<< Konstgjord luftstrupe 1 – för bra för att vara sant?

Efter att ha sett hela dokumentären “Experimenten” har mitt frågetecken vuxit: HUR kunde det bli så här? Hur kan alla inblandade  sticka huvet i sanden? Och, framför allt, fortsätta att försvara en så sjuk sak? Hur får man till det inne i sitt huvud? Lyckas man lura även sig själv?

Jag kan förstå hur det började. Universiteten ska konkurrera om toppforskare – och därmed möjlighet till banbrytande upptäckter och stora anslag. Macchiarini hade blivit berömd och eftertraktad på grund av sina lyckade försök att impregnera donerade strupar med mottagarens egna stamceller. Kroppen verkade inte stöta bort det nya organet, så man slapp problemet med livslång medicinering och nedsatt immmunförsvar. Återstod den ständiga bristen på donatarer.

Nu skulle man gå ett steg längre och SKAPA organ! Hösten 2010 rekryterades “superkirurgen” till Karolinska Institutet för att utveckla laboratorietillverkade organ. (Nu utreds  om delar av hans CV var osanna.) Macchiarini skulle bygga upp Karolinskas nya internationella centrum för transplantationer och kirurgi, forska på KI och utföra experimentell kirurgi på KUS. (Märkligt nog hittar jag inga gamla pressreleaser om detta på KIs hemsida…)

Man kan ju förstå entusiasmen hos både Karolinska och Macchiarini.

Macchiarini är omvittnat karismatisk, idérik – och manipulativ. I dokumentären kan man se hans personlighet i arbete. Han utstrålar kompetens och pondus, men även medmänsklighet och värme. På presskonferenser blir människor rörda när han talar om hur starkt berörd han blivit av patienternas lidande. Före operationen, inte efter.

Han bygger snabbt upp en personlig relation. Första repliken vid  första mötet med den unga, söta, inte dödssjuka kvinnan: “Så vacker du är!” Precis vad hon ville höra. Han sitter och smeker henne över kinden medan den ryske läkaren bryskt säger till henne att sluta grina. Klockrent. Det finns många foton på Macchiarini och hans patienter hand i hand, med tummen upp, etc.

Den unga kvinnans mamma berättar om hur det blev efter operationen, när dottern verkligen VAR döende: “Jag frågade efter Macchiarini . Det var helt klart att han inte längre var intresserad.” Detsamma märkte den allra förste patienten, som trots sitt dåliga tillstånd åkte till Stockholm för att försöka få kontakt med Macchiarini. Men blev hänvisad till att söka honom i USA eller Italien. Han blev kvar och dog i Stockholm.

Var det likgiltighet, eller höll han sig medvetetet undan, för att kunna fortsätta att vara övertygad om sin mission? (“Det här vill jag inte veta!”) I den oberoende granskarens rapport ser jag att Macchiarini inte förnekat de postoperativa komplikationerna, men hänvisat till att han inte var där vid eftervården. Vilket utredaren finner skiljer sig diametralt från hur Macchiarini tidigare beskrivit sin roll: “ledande kirurg och ansvarig för för- och eftervård (“preoperative and postoperative course”).

När Macchiarini i dokumentären klagar över att han “utmålats som en skurk, en okänslig person” verkar han uppriktigt sårad – och förvånad. Jag får intrycket att han själv tror på det han säger.

Trodde han kanske själv på den absurda historien om den lurade bruden? Eller ville han rentav bli avslöjad? Det hela MÅSTE ju spricka senast när bröllopsdatum närmade sig. 

Hösten 2013 hade man insett att metoden inte fungerar, och stoppade fortsatta operationer på Karolinska.  Den 2 oktober presenterade Macchiarini sina erfarenheter av transplantationer av stamcellspreparerade luftstrupar både på KUS och på annat håll, ex vis i Ryssland. Med på mötet var en gastrokirurg, som fått ta hand om de livshotande fistlar mellan luft- och matstrupe som drabbat två av patienterna. Han sammanfattar:

– Det som framkom av det han berättade var att det egentligen gått åt helvete för allihopa. Det var en oerhört hög komplikationsfrekvens.

