Om olika sätt att reagera på kulturella olikheter

För en tid sen översvämmades plötsligt internationella media av allt aggressivare information om Sverige: Från ”När svenskar har gäster bjuder de inte på mat!” via ”Äntligen står den svenska snålheten vid skampålen!” ända till ”Äntligen avslöjas Sverige, ett rasistiskt och kolonialt land, som blivit förmöget på kedjor till slavarna!”

Det kallades Swedengate, men vad var det egentligen som hände?

Det började tydligen med att en användare på Twitter laddade upp en skärmdump från Reddit. Som svar på frågan: “Vad är det konstigaste du behövt göra hemma hos någon annan på grund av deras kultur eller religion?” beskrev någon hur han som barn hemma hos en kompis i Sverige ombetts att vänta på vännens rum medan familjen åt middag.

Därefter har tiotusentals människor tävlat i att förfasa sig över hur chockerande detta är, och hur mycket bättre de själva är (vilket alltid verkar vara meningen med nätilska.): ”Jag är så tacksam för att vi i vår kultur generöst bjuder alla gäster på mat”. och: ”I vår kultur TVINGAR man i gästerna mat, och om det inte räcker till alla avstår man själv!”

Reaktionerna var så kraftiga att svenska medier kollade med experter om det hela kunde vara iscensatt av främmande makt.

(Bilden är klassisk s k ASCII-konst som uppmanar folk att inte svara på trollpostningar, från Wikimedia Commons, av Episcophagus, Public domain).

Enligt nystartade Myndigheten för psykologiskt försvar var Swedengate ingen sån påverkanskampanj. Men i TV4s morgonprogram den 8 juni sa en underrättelseanalytiker att detta är ett praktexempel på hur det går till när främmande makt kapar en on-line konversation: Man tar en pågående nätkonversation och skruvar upp den till att Sverige är fascistiskt – för att sen gå in och ”försvara” landet genom att förstärka de ”riktiga människorna” med nazistiska botar och fejkade konton, artiklar och konversationer. På det sättet blir MÅNGA ARGA! Bingo! = Swedenhate.

Tyvärr uppfattade jag inte expertens namn eller varifrån hon kom, trots att jag tittade två gånger på inslaget. Jag kunde alltså inte kolla källan ordentligt – vilket är extra ironiskt eftersom Myndigheten för psykologiskt försvar puffar för sin (viktiga!) sida ”Bli inte lurad” bland annat med texten:

GÅ INTE I FÄLLAN
KOLLA ALLTID KÄLLAN!

Vad känner jag igen, i den ursprungliga frågan? Jag minns faktiskt inte att jag nånsin lekte hemma hos någon. Som en annan fyrtiotalist skrev: ”Frågan uppstod aldrig, för vi bodde trångt och lekte ute. När det var matdags gick förstås var och en hem till sig.” Att vi ibland lekte hemma hos mig minns jag bara för att mina kompisar var så imponerade av att min mamma lät oss leka i ”stora rummet” (vilket var vårt ENDA rum!). Själva var de nyckelbarn och fick bara vara i köket.

Jag kommer inte ihåg om de kompisarna åt hemma hos oss, men själv skulle jag aldrig ha vågat äta mat borta. Jag var blyg för vuxna och så knepig med maten att jag i småskolan gick hem och åt. Om någon gästfri förälder hade insisterat på att jag skulle äta hos dem hade jag nog aldrig vågat komma dit mer.

Inte heller minns jag att frågan uppstod med mina egna barn, och jag jobbade förstås hela dagarna. Och kanske är jag väldigt svensk när jag inte känner mig främmande för resonemanget som jag uppfattar det: att det kan störa matordningen och den planerade, gemensamma familjemåltiden (både hos kompisen och ”värden”).

En del reaktioner var förstås rätt kul:

  • ”Jag är svensk. Mina gäster måste ha med sig mat och laga till mig. Sen får de vänta utanför tills det är dags för dem att diska.”
  • ”Jag är svensk. Jag äter mina gäster.”
  • Och en dansk skriver förväntansfullt(?):
    ”Jag är född o uppvuxen i Danmark och håller helt med om #Swedengate. Och nu när vi klarat av Sverige, kan vi väl nästa vecka ta itu med Danmark och Norge?”

Liedl hakar påpassligt på med annonsen ”Stroganoff till alla. Även kompisen på rummet!”

Den som, i likhet med mig, inte tycker det är särskilt kul att rasa och förfasa sig kan passa på att istället lära sig lite mera om seden och dess möjliga bakgrund.

