Jag fortsätter att bläddra i gamla Stockholms-vykort och blir alltmera imponerad över att man över huvud taget kunnat bygga en stad här. Man förstår att Alfred Nobels uppfinning dynamit från 1866 varit viktig: Med den sprängdes stora delar av det ursprungliga Stockholm bort.

På båda sidor om Åsögatan syns pampiga hus med eleganta fasader, till vänster även trottoar och lyktstolpe. Men det till höger är omgivet av på ena sidan en långsamt  sönderfallande lada uppe på en bergknalle, på den andra en skranglig trätrappa upp till mindre kåkar. Det stora huset ser ut att vara nergrävt mellan de gamla, och det är knepigt att föreställa sig hur man ska kunna spränga bort det kvarvarande berget utan att förstöra de nyare husen. Men det gick tydligen bra, för åtminstone huset till vänster ligger fortfarande kvar. Så här ser det ut idag:

Det var inte bara Söder som var bergigt. Sveavägens gamla namn var Stora Badstugatan och den låg mycket lägre än den gör idag. Där den korsade Odengatan byggdes därför 1897 en av Sveriges första betongbroar: Sveabron.

Korsningen förblev planskild ända fram till början av 1920-talet, men när Sveavägen blev Stockholms huvudled norrut höjdes den och huset till höger hamnade äntligen på gatunivå. Men själva bron lämnades kvar, begravd under korsningen. På 1950-talet upptäcktes att det hade bildats ett meterhögt tomrum under det gamla brovalvet. Det fylldes med betong och bron ligger fortfarande kvar.

Så här ser det ut idag:

Om Stora Badstugatan skrev Per Anders Fogelström i “Stad i bild”:

“Stora Badstugatan var en dofternas gata, där låg bryggerier, garverier, benmjölsfabriker, det ljunglöfska snusföretaget och det stora reinholdska bageriet. Stank steg också från det brädöverklädda avloppsdiket och från de många bondekvarterens stall och gödselstackar. Längs Stora Badstugatan tog sig bönderna från norr in till Hötorget och torghandeln där, och därför fanns många bondkvarter i denna trakt.”

Östermalm var inte  heller så förnämt från början. Ända till slutet av 1800-talet hette det Ladugårdslandet – och gjorde skäl för sitt namn. Där fanns många ladugårdar och svinhus, tobaksodlingar och kåltäppor, samt fallfärdiga träkåkar – ofta sammanbyggda med fähusen, för att vintertid behålla den dyrbara värmen både för människor och djur. 1885 ändrades med knapp majoritet i stadsfullmäktige namnet till Östermalm, eftersom det ansågs passa bättre ”på den nyaste och välbyggda delen av vår stad”.

Mellan Sturegatan och Skeppargatan låg Tyskbagarbergen i vägen för den stora staden ända tills man sprängde sig igenom och kunde dra Nybrogatan ända fram till Valhallavägen. Platsen invigdes 1868 i närvaro av Karl XV och döptes (helt logiskt) till Karl XVs port.

Bilden visar Nybrogatan omkring 1890, med senare bortsprängda bergknallar på båda sidor, Svea artilleriregementes nya kasern i fonden på norra sidan av Valhallavägen och bostadsfastigheterna på södra sidan. Delar av Tyskbagarbergen finns ännu kvar på innergårdarna bakom de hus som byggdes omkring 1928.

Tyskbagarberget hade fått sitt namn av en från Tyskland invandrad bagare, Martin Kamecker, som i slutet av 1600-talet byggde en kvarn uppe på berget. Området befolkades långt in på 1800-talet mest av fattiga varvsarbetare, gardister, kogubbar och lägre tjänstemän, och hade ett mycket dåligt rykte. Därifrån ledde getgummor ner sina getter längs Sturegatan för att mjölka dem utanför husen, i portarna eller till och med inne i köken. Det ansågs nämligen hälsosamt för lungsiktiga att dricka getmjölken så spenvarm som möjligt.

SvD skriver om det fantastiska arkitektpusslet på Östermalm: Det är inte alla stockholmare som vet var Tyskbagarbergen låg. Ännu färre vet att berggrunden fortfarande syns på Nybrogatans innergårdar. När en del av Nybrogatan nära Valhallavägen skulle bebyggas i slutet av 1920-talet ansåg HSB att nya sprängningar skulle riskera att skada husen på intilliggande gator. Dessutom skulle ett fördyrat projekt innebära högre boendekostnad vilket stred emot HSB:s grundtanke att bygga bostäder med rimliga hyror. Tyskbagarberget finns därför bevarat både på innergårdarna och inne i husen, där det kantar vägen till tvättstugan. En av de boende i husen på Nybrogatan ner mot Valhallavägen säger:

”Alla som kommer hit första gången kliar sig i huvudet. Det är så märkligt att man kan sitta på en innergård och vara fyra våningar upp i huset.”

“Stånddrabantens hus” var en ofta avbildad silhuett med sin speciella form och två skorstenar. Det låg liksom uppslängt på en klippa i hörnet av Jungfrugatan och Ladugårdslands Tullgata (Tyskbagargatan), var en av Ladugårdsgärdes äldsta träkåkar och revs 1907. (En ”stånddrabant” lär ha haft som sin enda uppgift att utstyrd i en mycket grann uniform stå på post vid riksståndens sammanträden.)

Bilden från Stockholmskällan visar Jungfrugatan mot norr, troligen 1890. På klinten till höger Stånddrabantens hus, i dag Jungfrugatan 40 med Hedvig Eleonoragården som byggdes 1926–27. Huset till vänster finns ännu kvar, och så här ser det ut idag:

Inget av stånddrabantens tre rum var högre än 1,75 meter. August Blanche skrev om det lilla huset med sina två skorstenar:

“Det var så litet att det med lätthet skulle kunna skjutas in i någon av portarna på Kungliga Slottet och där passa som julklapp åt små prinsar.”