Men det tyckte inte Macchiarini: – Nej, han ansåg att många av problemen var lösbara.

Man kan få intrycket att man på KI tänkte likadant. Så sent som i december 2013 lägger man på sin hemsida ut en artikel med titel: »Syntetiska luftstrupar räddar liv på döende patienter« där man påstår att de konstgjorda organen »fungerar lika väl som donerade«.

Jag tycker mig se hur Macchiarinis irritation under programmets gång växer över denne småvuxne TV-producent, som ser så oförarglig ut, men inte går att varken charma eller arrogant tillrättavisa från sin höga position. Han bara hänger på och fortsätter att gräva. (Respekt!)

När det inte hjälper att huta åt honom ställer sig Macchiarini till slut upp och går. ”Vi slutar nu. Det här var den sista intervjun du fick av mig. Det här väntade jag inte av dig.”

Men han tar artigt i hand och är fullständigt lugn, förvånad – och kanske lite sorgsen över en sån oändlig, obotfärdig enfald den visar som envist vägrar att inse stjärnkirurgens storhet.

Jag hittar en intervju från oktober 2014 med David Green, VD för Harvard Apparatus Regenerative Technology (HART), som gör strupen. I artikeln berättar han (min sammanfattning, översättning och fetning):

Fram till idag har sex patienter fått luftstrupen från HART. Eftersom tekniken ännu inte godkänts av FDA (USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet) eller någon annan global myndighet, var alla patienter så kallade “compassionate use patients”, som troligen skulle dö utan ingreppet. … Fyra av de sex lever och mår bra. Ingen av de två som dog gjorde det på grund av luftstrupen.

❓ Detta säger alltså samme man som i filmen från juli 2012, strax före operationen,  demonstrerar sin produkts förträfflighet för en uppenbarligen på intet sätt dödssjuk patient. Hon dog i september 2014 efter långt lidande.

Fast här kan det finnas en enkel förklaring: Företaget HART startade i november 2013 just för att tillverka Macchiarinis plaststrupe. Det har inte gått så bra den sista tiden, och  Green är sen maj 2015 inte längre VD.

KIs icke-agerande är svårare att begripa. Där finns ju kompetens inom området. Väl?

Redan efter den allra första transplantationen 2011 protesterade professor Pierre Delaere. expert inom samma område, till KI:

”Man behöver inte vara läkare för att förstå att en syntetisk trakea inte kan förvandlas till en levande trakea genom att man förser den med benmärg… Inga teoretiska belägg, inga experimentella data talade för att detta skulle fungera… This was so wrong!”

Nu läser jag  i Läkartidningen  ett inlägg från en professor emeritus, som minns sina försök att utveckla artificiella blodkärl. Efter 15 års djurexperiment fick projektet läggas ner och bolaget som de sista åren drivit forskningen gick i konkurs. Han fortsätter:

”Betänk nu att det är förhållandevis mycket enklare att göra blodkärl än trakea. Blodkärlen sätts in i en helt steril miljö och saknar kontakt med vår yttre omgivning. Trakea däremot är fullt ut exponerad för den yttre miljön och bakterier har fri access.

Att sätta in konstgjort material i en sådan omgivning bryter mot alla kända, och okända, medicinska regler. En infektion kommer som ett brev på posten. Varenda kärlkirurg vet att en infekterad kärlgraft är en katastrof med mycket hög mortalitet. Det gäller i minst samma utsträckning, om inte högre, för en infekterad trakeagraft.

Trakeatransplantationerna gjordes dessutom utan föregående djurexperiment. Man hade således överhuvud taget ingen kännedom om hur transplantatet skulle bete sig. Dess enda möjlighet att fungera vore att materialet infiltrerades av blodkärl och därmed celler i väggen samt att en fungerande slemhinna bildades på dess insida. Ett rent önsketänkande. …

Det vore på sin plats att (den nya?) ledningen inför ett 2-årigt moratorium på utdelningen av Nobelpriset som ett värdigt sätt att erkänna sina misstag och inte minst som en ursäkt till, och för att hedra, de patienter som fick sätta till sina liv.”

