Farshid Jalalvand forskar inom medicinsk mikrobiologi och har skrivit en lättbegriplig förklaring till hur man kunde ta fram covid-vaccinet så fort. Just snabbheten är ju en av de mera begripliga anledningarna till oro och misstänksamhet.

I sociala media har man jämfört med andra virus, som Hepatit A, där vaccinet kom först efter 20 år, och hiv och Hepatit C, som det fortfarande inte finns något vaccin mot trots att de är kända sen 1981 respektive 89.

Hur kunde det gå så fort den här gången? Om det ska utforskas ordentligt måste det väl ta tid? Eller?

Nu läser jag att det finns flera anledningar till att man inte kan jämföra olika vaccin på det sättet.

Den tekniska utvecklingen:
Under 1900-talets senare hälft tog det världens främsta forskare decennier att isolera och identifiera de tre virusen som orsakade hepatit, och prestationen belönades med två Nobelpris.

I dag kan vi hitta och identifiera nya virus på någon vecka, kartlägga deras arvsmassa på en eftermiddag, och sedan kabla ut det till alla världens laboratorier digitalt på några minuter. Därför kunde man gå från okänt virus till ett experimentellt vaccin inom loppet av några veckor.

Ekonomiska överväganden:
Sen vidtar nästa steg, det som tar tid och kostar pengar: de kliniska studierna av vaccinets säkerhet och skyddseffekt för människor. För att företag ska vilja satsa tillräckligt mycket för det krävs en marknad där man kan göra en vinst som är större än investeringen. Det är den krassa anledningen till att många tropiska sjukdomar inte fått något vaccin: De drabbade är för få, eller för fattiga för att ha råd med läkemedel. Det var ju inte fallet med covid.

Och så behövs – TUR(!):
Alla virus har inte samma biologi. Vacciner mot hiv och hepatit C hade varit oerhört lönsamma. Anledningen till att sådana vaccin ändå inte finns är att de virusen ändrar utseende hela tiden (dvs är hypermutagena). Ett vaccin hade blivit overksamt i samma stund som det togs fram, eftersom immunförsvaret inte kunde känna igen det muterade viruset.

Som tur var visade det sig att Covid inte var hypermutagent, och den del av viruset som testades som vaccinkomponent visade sig vara effektiv och säker.

I coronavirusets fall föll alltså alla bitar på plats: teknik, ekonomi och biologisk tur, sammanfattar artikeln.

Så bra att få det så enkelt och tydligt förklarat för sig, tänker jag.

Men i kommentarerna påminns jag om var problemet ligger: En av de första som skrev snappade upp ett ord i artikeln och skriver triumferande (min fetning):

I artikeln ovan säger man alltså öppet att vaccinet är just ”experimentellt”!

Andra kommentatorer försöker tålmodigt förklara. En gång till.

Ja, allt börjar som experiment. Sen gör man studier för att se om det funkar (fas 1, fas 2, fas 3). Då slutar det vara ett experiment.

Men det verkar inte hjälpa stort.

PS: Viruset mot apkoppor är tydligen ännu mera osannolikt: De muterade apkopporna upptäcktes 2022, vaccin finns sen 1796!

Det kan väl ingen människa tro på? Men enligt mikrobiologen tillhör det en familj av så kallade poxvirus, där den betydligt farligare kusinen smittkoppor också ingår, och dessa virus liknar varandra väldigt mycket biokemiskt. Därför har det kokoppsvaccin som den engelska läkaren Edward Jenner anno 1796 hittade mot smittkoppor visat sig ha 85 % skyddseffekt även mot apkoppor.

Ibland kommer man långt med lite tur. Det är otroligt. Nästan.