Efter kriget hörde husen vid Bernauer Strasse till Östberlin, men man behövde bara gå ut genom porten för att vara i Västberlin. När muren uppfördes, den 13 augusti 1961, blev det annorlunda. För att förhindra flykt murades under hösten husens fönster igen och invånarna evakuerades. Några år senare revs husen för att inte störa sikten för skyttarna som bevakade  gränsens dödsremsa.

Elke Rosin, som bodde där med sin familj berättar om hur det var och hur de flydde.
(01:20 in i videon har en kamera råkat fånga just deras flykt.)

Hela hennes berättelse finns översatt till engelska på berliner-mauer-gedenkstätte.

I tiden före muren brukade tioåriga Elke smuggla med sig nylonstrumpor, kaffe och serietidningar i sin skolväska förbi gränsvakten.

Fyra dagar efter att muren byggts började hennes mamma och mormor att packa. Elke såg till att hennes undulat kom med och passade på att göra sig av med sin avskydda FDJ-skjorta (“Freie Deutsche Jugend” = DDRs ungdomsförbund).

Alla utom familjefadern gick ut genom porten för att ta emot de kartonger, säckar och väskor som han slängde ut genom fönstret och bära över allt till andra sidan gatan. På videon ser man hur de kryssar förbi bussar och människor som rör sig längs gatan precis som vanligt.

Det måste ha varit en overklig känsla.

Det var bråttom, grannarna varnade för att Volkspolizei närmade sig över bakgården och när pappan slutligen skulle lämna huset var porten stängd. Han lyckades hoppa ut genom ett fönster.

Sen stod de tillsammans bland sina påsar och knyten och såg hur folkpolisen stängde deras fönster och persienner. Dagen efter murades fönstren igen.

I november 1989 föll muren. En kort amatörvideo från natten mellan 10 och 11 november 1989 visar hur en polis från Västerberlin och en gränsbevakare från DDR, stående på en stege på varsin sida om muren, överlägger inför öppningen av muren. Allt under mängdens jubel.

Nu finns en minnesplats, där man har låtit bitar av muren stå kvar. Vi var där, promenerade längs muren och läste och lyssnade på information längs vägen. Här finns information på engelska. 

Man har grävt fram rester av de hus som stod längs Bernauer Strasse  och alltså för en tid var en del av berlinermuren. Här syns även de igenmurade fönstren.

Under åren grävdes ett antal flykttunnlar, några är nu utmärkta med plattor. Nedan syns den längsta och djupaste, “Tunnel 57”, som byggdes av studenter från Västberlin, alla med nära anhöriga i Östberlin. Det tog över sex månaders dygnetruntgrävande. Här finns bilder. På två dygn hann sedan sammanlagt 57 östberlinare fly innan tunneln avslöjades av en Stasimedarbetare. I tumultet sköts en östtysk gränspolis till döds.

Enligt den officiella östtyska versionen hade han skjutits av västtyska slavhandlare, som sålde östtyskar som slavar till väst. Efter Berlinmurens fall hittades östtyska dokument, bl a obduktionsprotokollet, som visar att de dödande skotten kom från en annan östtysk gränspolis.

Jag hittar även en intressant dokumentär om ”tunneln och lögnen”, tyvärr bara på tyska, men med många intervjuer och bilder (tunnelbyggarna hade med sig en blivande proffsfotograf). Bland annat intervjuas strax efter händelsen den gränspolis som faktiskt sköt de dödande skotten.

Fick han nånsin veta att det var han? Misstänkte han det? Den västtyske skytten hann dö innan sanningen kom fram.