I bilen lyssnar vi på Radiopsykologen. Jag sitter tyst, påmind om en jobbig period för länge sen – i mitt tidigare liv.
Min man tittar på mig och säger: “Känner du igen?”
Och jag känner så starkt och varmt varför det är “vi” – han och jag. Han förstår mig. Inte alltid. Men i det som räknas. För mig.
Och vi älskar gröna små äpplen.
Så fint, tack. Och jag älskar också gröna små äpplen.
Egentligen har jag haft massor att säga om dina senaste inlägg, men jag är insnurrad i allt möjligt tänkande om allt möjligt, oändliga konversationer om det ena och det andra, hjärncellerna kräver ett ordentligt OB-tillägg och hotar att strejka, så jag måste låta dem vila. Men jag lär återkomma. 🙂
GillaGilla
Tycker jag du gör alldeles rätt, låt dem vila.
Välkommen åter! 🙂
GillaGilla