Filosofiska hörnet – om att leva enkelt

En gång för mycket länge sen beskrev en arbetskamrat hur hon förenklat sitt liv. Det gällde bland annat fotbeklädnaden. Vintertid hade hon och hennes kille  storstövlar. Till sommaren köpte de likadana kraftiga sandaler med traktorsula. När de väl gått in dem höll de länge, och när de var utslitna köpte de nya likadana. (Eller de kanske lagt upp ett lager, det minns jag inte.)

Jag frågade: Men vår och höst då? “Då har vi raggisar i sandalerna!” sa hon och log sitt stora leende. 🙂

Citatet fastnade, antagligen för att jag kan känna en sorts kluven längtan efter att leva enkelt.

På ett sätt.

Trots uppväxt och ungdom med ont om pengar har jag inget sug efter mer pengar än vad jag behöver för att känna mig trygg. (Men DET är viktigt!) Jag gillar faktiskt att hinna längta efter saker, planera inköp, göra fynd och känna mig smart. Eftersom jag vet att pengar är begränsade.

Jag minns tanten i Berlin med sitt vita hår i nackknut. När hon skulle vara fin hade hon alltid samma vackra broderade blus. Jag tyckte om den. Lite som folkdräkter, som man har så länge de håller, lägger ut när det behövs – en vardags- och en festvariant. Klart!

Om jag varit religiös hade jag kanske kunnat bli nunna? Men då en sån som sitter i ett hörn och broderar och skriver av vackra gamla böcker. Fast jag har ju ingen vidare handstil – och såna nunnor finns väl inte längre. Och så var det det här med troendet…

Men under tidigare levnadsfaser ville jag expandera. Minns hur roligt det var att skapa ett hem, när man börjat med sex kaffeskedar och två handdukar i en stuga utan varmvatten.  Att leta hus och skaffa sommarstuga när barnen var små. När de vuxna barnen letar hus är det roligt att vara med. Men det finns absolut ingen lust till hus för egen del.

För nu vill jag inte längre expandera – tvärtom. Vad heter det? Vad är motsatsen till expandera? “Minska, krympa, inskränka” låter så negativt. ”Kontrahera”? Associerar till värkar…Brrr. Jag vill ha ett lika dynamiskt ord som ”expandera” – ”impandera”? Fast det ordet finns inte. 😦  Ligger det i sakens natur eller är det inlärt att vi uppfattar ord som “expandera”, “tillväxt”, “ökning” som en positiv framåtrörelse? Och motsatsen lite som att “fega ur”?

För mig är det nästa fas, med en inre trygghet: ”Det här är jag och det här vill jag. Andra är och vill annorlunda. Det är OK.”

Fast yttre trygghet vill jag också ha. Liksom min man, som tur är. Så vi har gått igenom hur det skulle bli om nån av oss dog – vilket är enda sättet vi kan föreställa oss att bli singel igen 😉

Alltså bor vi nu i en lägenhet vi trivs med som inte är värd så mycket att den måste säljas vid arvskifte (vi har ju särkullbarn). Inga lån och rimlig månadskostnad, så pengar finns för eventuella “emergencies”. Dessutom är det nära till centrum och kommunikationer för en bil- och körkortslös.

Det räcker så. Jag har ingen längtan efter lyxigare boende eller liv, långa resor, dyra ägodelar och kläder. Jag är en usel shoppare, säger expertisen, för jag väljer bort det jag inte behöver. Det innebär INTE att jag inte bryr mig om hur jag ser ut – tvärtom. Men för att det ska kännas som ”jag” måste det vara bekvämt och praktiskt. Också!

Om jag levde ensam skulle jag inte ha någon sommarstuga heller. Det vet jag, eftersom jag  (till min förvåning!) märkte att jag inte saknade den förra efter skilsmässan, trots att jag trivts bra där under 25 år…

Alltså: Ett enkelt liv vill jag ha – på ett sätt.

Sen åker vi till landet.

Tittar på våra grannvänner, som gjort iordning ett gammalt hus så fint att det har skrivits artiklar om det. Med vackra englasfönster och miljövänliga lösningar. De odlar och hugger ved, sköter skogen, bakar bröd. OK, de har ström och innetoa, men även utedass, och värmen sköts till stor del med vedeldning. Och de har det liv de längtat efter. Jag gläds med dem.

Jag har även vänner som svärmar för sitt gamla sommartorp just för att det saknar vatten och el. I vår stuga hade vi i början visserligen el, men inte vatten, och utedasset fanns hos brorsan(!). Min man gillade att gå på dass, gärna med dörren öppen. Det gör INTE jag.

Så när jag kom in i bilden blev det fart på att få till toa och dusch. Vi testade lite med utedusch (som ser så piffigt ut i reportagen) men det blev inte många gånger om året det var “duschväder” för mig. Och så blåste draperiet upp. (”Hej alla grannar!”, liksom.) På dass och i uteduschen är jag lite pryd, tvingades jag inse…

Min mage accepterar INTE iskallt vinterdass. Kan man överleva en förstoppning som räcker hela vintern? Just wondering. ❓  Min man kallar mig stadsfröken, men det kan jag ta. Det stämmer ju.

Sen vi slutade jobba är vi ofta och gärna på landet, numera med riktigt kök samt tvätt- och diskmaskin! Vilket gör livet enklare för oss. Vi slipper släpa sängkläder etc fram och tillbaka och blir mindre beroende av bilen. Efter att ha upplevt ett flera dygns långt strömavbrott i storstan finns det en sorts trygghet i att veta att här skulle vi klara det betydligt bättre, med rörspisar, fungerande vedspis och närbelägen sjö.

Men till vardags skojar vi om hur elberoende vi är. Det första vi gör i stugan är att koppla på vatten och värme. Vi eldar också i våra fina rörspisar, det ger goare värme. Men om vi vore beroende av bara dem skulle det bli knepigt att få upp värmen…

Och sen sitter vi där med våra datorer, som barnbarnet sa… Ja, inte bara, men de är faktiskt en viktig del i det liv vi vill leva.

Nu när katten själv får välja. 🙂

Just nu förbereder vi oss på att ge oss ut i stora världen medförande ett urval av våra datorer. (Visst låter det bra! ) 🙂 Spännande att se hur det ska gå! Försöker få in Skype på minin, men lyckas inte ens med mailen…

Det är inte tekniken som intresserar mig, utan – som alltid – kommunikationen.