Några stillsamma reflektioner om de gångna helgerna, som de visas upp i media av mångahanda slag. Själv har jag aldrig firat på det sättet och inte heller sett något sånt i min närmaste omgivning. Är det bara en bild som visas upp, medan det ”vanliga livet” tuffar på ungefär som vanligt för de flesta av oss? I så fall – vad ska det vara bra för? 🤔

I julmånaden gillar jag nog mest Lucia: Vi tänder ljus i mörkret och vet att det ganska snart ska börja bli lite ljusare. Inga krav på presenter, ritualer och social samvaro (såvitt jag vet i alla fall). I ljusens sken kan man dricka glögg och äta pepparkakor, lyssna på luciasånger och kanske se ett luciatåg. Men julen nalkas…

Och det berodde inte (bara) på min höga ålder när jag tyckte att den nalkades tidigare nuförtiden. För nu läser jag att ”en polariserad debatt pågått i decennier” om när man ska börja julpynta. Alla deltagande har i vanligt ordning ”förfasat sig” över hur andra gör – utan att jag haft en aaaning om det.

”Novent” läser jag är ”en sammanslagning av november och advent som helt enkelt beskriver ett smygstartande av julfirandet redan i november.” Man skriver ”helt enkelt”, men enkelt ska det inte vara! Då är det FEL! Novent medför förstås nya fräscha ”problem”, exempelvis: ”Hur gör man för att känna sig julglad i november?” Det undrar jag med – och varför?

I min barndom hände det att min mamma sa till min ibland busige lillebror att det bodde en liten tomte innanför köksfläkten, som kollade hur han betedde sig, med tanke på (ev) julklappar. Sen dess har en produktutveckling skett.

Nu finns det Nissedörrar – som beskrivs som en ny sorts paketkalender (det hade vi inte heller): ”Låt en nisse flytta in! Sätt upp en liten dörr på väggen – och bara fantasin sätter gränser för hur mycket saker nissen kan ha: en liten stege, en egen spark, en liten chokladkopp, träskor, en stol, skidor och mycket mycket mer.” Antingen pysslar föräldrarna ihop allt själva på all den fritid de (väl?) har inför jul. Eller så finns det att KÖPA färdigt! Man kan möjligen klara sig utan Nisse-docka. Tycker en del, andra inte.

Nissen bor sen med familjen ända till julafton och skriver varje dag nissebrev där han ger barnen uppdrag. Om man inte vill skriva ihop alla nissebreven själv finns det förstås många olika sorter att KÖPA, ”med olika nivå av bus och krav på engagemang”. Man kan förstås även KÖPA hela Nissedörrpaket, med både brev och adventsgåvor.

Ungefär till 1 advent brukar jag ta fram det gamla julpynt jag är mest förtjust i – och ler över de minnen det framkallar. Speciellt om sakerna är lite slitna och en ängel saknas i jultornet. Men det snurrar fortfarande, fast lite saktare nu. (Se bild i tidigare inlägg.) Men nu kan den som vill ha gammaldags julpynt KÖPA sånt, liksom färdigpatinerat. Bra, va? Eller har man möjligen missat själva poängen? 🤔

Det finns förstås en ”psykolog” som instämmer: ”Må bättre – börja julpynta nu! De som julpyntar tidigare är gladare. Det är faktiskt en av de mest effektiva metoderna mot depression. Det kallas för beteendeaktivering och innebär att man försöker göra det som känns intressant eller kul, även fast man inte känner för det”. (Fast: Om det känns intressant och kul vill man väl göra det?)

Det räcker alltså inte med att lydigt (sammanbitet?) julpynta tidigt, man måste KÄNNA rätt också – nämligen att det är intressant och kul. Annars är man ”fel” – igen. Snacka om prestationsångest. Tänker jag.

Och om man redan före jul hunnit tröttna på allt pyntet är inte det något problem: ”Varför inte skaffa ännu mer pynt?” Snacka om onödig konsumtion. Tänker jag.

Framför allt ska vi förstås julhandla! Främst JULKLAPPAR! Många julklappar till många människor, allt för att skapa förutsättningar för januari månads fruktansvärda utmattning och pengabrist. Om man vill vara säker på att inte vara ”fel” får man egentligen inte ta reda på vad mottagarna vill ha, eller ge dem pengar eller presentkort så att de kan unna sig något de verkligen önskar sig.

Problemen som allt detta skapar räcker till många artiklar, program, poddar och allt vad det heter: ”Så dämpar du julångesten! Hur man överlever julstressen. Hur gör man för att kunna umgås med hela tjocka släkten utan att råka i luven på varann?” Någon gladdes över att ha tappat rösten, och därmed slippa umgås med dem hen INTE tyckte om. Jag tror ju att sånt i stort sett alltid är ömsesidigt, och vad ska det då tjäna till att tvångsumgås en gång om året?

Hela Novent är TVn sprängfylld med fruktansvärda amerikanska ”julfilmer” om välfernissade människor med lockigt hår och VÄLDIGT många OERHÖRT vita tänder. Allt är rött och grönt, och papperssnön faller så vackert utan att någon nånsin fryser, ens om de sitter länge i snön på en parkbänk utan andra vinterkläder än en enorm halsduk. Och ALLTID är det stjärnögt lyckliga slut, utan att det nån gång känt tveksamt hur det skulle gå. Nä, tacka vet jag riktiga sagor, med mörka och skrämmande inslag, muttrar surtanten.

