För en svensk är USAs vapenpolicy ganska omöjlig att begripa. Efter varje större masskjutning höjs röster för att man borde skärpa vapenlagarna och exempelvis kräva vapenlicens – eller åtminstone skjutskicklighet. Men snart dör diskussionen – till nästa gång.
I USA har alla rätt att inneha vapen. Man måste bara vara medborgare och i allmänhet 18 år gammal, lagstiftningen varierar mycket i de olika delstaterna. Vart tredje hushåll har ett eller flera skjutvapen: pistoler, jaktgevär eller halvautomatiska karbiner. De är alltså lätt tillgängliga även för den som inte helt lagligt köper sin halvautomatiska i en affär, som nittonåringen som i februari sköt ihjäl 17 av sina fd skolkamrater i Parkland. Som jämförelse: I Sverige måste man vara 18 år, ha ett intyg från en skytteorganisation på att man har behov av vapen och visa skjutskicklighet. För jaktvapen krävs jägarexamen.
När jag försöker förstå hur vapenförespråkarna resonerar dyker John Wayne upp: Liksom i Vilda Västern måste the Good Guys kunna försvara sig och de sina mot the Bad Guys. Om man tänker så kan man väl, som Trump nu senast, tro att det skulle bli färre skolskjutningar om man beväpnade lärarna (fast deras vapen ska vara dolda, tillfogade han fromt).
Amerikas mäktiga vapenlobby NRA (National Rifle Association) har hittills varit Amerikas mesta “Good Guys” – för att citera Trump: “Great People and Great American Patriots. They love our Country and will do the right thing.” NRA beskriver sig själva som den äldsta och största organisationen för medborgarrätt i USA, och anser att rätten att bära vapen skyddas av andra tillägget i USA:s rättighetsförklaring: ”Enär en välorganiserad milis är nödvändig för en fri Stats säkerhet, skall Folkets rätt att inneha och bära vapen ej inskränkas.” Och den inställningen var väl begriplig anno 1791, endast 15 år efter självständighetsförklaringen – men idag?
Inte många vågar stöta sig med NRA, som har resurser att både stötta och störta politiker. Enbart i Trumps presidentkampanj bidrog NRA med ungefär 30 miljoner dollar. Efter segern tackade han dem i ett tal: ”Jag vill försäkra er om den heliga rätten för alla våra medborgare till självförsvar.” Och så tog han bort regeln Obama infört för att förhindra individer med psykiska störningar att köpa vapen.
Men efter skolmassakern i Parkland verkar reaktionen bli annorlunda. Hur kommer det sig?
”Gun violence” redovisar sen 2013 oberoende, verifierade uppgifter om totalt “vapenvåld” per år i USA. Från sammanställningarna kan man gå vidare till mera detaljerad information. Några siffror, där “masskjutningar” innebär att fler än fyra personer dödats, oräknat skytten:
- 2017 dödades totalt 15 594 personer, 346 masskjutningar ägde rum, 732 barn och 3 235 tonåringar dödades eller skadades.
- Till och med 28 februari i år har totalt 2 344 dödats, 36 masskjutningar har ägt rum, 91 barn och 447 tonåringar har dödats eller skadats. Och det tickar på, medan jag skriver detta.
En av årets masskjutningar var den i Parkland på Alla Hjärtans dag, där 17 skolungdomar dog och 15 skadades. Det är inte längre den senaste, men reaktionen är annorlunda. Vad är det som skiljer?
Ungdomarna själva tog upp kampen – omedelbart. En av dem sa: ”Det enda sättet jag kan sörja på just nu är genom att fortsätta att kämpa.” En annan svarade på Trumps kondoleanser och löfte om att han bad för dem: ”Jag vill inte ha dina kondoleanser, din jävla skitstövel. Mina vänner och lärare sköts. Flera av mina klasskamrater är döda. Gör någonting i stället för att be!” Senare bad hon om ursäkt för sitt språk, men inte för sin vrede.
En kvinna som överlevt en skolskjutning 1992 skriver: Jag överlevde en skolskjutning. Detta är första gången på 25 år som jag känt hopp. Och hon länkar till talet av en av de överlevande från Parkland, Emma Gonzalez, tre dagar efter skjutningen och fortfarande chockad säger hon:
Ni kommer att läsa om oss i läroböckerna. Inte för att vi är ytterligare en masskjutning i Amerika – utan för att vi blir den sista masskjutningen.
