I bilen lyssnar vi på Radiopsykologen. Jag sitter tyst, påmind om en jobbig period för länge sen – i mitt tidigare liv.
Min man tittar på mig och säger: “Känner du igen?”
Och jag känner så starkt och varmt varför det är “vi” – han och jag. Han förstår mig. Inte alltid. Men i det som räknas. För mig.
Och vi älskar gröna små äpplen.
Så tänker jag... 🐾 
Så fint, tack. Och jag älskar också gröna små äpplen.
Egentligen har jag haft massor att säga om dina senaste inlägg, men jag är insnurrad i allt möjligt tänkande om allt möjligt, oändliga konversationer om det ena och det andra, hjärncellerna kräver ett ordentligt OB-tillägg och hotar att strejka, så jag måste låta dem vila. Men jag lär återkomma. 🙂
GillaGilla
Tycker jag du gör alldeles rätt, låt dem vila.
Välkommen åter! 🙂
GillaGilla