Till slut har vi äntligen nått fram till JULAFTON. Som förstås ska firas med glad storfamilj och släkt, drivor av presenter och mängder av mat och dryck. Och det är fusk att köpa färdig julmat, för att vara riktigt lyckad måste man laga åtminstone en del av maten ”från grunden”. Det påminner mig om köken med sina köksöar (direkt från TVs matprogram!) som ligger mitt i vardagsrummet, så att man kan vara social till och med när man lagar mat. Men det verkar inte lagas så särskilt mycket mat där. Vilket jag kan förstå – jag minns en kinesisk granne som för 20 år sen måst tilläggsbeställa en köksdörr till sin nybyggda svenska lägenhet, eftersom ”vi lagar ju mat som luktar!”.

I ett radioprogram avslöjar matexperten att många TROR att de lagar från grunden när de exempelvis lägger in sill, men det går inte att göra riktigt ”från grunden”, för man kan inte längre få tag på de rätta råvarorna. Ändå försäkrar de flesta tillfrågade i julenkäterna troskyldigt att de lagar maten från grunden. För det ska man faktiskt.

I år firade vi flera anspråkslösa lilljular i olika konstellationer av barn och barnbarn, med julklappar till barnen. Och så tittade vi på HELA ”Fanny och Alexander”: 4 timmar 59 minuter, så det fick bli i omgångar. Och vi tyckte mycket om den, för i den oklippta versionen hade man gott om tid att lära känna personerna bättre, och de var alla komplicerade. Precis som vi alla är. Inte ens biskopen var helt igenom ond när man fick veta lite mera om honom. Fast det var ändå skönt att han dog.

Nyårsaftonen trodde jag ändå man kunde välja att bara spänna av – vila ut efter julen, kanske? För då ”måste” man ju inte ha en storfamilj att fira med för att inte vara ”fel”. Men tack vare media av mångahanda slag inser jag att det duger inte. Egentligen förväntas man ordna en fest, eller åtminstone gå på en. Och den ska vara stor och glittrande, med klädkod och paljetter samt speciell nyårsmat, som jag inte ens försöker läsa in mig på, men som absolut inte ens får påminna om julmaten. Till festen ska man bjuda in den stora ”etablerade vänkrets” man ju har (väl?).

På radio berättar en festarrangör och en poddare om alla regler för den stora nyårsfesten. Men sen nämner man att det finns de som firar nyår ensamma och poddaren säger att det ska hennes kompis göra. Hon har köpt en jättefin pyjamas och god mat, och tänker krypa upp i sängen och kolla på filmer. Vad trevligt, hinner jag just tänka. Men då kommer det:

”Men inte ska man väl missunna sig att klä upp sig till nyår – även om man är ensam?” Och jag ser det för mig: en paljettuppstrisslad, sminkad och välfriserad människa – totalt ensam. Det väcker onda minnen från tidig ungdom, när det hände att jag inte fick ”vara med”. Det finns väl till och med ett uttryck för känslan: ”All dressed up and nowhere to go”? Snacka om misslyckad – eller loser, som det väl heter numera.

Men nu är det ett helt nytt år och jag har en glad nyhet:

Man behöver inte vänta till ålderns höst för att skita i ganska många måsten. Man kan ifrågasätta alltihop: Är detta nödvändigt? Vill jag detta? Vad vill jag? Egentligen?

Och de där som visar upp sig i media av mångahanda slag – det är inte sin vardag (och fest) de visar upp, utan de säljer en idealbild av hur det skulle kunna/borde vara. Ungefär som amerikanska julfilmer. Och det kan väl vara underhållande att se. Kanske. Men tänk om någon TROR på det? Jag kan oroa mig för unga människor, minns ungdomens osäkerhet om vem man var, och hur man BORDE vara för att inte vara FEL. Och så föreställer jag mig den känslan förstärkt med en ständig ström av dessa blanka välputsade idealbilder. Det känns lite ängsligt.

Men så tänker jag på vad en psykolog en gång sa till mig: ”Men måste man vara på ett särskilt sätt?” och då blir svaret så självklart: ”Naturligtvis inte.” Och de med blanka selfies är ju inte så där lyckade, de heller. Vi är allihopa egentligen som vi är, med knepigheter och knäppigheter – och ibland ganska UNDERBARA. Det är så vi kan komplettera varann och passa ihop på olika sätt, som ett jättepussel.

Själv fortsätter jag att läsa och skriva, eftersom det är sånt jag mår så BRA av. Utan att jag behöver ha en aaning om varför. Just nu nördar jag in mig i stockholmarnas historia, främst genom att läsa hundraåriga tidningar för att få en känsla av hur den vanliga tidningsläsaren upplevde sin tid. Just nu handlar det om när vi för precis 100 år sen fick (rund)radio i Sverige – och hur det fungerade i praktiken, efter den högtidliga invigningen av Radiotjänst.

Håller på att läsa DNs ambitiösa ”enquête” med både stockholmare och landsortsbor om radioprogram och sändareffekt. Sammanfattningsvis var programmen uppskattade (särskilt alla föredragen), men mottagningen OERHÖRT varierande över landet… Stockholmarna var som vanligt bortskämda.

Såna texter samlar jag i StockholmsMix. Inte för att jag måste, utan för att jag vill.