Eleverna i den här skolan är välutbildade och vana att göra sin röst hörda. Det gör de nu: När reportrarna riktar en kamera i ansiktet på dem vänder de sig utan att tveka mot den och pratar direkt till presidenten: Mr President!. Och därmed kan de faktiskt nå Trump, som är känd för att vara notoriskt svår att få tag i även för sina medarbetare och inte läser PM. Men TV tittar han på, mycket.
Ungdomarnas budskap är tydligt och de behärskar sociala media suveränt: ”Något kan göras och ni har inte gjort det.” Kampanjen för att tvinga företag att avsluta sina samarbeten med NRA på Twitter och Facebook var till exempel blixtsnabb och effektiv. På kort tid hade ett 20-tal företag sagt upp sina samarbeten, i tweeten återkommer frågan: “Hur många är det kvar?” följt av en uppdaterad lista. Man sprider tips om vilka konkurrerande företag man istället kan anlita – och tackar dem som talar om att de slutat stödja NRA.
Andra hashtaggar skapas, en av krigsveteraner(!) som visar foton av sig själva i full stridsutrustning med sina automatvapen och skriver: “Jag är en av dem som vet att de här vapnen aldrig varit avsedda för civil användning. Vi kräver förändring.”
Det verkar som om NRAs varumärke håller på att försämras. Många gör möjligen bedömningen att dessa ungdomar tillhör framtiden, medan NRA tillhör USA:s förflutna, med äldre, nostalgiska och ofta främlingsfientliga medlemmar som kämpar emot själva samtiden. Som David Hogg, en av de unga överlevarna, skrev i ett meddelande till NRA på Twitter i veckan: “Vi kommer att överleva er”.
Några varuhuskedjor höjer nu lägstaåldern för köp av skjutvapen till 21 år. Till och med Trump lär ha antytt att han ”inte alltid behöver hålla med” vapenlobbyn NRA.
Kan det vara det här som föresvävade de första internetarna? Att kunna nå ut effektivt utan pengar och en stor apparat. Riktigt så enkelt är det förstås inte, man måste kunna formulera och framföra ett budskap. Det räcker med att vara vindögd eller stamma för att ligga risigt till. Men såna kanske kan få hjälp av de andra? Kanske är det rentav det som är demokrati? Spännande att följa är det i alla fall.
Jag bläddrar igenom en del av Twitter mm:
- Det finns mycket ni kan göra: Kontakta era kongressmän, besök dem, skriv till dem, gör er röst hörd. En okunnig (uneducated) demokrati är en trasig demokrati! skriver @davidhogg111 redan två dagar efter skjutningen.
- Har du rätt att rösta, registrera dig nu! Och RÖSTA! återkommer hela tiden. Någon formulerade det mera à la Trump: ”Grab’em by the midterms!” (midterms = mellanvalen 2018)
- De har förlorat tron på Amerika. Det har inte vi. Och det är OK, för vi kommer att överleva dem.
- Till varje politiker som tar emot donationer från NRA: SKÄMS! Om du inte gör något, kommer människor fortsätta dö.
- Han skulle inte ha skadat så många med en KNIV! (Som svar på att vapenkontroll inte stoppar dödandet.)
- NRA säger om tonåringar: “De är vuxna! De har rätt att bära vapen!” och
“De är barn! De har ingen rätt att ha en åsikt!” - Den som tror att de överlevande ungdomarna är del av en konspiration är för mentalt sjuk för att äga ett vapen. (Till konspirationsteoretikerna, som bland annat påstår att ungdomarna inte är elever, utan skådespelare:)
Trumps förslag att lärarna skulle beväpnas får många reaktioner.
- Regeringen betalar inte för skolmaterial, studiebesök eller klassrumsmöbler. Men plötsligt finns det pengar för vapen?
- Vad händer om polisen kommer och inte har en aning om vem skytten är eftersom alla är beväpnade till tänderna?
Som svar på Rubios politikerfras: ”Det är olyckligt att vi inte lyckats nå framsteg i vapenfrågan” kommer med ilskna versaler:
- VARFÖR RÖSTAR DU DÅ NER ALLA FÖRSLAG TILL ÖKAD VAPENKONTROLL?
Och någon beskriver #NeverAgain students from #Parkland som Scooby-Doo gänget, och NRA som “the Bad Guy” som på slutet säger:
Jag skulle ha kommit undan om det inte var för att ungarna lagt sig i.