Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?

Det började med att jag tänkte göra en “Lambertz”. 😉 : Yttra mig utan att ha läst in mig ordentligt. (Skillnaden är att jag står för det… ) Inte noggrannare än en “vanlig mänska” läste jag alltså Zarembas artikelserie om dolda drivkrafter i svensk socialförvaltning och rättsväsende: “Rättvisans demoner”

Om hur vi människor gör vårt bästa, men just vår mänsklighet och vårt känslomässiga engagemang ställer till det, speciellt när det som här handlar om barn. Det är lätt – och mänskligt! – att ta (känslomässig) ställning för en part, och svårt att därefter vara objektiv.

Ämnet intresserar mig mycket. Jag såg fram emot en diskussion, och uppskattade särskilt att artikeln inte bara handlar om  män som råkat illa ut, för då slipper man fastna i den aspekten.  Tänkte jag.

Det gjorde man i alla fall, visar det sig. 😦

I försvarsposition får man ju inte så bra överblick…

I den artikel jag nu läste avfärdas det som inte handlar om förfördelade män som “utvikning” och sen fortsätter man: “Efter denna utvikning är vi tillbaka i artikelseriens poäng: en mängd pappor i Sverige är oskyldigt anklagade för övergrepp.… “

Eftersom jag uppfattade att artikelserien handlade om något annat och för mig intressantare iddes jag inte ens läsa igenom hela diskussionsinlägget. Precis som en vanlig människa, alltså…

Är inte det synd? För det här är ju viktiga frågor. Jag blir sorgsen vid tanken på att vi inte verkar kunna höja blicken ens när det gäller våra barn… Vilket i och för sig är en bra illustration av just det som oroar mig.

För jag tycker mig se ett genomgående allmänmänskligt problem, som detta och  Quick/Lambertz-fallet bara är exempel på.

Jag tror faktiskt att människor (i allmänhet) gör sitt bästa. Men de är just människor. Och i människors natur ligger att vi har svårt att fungera förutsättningslöst, vi vill gärna bekräfta det vi vet, eller det vi tror att vi vet. Vilket påverkar både den information vi söker och hur vi tolkar den. Vilket i sin tur är utgångspunkten för hur vi agerar. Och tolka kan vi inte låta bli, det är så hjärnan jobbar.

Lägg därtill sådant som prestige, lojaliteter, karriärhänsyn, etc etc. Och framför allt alla dessa känslor. Alldeles särskilt när barn är inblandade, förstås! För, som hjärnforskaren Jill Bolt Taylor sa:

Although many of us may think of ourselves as thinking creatures that feel, biologically we are feeling creatures that think

Och det är inget fel i det, det gäller oss alla. Jag vet att det gäller mig.

Läs gärna flera tänkvärda citat av denna hjärnforskare, som studerade sin allvarliga stroke “inifrån”(!).

Men när man vet att det är så människan funkar måste man försöka kompensera det  när så behövs. Frågan är bara hur.

I den intressanta artikeln i Filter läste jag exempelvis hur (polis)utredarna INTE skulle gå på sin “magkänsla”.

Det verkade fungera bättre om man som i brittiska “PIP – professionalising investigation programme” byggde in krav på att utredarna måste föra dagbok över utredningen, och motivera sina beslut i ett dokument, som när som helst kan granskas av en utomstående kontrollant.

De brittiska poliserna blev med åren allt bättre på att generera hypoteser, medan de norska (i avsaknad av PIP) blev sämre, och alltmera stereotypa. Det måste ju vara svårt att jobba utan facit.

Och det måste vara helvetes svårt att gå emot sin magkänsla.

Skulle jag klara det? Som gammal mänska känner jag en stor trygghet i att jag vet hur jag fungerar: Vid svåra, känslomässiga beslut vrider jag och vänder på allt, skriver och pratar om det, bearbetar och funderar. Och funderar.

Och så! 💡  En morgon vaknar jag och känner att mitt inre har processat färdigt, sammansmält fakta och känslor till ett beslut. Det känns i magen. Magkänslan.

För att gå emot den skulle åtminstone jag behöva hjälp. Men om man är medveten om problemet borde det gå att utforma den hjälpen.

För jag är övertygad om att alla människor är utvecklingsbara och vill göra sitt bästa. Åtminstone från början.

Det lilla barnet tittar med ljus, frågande blick på den vuxne: “Titta vad jag kunde! Visst var det så här man skulle göra?”

Kanske är jag naiv. Men hellre det än tvärtom. 🙂

2 reaktioner på ”Vi slår varann i huvet, så blir det nog bra. Eller?

    1. Visst var det? Fick tipset av en medbloggerska (tack!), ska läsa mer om Taylor. Tänk att reagera på ett stroke med att det är häftigt att få studera det inifrån. Där ligger man i lä med positivt tänkande 😉

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.