Att inga djurförsök gjorts vet vi ju. Men hade Karolinska verkligen inte en tanke på att ifrågasätta om det överhuvud taget KUNDE fungera – ens efter larmsignaler från experter inom området? Märkligt.

Man kan jämföra med läkarna som låg bakom anmälan – de s k visselblåsarna. De hade ju verkligen varit engagerade i projektet och hängivet arbetat för den karismatiske kirurgen och hans revolutionerande metod. Ändå lyckades de till slut inse fakta, trots obehagliga konsekvenser för dem själva. De berättar om sin vånda:

”Det var ett uppvaknande, man ville ju tro att det här var sant. Vi kunde inte föreställa oss hur många lögner som var begravda i de här artiklarna. Förnekelsen är nog väldigt stor, tror jag. Tills man kommer underfund med att ”så här illa är det”.

Men de övervann sin förnekelse, liksom den ryske kirurgen.

I Ryssland hade man också varit entusiastisk. Kirurgen som tillsammans med Macchiarini opererade den ryska unga kvinnan hade verkligen trott att det skulle fungera, speciellt som Macchiarini kom från välrenommerade Karolinska. Annars kanske det inte blivit några ryska försök:  ”Karolinska var viktigt för forskningsanslaget. Macchiarini arbetade där och där fanns en avdelning för regenerativ medicin. Karolinska var till stor hjälp, för läkarna hade ju gjort sin praktik där.”

Men i Ryssland har man insett att allt gick fel. På frågan “Ångrar ni något?” svarar den ryske kirurgen ärligt: “Jag skulle inte ha använt de två första luftstruparna. Jag skulle inte ha gått med på att transplantera dem i det skicket.”

I Vetenskapsradion sammanfattas problematiken: Forskning är en förtroendebransch, det finns få sätt att löpande kontrollera om nån ljuger  – eller slarvar. Svenska  universitet beskrivs ibland som forskarhotell, där varje forskningsledare sköter sig själv.

Just därför är det så märkligt när man inte redan från början går till botten med anklagelser från kompetent håll – utan att fastna i hårklyverier.

Det är också problematiskt att i Sverige lärosäten själva ska se till att oredlighet utreds. Detta har diskuterats länge, och i november ska ett nytt förslag komma. KI har dessutom en speciell ställning och utdelar Nobelpriset i medicin. Det är tydligt hur viktigt det starka varumärket varit för Macchiarinis verksamhet.

Han var en toppforskare som rekryterats i en speciell satsning för att lyfta svensk forskning.  Man vill gärna sola sig i glansen från såna stjärnforskare.

Om man då inte vill ta ansvar om det går snett, och det dessutom handlar om människoliv, är det klart att det uppfattas som stötande.

Helt oavsett hur man väljer att tolka det rent formella ansvaret för olika delar av Macchiarinis verksamhet.

---

Här kan jag inte låta bli att citera direkt ur dokumentärens intervju med rektor (intervjufrågorna inom parentes). Det här alltså ingen överfallsintervju, utan tar upp välkända frågor som dryftats i åratal. Ändå blir det så här:

(Du känner inte att KI har ansvar, trots att ni hjälpte till att välja patienter o utbilda personal? )

KI har inget avtal. KI har inte deltagit som universitet, utan personer anställda vid KI har inom ramarna för sin anställning medverkat.

(Dina medarbetar har varit med och valt ut patienter som deltagit i de ryska kliniska studierna. Har jobbat med strupar och tester som rör detta. Och utbildat personal. Det har ju faktiskt hänt.)

Ja.. ja… jag tar för givet om du säger så att det faktiskt hänt. Men det har de inte gjort inom sin anställning vid KI. Det har inte ingått i deras arbete.

(Utan på fritiden?)

Ja, det.. det.. jag är inte medveten om att detta skulle ha…(paus)…  haft nån betydelse för verksamheten utanför landets gränser.