redan var uppfunnen hade man kanske idag valt en annan lösning. Det känns ju principiellt dumt att inte använda gödslet där det gör nytta som en del av naturens kretslopp, utan istället spola ner det i vattnet, som vi sedan måste försöka rena för att kunna dricka av. Ännu mera problematiskt blir det när länder som inte tidigare haft råd med så bekväma lösningar nu följer vårt exempel… I min mans barndomsdass ramlade allt rakt ner i gödselstacken och togs tillvara. Men det funkar förstås inte i städer.

Det är inte alltid vattentoaletter funkar heller. 2015 upptäcktes att det som spolades ner i toaletterna i en fastighet vid Strandvägen ända sen 1930 gått rakt ut i vattnet kring Djurgårdsbron. Troligtvis beror det på från början felkopplade rör, och felaktiga kartor har under alla år lurat experterna. Det kan alltså finnas fler liknande problem i staden.

Gammeldassens vänner föredrar dassen på landet. Föreningen bildades 1970 i protest mot tidens dåliga reningsverk. Om dasstunnorna bara töms på behörigt avstånd från vattendrag ute i markerna är utedasset ett överlägset alternativ från miljösynpunkt, anser föreningen. De gamla dassen placerades dessutom ofta i ogenerade lägen, så att man kunde lämna dörren öppen och sitta och filosofera.