Vi är inte så proffsiga som turister, men eftersom vi är likadana så går det bra ändå. 😊  Nu hade vi i alla fall bestämt oss för att turista vid slottet Sanssouci, som uppfördes 1745–1747 som Fredrik den stores sommarresidens. Det ligger utanför Berlin, i Potsdam, så det blev en ganska lång resa.

Det var en VARM dag och det var VÄLDIGT många svettiga människor som hade kommit på samma strålande idé. Inte fick man knalla runt i slottet på egen hand heller, som vi vill, och det var en timmes kö för en audioguide. Vi tittade på varann och var eniga: “Vi skiter i det!”

Man ser ju hursomhelst bättre på nätet (här till och med på engelska):

Istället gick vi runt i parken, som är mycket vacker. Och stor. Dessutom gick vi åt fel håll 😦 , så vi kunde njuta av den längre än alla andra. 🙂 Mitt enda foto i denna fantastiska park – möjligen världens sämsta turistfoto? – är på kullerstenarna, som jag tyckte var jättefina.

Maken tog flera bilder. Centralt belägen bland statygrupperna fanns en grupp som vi tyckte var lite – ja, eljest. Tveklöst är det två män, som – ja, vad gör de egentligen?

På nätet läser jag nu om statyerna i den så kallade “Entführungsrondell” (”kidnappningsrondellen”). Denna föreställer tydligen Herkules och Antaeus. Gruppens övriga kidnappningsoffer är kvinnor, och gör inte ALLS lika våldsamt motstånd, utan ägnar sig mera åt ett behagfullt poserande, ungefär som bortburna kvinnor på film brukar sparka lite försiktigt med fötterna, för att “det ska så vara”, men egentligen…  Visst är det intressant.

En helt annan staty vi funderade över en annan dag var den i parken vid Märkisches Museum. Vad gör killen bakom gubben? Försöker han läsa över axeln, eller tänker han bli närgången?

Här ser man en gubbe…

… men ändrar man vinkel ser man plötsligt två! Med lite olika framtoning: gubben i kostym, nykomlingen i tröja och Kronblomhatt på svaj. Och visst har han en lustig kroppshållning – eller är det bara jag?

Vi fick ingen förklaring på plats, men i efterhand läser jag att gubben är Henrich Zille, som jag ju nästan känner! Åtminstone hade vi en gång ölunderlägg med hans motiv på väggen.

Statyn visar en tecknande Zille, som delar fundament med en ung man “i avspänd hållning”, som tittar honom över axeln. Det ska symbolisera hur “Pinsel-Heinrich”, som berlinarna kallade honom, på nära håll skildrade hur människorna i Berlins hyresbaracker levde sina liv i stort armod. De vägrade envist att ge upp, och utnyttjade flitigt sin berlinska galghumor för att göra det bästa av sin situation. En officer sägs ha kommenterat en Zille-utställning med: “Der Kerl nimmt einem ja die janze Lebensfreude!“ (”Karln tar ju ifrån en hela livslusten”).

Men Zilles människor tappade inte livslusten i första taget. Nedan:

”Na, Olle, laß man nischt in de Suppe fallen!”
”Wenn schon! eene Laus in Kohl is’ besser wie jar keen Fleesch!”

(Ungefär: Mannen till kvinnan som kammar sig:
“Käring, akta så det inte kommer i soppan!”
“Vadårå! en lus i kålen är väl bättre än inget kött alls!”)

Heinrich Zille (1858 – 1929) beskrivs som “grafiker, målare och fotograf”, men själv kallade han sig inte fotograf, utan använde (lånad) kamera som skissblock. Han betraktade sig heller aldrig som “riktig” konstnär och brydde sig inte så mycket om det erkännande han småningom fick. Hans socialkritiska bilder med sina uppkäftiga texter var till en början inte helt lätta för etablissemanget att uppskatta.

Nedan: Flera bilder och revysång på berlinerisch:
” Berliner sei genügt!” (Musik: H May/ T. H Brennert) ur revyn: „ Von Mund zu Mund”