Såg att en skola har infört gymnastik varje dag, allt i det lovvärda syftet att få ungarna att röra sig mera – jättebra, ju! Men det jag fastnar för i nyhetsinslaget är den klumpige, något lönnfete killen som lite ovigt tar sig över bommen, fast den inte är hög. Och det är mig själv jag ser.

Blotta åsynen av ribbstolarna i en gymnastiksal ger mig handsvett och hjärtklappning. Jag känner lukten av fotsvett, hör den gällt drillande visselpipan och minns…

Det värsta ögonblicket var nog när jag i gymnasiet blivit lite tuffare och helt enkelt vägrade att ens försöka hoppa över den där eländiga plinten. En gång jagade vår korpulenta gymnastiklärarinna i sin snäva kjol(!) in mig in i ett hörn. Men en storvuxen klasskamrat ställde sig beskyddande framför mig med händerna i sidorna (ungefär som en mera framgångsrik Gandalf i videon nedan). Då lommade lärarinnan iväg. (Tack, Solveig! Och: Vad är det för sorts människa som beter sig som somliga lärare gjorde?)

Som barn rörde jag mig mycket och frivilligt, inte jättevig eller särskilt djärv, men liten och lätt stod jag på händer, hoppade hage, kullerbyttade, klättrade, gungade, spelade brännboll, etc. I början var det ganska kul med skoljympan också, tror jag, åtminstone minns jag den inte med obehag. Men småningom höjdes ribban…

I efterhand inser jag att en del av problemet var att jag egentligen bara använder ett öga, och alltså inte har nån vidare avståndsbedömning. Då  blir det betydligt svårare att ta sig över en plint eller fånga en boll, kan jag avslöja. Men det var inte bara det. Jag är fortfarande betydligt modigare mentalt än fysiskt, och det var läskigt med både de höga plintarna och de tuffa handbollstjejerna i parallellklassen, som vi skulle spela mot. De var med i skolans handbollslag och två meter långa (ungefär) när de hotfullt kom joggande mot mig – som gömde mig längst bak, dock utan någon skyddande Solveig.

På den tiden jag fortfarande ansträngde mig gjorde jag ett traumatiskt försök att hjula. Vi hade gympa i ljusgården då, och på loftgångarna ovanför väntade elever att bli insläppta i sina klassrum. Ett unisont hånflabb spred sig ända upp till översta våningen – åtminstone som jag upplevde det. Det var sista gången jag försökte hjula.

Och när jag blivit större och tuffare smet jag från gympan så ofta det gick – till fiket eller åtminstone ständigt sist i hoppkön. Vid provet varje år gjorde jag en kullerbytta, inget mer, och jag deltog demonstrativt i flickornas “fristående”, som inte innehöll några läskigheter.

Kan det ha varit någon form av Idlaflickornas gymnastik vi gjorde, tro? Fast utan ingångsmarsch och bollar.

Det finns även andra sammanhang där skolan avskräckt mig: Efter att ha genomlidit alla år hos en skoltandis, där det märkligt nog gjorde lika ont med bedövning som utan, tog det flera år innan jag vågade mig iväg till någon privat tandläkare. En lärarinna med samma kompakta kroppsbyggnad som vår gympafröken hotade i skolmatsalen att tvinga i mig den mannagrynsgröt, som var det enda jag vägrade äta. “Vi är fyra stycken här, som kan hjälpas åt!” sa hon bistert, och jag svarade resignerat: “Ja, men jag kommer att kräkas upp den igen.” (Jag hade nämligen försökt). Skummande av raseri gick lärarinnan därifrån. (Återigen: Vad var det här för människor?) Till och med min medfödda skrivlust tappade jag ett tag, när det enda fria uppsatsämnet blev allt torftigare och reglerna kring dispositionen allt strängare. Då var det ju inte kul längre.

Och om man vill få människor att vilja röra sig mer måste man väl göra det lustfyllt? Från början ÄR det ju det. I tonåren gick jag ut och dansade så svetten lackade – och det var inte bara för killarnas skull. Det var kul också! Men i nyhetsinslaget om dem som hade gympa varje dag såg jag samma gamla redskapsgymnastik.

Varför inte erbjuda ett val: De som älskar att spela boll (på min tid de flesta utom jag) eller hoppa över höga plintar ska förstås få göra det, men kan inte övriga få välja nåt annat? Att dansa exempelvis är ju dessutom något man kan ha nytta och nöje av utanför skolan och ha med sig långt upp i åldrarna. Min klasskompis som dansade balett så att hon slapp skolgymnastiken (lyllos henne!) kör fortfarande i sjuttioårsåldern hårt med jazzdans. Någon jämnårig inbiten plinthoppare känner jag däremot inte till.

Det gäller ju att lägga en grund som gör att man fortsätter att röra sig alldeles frivilligt. Det gjorde inte jag. Efter lite vristproblem joggar jag lite i vardagsrummet, kör lite hemgjorda övningar i balans och tåhävning, och så promenerar vi ofta. Men jag går aldrig frivilligt i närheten av nåt som liknar en gympasal.

Och, ärligt talat: Varför i alla världen skulle man lära sig att hoppa över plintar? Nyttan med det, någon?