Minns ni filmen med den häftiga scenen där en uteservering med gäster dränks i en enorm snölavin? Tvåbarnspappan flyr i panik med sin mobiltelefon, medan hustrun försöker rädda barnen. (SPOILER: Alla överlever, filmen handlar om reaktionerna efteråt.)

Problemet är inte i första hand att pappan “fegade ur”, utan att han i det längsta vägrar att erkänna att han gjort det. Trots att hans egen mobilfilm visar vad som hände gömmer han sig alltmera desperat bakom politikerklyschor. När hans fru säger: “När lavinen kom tog du mobilen och sprang ifrån oss!” svarar han: “Jag kan förstå att du upplevde det annorlunda än jag.” – utan att ens vilja tala om hur han upplevt det, för det är “inte intressant”.

Varför gör han så? Minns han helt enkelt annorlunda?
Ljuger han för sin fru? För sig själv? Eller?

Jag uppfattar det som att hans agerande krockar så totalt med hans – och familjens – bild av den ansvarskännande pappan att det inte riktigt går att ta in. Och ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det hur central vår självbild är.

Min bekanting berättade om sin särbo, som hade gett henne stora blåmärken. När hon ställde honom till svars svarade han, ärligt förorättad: ”Jag är väl ingen kvinnomisshandlare heller!”  Och han menade det. Hans självbild var en helt annan – som väletablerad, högutbildad jurist(!).

“Tur att jag i alla fall orkar” tänkte min kusin när de andra på jobbet gav upp och försvann. Tills benen inte bar henne utan hon blev sittande i sängen på morronen i början av en lång sjukskrivning för utmattningsdepression. Efteråt begrep hon inte att hon inte känt igen tecknen – hon jobbade ju som sjukgymnast med många som “gått in i väggen”. Men hon såg sig inte som en som ger upp.

Jag har sett hur det kan vara fullkomligt omöjligt för människor, som slutligen inser att de levt på en lögn, att erkänna det ens för sig själva. Även om det varit de som farit illa i exempelvis en destruktiv relation. För det stämmer inte med självbilden. Ännu svårare att erkänna blir det förstås om man tvingas inse att man trots goda intentioner skadat någon man vill väl, exempelvis sina barn.

Jag skulle nog ha reagerat snabbare än filmens mamma, för mitt behov av att veta, förstå och reda ut är trängande – och ibland jättejobbigt även för mig själv. Men jag är inte ute efter att jaga bekännelser eller förlåtelser, utan att förstå både mig själv och andra. Ungefär: “Ja, jag kunde inte bättre den gången. Hur gör vi nästa gång?” Att bara låtsas som inget hänt går inte, inte när det gäller allvarliga frågor. Jag får kramp bara av att försöka.

Medan jag skriver det här inser jag att själva skrivandet ingår i mitt förstående av världen – och i byggandet av min självbild av att vara en reflekterande person…

När det till slut brister för pappan i filmen säger han att han också är jättebesviken på ”den här personen som visat sig”. För han har inte bara övergivit sin familj i lavinen, utan även ljugit, varit otrogen och fuskat i spel med sina barn.

I slutet av filmen flyr mamman från en bussresa, som verkar livsfarlig – och lämnar man och barn i bussen. Det kommenteras inte, men visar väl samma sak: Ingen av oss i förväg kan veta hur vi reagerar i en hotfull situation.

Min självbild förbättrades helt oväntat den gången en jättelik hund med öppen käft kom springande ur dimman mot min lilla dotter och mig. Instinktivt ställde jag mig beskyddande framför dottern – jag som är så hundrädd att jag direkt gömmer mig bakom mitt sällskap, eftersom alla andra alltid är mindre rädda än jag. (Inklusive den lilla dottern.)

En annan gång gick det åt andra hållet: Jag stod vid bassängkanten i shorts och tittade på min lille son som badade. Och plötsligt råkade ta steget över till den djupa delen och försvann under vattnet med ett plopp. Min första tanke var absurt nog: “Jag kan inte hoppa i, jag har ju binda på mig.”  OK, jag hoppas (och tror faktiskt) att jag skulle ha hoppat i om inte lillkillen omedelbart plaskat sig tillbaks till grundare vatten alldeles själv utan att ens verka förskräckt. Men undrar ändå:

Sån är väl inte jag. Eller?