Alltså: Gunghäst, morahäst, kramdjur, hästfoto, plastdjur, serieteckning, levande ridhäst, ponny, ardenner… HUR kan man – av sig själv! – inse att det är samma sak? Det krävs ett geni. 

Alla barn är språkgenier. Med sina alldeles egna personligheter och förutsättningar. Av naturliga skäl är de enda ofödda barn jag kan uttala mig om dem jag haft i min mage – och de visade tydligt sitt olika temperament redan med sina sparkar. Mitt starka intryck är att de även bestämde när de skulle födas. Inte var det jag i alla fall, och inte kom de enligt expertisens beräkningar. Den sparkande, ”framåtlutade” föddes en månad tidigt och pratade mycket och tidigt, den mera ”bakåtlutade” tog betydligt längre tid på sig. Var och en följde sin plan.

Det lilla barnets erhört målinriktade kamp för att hitta sin kropp och lära sig att använda den är oerhört imponerande.

En del hoppar över att krypa, men det eleganta pincettgreppet med tumme och pekfinger, och det triumferande pekande pekfingret känner alla igen.

Småningom är det då dags för ORD. Med första barnet gjorde vi ett försök till tvåspråkighet. Hemma pratade vi bara svenska, men barnafaderns ursprungsspråk var ju ett annat, och därmed hans känsloord, visor, sagor etc. Dessutom kunde hans släkt inte svenska. Med den lilla bebisen kändes det onaturligt att prata ett annat språk, speciellt eftersom mormor (som var dagmamma) inte skulle förstå. Men vid ett års ålder gjorde pappan ett försök.

Det var för sent. Barnet hade visserligen inte börjat prata än, men hennes blick på sin far var mycket talande: ”Vad i all världen håller han på med? Kan han inte prata ordentligt längre? Jag ignorerar honom tills han skärper sig!” Och så vände hon baken till. För man förstår många ord innan man lärt sig att säga dem. Nu läser jag att man börjar lära sig omgivningens språk redan i magen.

Några veckor envisades pappa, men barnets envishet var större – vi fick nöja oss med barnböcker och skivor på annat språk. Och så hälsade vi på farmor och farfar, förstås. När barnen upptäckte att de faktiskt inte begrep svenska ökade motivationen. Men det här med tvåspråkighet kunde vi glömma.

Alla barn kan lära sig all världens språk perfekt. Med alla ljud, inklusive de knepigaste nasaler, tungrots- och tungspets-r, ”klickljud”, och ljud jag inte ens vet finns. Fascinerande. De kan till och med lära sig flera språk samtidigt – perfekt och utan att blanda ihop dem. Allt detta gör de helt själva, de klarar sig utan någon undervisning. Men inte utan det sociala samspelet med omgivningen, inklusive mimik, gester och kroppsspråk.

Efter en viss ålder (10 år?) kan inte ens de som har ”lätt för språk” få det intiutivt perfekt. Och specialljuden blir knepiga, tungan har stelnat, och perfekt klarar man bara de ljud som ingår i de/det egna språken/språket.

Jag hade väldigt lätt för språk, men minns att jag i universitets språklabb själv hörde att mitt tonlösa ”s” inte var lika tonlöst i franska ord som i svenska. Jag fattade inte vad problemet var: OK, nasaler och ”r” visste jag var knepigt, men tonlöst ”s”???! Det finns ju faktiskt i svenska! Till slut hörde jag en tröstande lärarröst i hörlurarna: ”Det är helt normalt och beror på att du lägger talapparaten på olika sätt för olika språk.”

Så komplicerat är det. För vuxna.

Barngenierna listar ut grammatiken alldeles själva, utan att ha lärt sig en enda regel. Så är det inte för vuxna. Min mamma var övertygad om att grammatik och språklära var JÄTTESVÅRT! Så när hon ville lära sig engelska valde hon ”naturmetoden” för att slippa allt pluggande, av både grammatik och glosor. När jag insåg att hon lärde sig utantill vid vilka ord obestämda artikeln var ”a” respektive ”an” föreslog jag att hon skulle lära sig bara EN regel: att det beror på om orden (uttalsmässigt) börjar på vokal eller konsonant. Så fort hon hörde att det var grammatik jag pratade om såg jag i hennes ögon hur ”rullgardinen gick ner”. Men svenska var hon kanonbra på.

Barn är inte rädda för att säga fel, och det är viktigt. För felen visar att man kan: Säger man ”gedde” istället för ”gav” har man förstått hur språket fungerar, inte bara lärt sig utantill.

När min exman hade bott länge i Sverige hände det ibland att han frågade mig ”vad det heter” på hans ursprungsspråk (som han använde på jobbet). Jag hade ju pluggat språket och var bättre på teori och regler, medan han inte lärt sig, utan ”bara kunde”. När han inte längre levde omgiven av språket var det lätt att direktöversätta användbara svenska uttryck, medan jag lärt mig de språkliga fällorna.