I en artikel i New York Times (via Omni) funderar ett antal svenskar kring varför svenskar inte bjuder andras barn på mat.

Håkan Jönsson vid Institutionen för livsmedelsteknik på Lunds universitet förstår att det här kan uppfattas som en fientlig handling, och hans egen familj gjorde inte så. Men han kan tänka sig flera historiska orsaker. Spontana måltider har aldrig varit en del av den svenska kulturen. I gången tid hade man i vårt klimat bara tre-fyra månader på sig att få ihop mat för hela året. Då krävdes planering.

Dessutom är det för svenskarna viktigt att respektera familjens oberoende, och att erbjuda mat till någon annans barn kan ses som kritik av den andra förälderns förmåga att ta hand om sin familj. Vår starka strävan efter självständighet, att inte vara hänvisad till andras goda vilja för att ha ett bra liv, var drivkraften när välfärdsstaten skapades.

För att (som vanligt) komplicera det hela ytterligare är det alltså inte alla svenskar som känner igen detta, medan det däremot finns människor i Finland, Nederländerna och andra delar av norra Europa som gör det – vilket ju kan stämma med tanken att det ursprungligen hade med klimatet att göra.

Lotte Holm, sociologiprofessor i Köpenhamn som studerar nordiska matvanor, känner igen det här från sin uppväxt på 50- och 60-talet. Och när hon fick egna barn fick kompisarna gärna äta hos dem, men hon ville att de först skulle de ringa hem för att veta att det var OK. Hon uppfattar att det handlar om respekt för familjeenheten.

Linda Johansson bor sen 16 år i Storbritannien och skriver i The Independent att hon från sin uppväxt i Göteborg minns att hon fortsatte att leka hemma hos kompisen när denna stack iväg och åt. Det brukade gå fort och hon reflekterade inte över det, men tror att man inte ville sabba kompisfamiljens middagsrutiner, eftersom traditionen var att man åt med sin egen familj.

Och så påpekar hon att det förstås vore annorlunda om barnen var bjudna till en riktig ”playdate”, vilket är vanligt i Storbritannien. Men åtminstone på hennes tid sprang barnen i Sverige mer fritt omkring, och kunde helt enkelt knacka på och fråga om de fick komma in och leka. Då hade de alltid en bestämd tid när de skulle hem och äta middag med familjen, och då var dagens lekar slut.

Artikelns rubrik blev tyvärr lite missvisande. Det står: ”I’m Swedish – it’s true that we don’t serve food to guests. What’s the problem?” men hon skriver ju faktiskt inte att gäster ALDRIG blir bjudna på mat i Sverige (vilket aldrig varit sant). Men det blev säkert mera klickvänligt så…

Lotta Lundgren tror att folk helt enkelt tänker: ”Det vi äter till vardags i vår familj, det duger för oss, men inte att bjuda utomstående på”.

Numera måste hela frågan kompliceras av att alla inte som på 50-talet vid samma klockslag äter i stort sett samma köttbullar och makaroner.

En del av det här känner jag alltså igen, en del inte. Men jag gillar att ta reda på mer om kulturella olikheter. Det borde vi göra oftare.

Lite besläktat: I Språkspalten läser jag sen att ”svenskbiten” är den sista biten tårta eller liknande, som ”verkar kunna sönderdelas i atomer när ingen vill riskera att framstå som en barbar genom att mumsa i sig den sista smulan”. Fast det ordet har jag aldrig hört, däremot lärde jag mig i Tyskland att företeelsen hette ”Anstandshappen” (där Anstand förstås har med anständighet att göra). Verkar alltså inte särskilt ursvenskt… Inte bara, i alla fall.

PS: På bilden högst upp på sidan fikar man bara, och då kunde man kanske få en bullbit. Om man uppförde sig ordentligt.

3 reaktioner på ”Om olika sätt att reagera på kulturella olikheter

  1. Jag minns att det inte var något konstigt med att man fick vänta på rummet eller gå hem. Oftast så åt alla middag vid 16:30-17 så då gick alla hem till den egna familjen och var man lite äldre så träffades man efter maten. Om någon skulle äta borta fick dom ringa hem och fråga först. Det värsta var att bli bjuden och upptäcka att det var fläskkorv…Läste lite och man har gjort det, som mycket annat, till en rasistgrej ”jag är svart och blev inte bjuden på middag”

    Gilla

    1. När jag läste ”Kan det vara rasistiskt?” började jag fundera på om frågan verkligen var ”äkta”. Det här verkar ju ha varit mest självklart på ”min” tid, och vi hade samma färg allihop. 🙂

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till maria65a Avbryt svar

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.