Författare: lenaikista

1: Innan jag fanns

Mer om mamma

Jag läser en intervju med min mamma från 1984. Och känner så väl igen henne. 

Mamma föddes i Norrbotten i början av 20-talet, “under krisåren” som hon säger i intervjun. Hon var äldsta dottern i det som småningom blev en niobarnsfamilj. Och bar från barndomen med sig känslan av att inte vara värd nånting. De rika böndernas barn fick bra betyg, själv blev hon inte godkänd i läsning förrän i tredje klass. Hon som älskat att läsa i hela sitt liv och fört det vidare till mig.

Jag minns hur roligt det var när vi cyklade till biblioteket – för böcker var ju dyrt! I intervjun ser jag att hon gillade att läsa oplanerat, precis som jag: Lyxen i att knalla runt och greppa en bok här och där och provläsa, ibland upptäcka något helt nytt. Fast mamma läste inte dagtid – inte ens som pensionär, tror jag. Då skulle man göra nytta.

Fortsätt läsa ”Mer om mamma”

Profilbild för Okändlenaikista5 kommentarer
Gnäll och skäll

Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?

Jag har ju redan tidigare gnällt över den nya sortens programledare och journalister, som inte verkar kunna prata utan att vifta med armarna, truta med munnarna och kasta med hollywoodsvallet (för kvinnorna är värst). Men även männen gör sitt bästa med lustiga mössor och frillor, och alla använder de märkligt barnslig mimik. Ibland stänger jag av ljudet för att bara titta och kommentera. Så elak är jag.

Nu läser jag snyftreportaget “Bussen lämnade NN åt sitt öde”, om 28-åringen som “inte fick gå på bussen trots biljett”. Klockan var 03.40, kvinnan hade varit på fest och skulle ha varit tvungen att gå hem – om hon inte  hade fått skjuts. “Jag tycker busschauffören ska skämmas!” säger hon uppbragt.

Fortsätt läsa ”Den ocharmiga barnsligheten: Ansvar, vad är det?”

Profilbild för Okändlenaikista6 kommentarer
Texter o tankar

Om ”ensamhet➕” och ”ensamhet➖”

Ibland saknar jag ett neutralt ord för “ensam”, eftersom det verkar så negativt laddat för de flesta, med bismak av övergiven. På engelska finns ju “alone” och “lonely”, på tyska “allein” och “einsam”, som åtminstone jag uppfattar ha olika laddning. En del verkar använda “själv” som icke-negativ variant, men det kan inte jag – då går min språkpolis igång! Kanske har betydelsen glidit över till att betyda annat, men för mig betyder fortfarande “Att äta själv” att jag inte behöver matas, inte att jag saknar middagssällskap. Så gammal är jag.

För mig är den icke-negativa ensamheten ( ➕ ) en förutsättning för att jag ska må bra. Den ger mig möjlighet att smälta intryck, reflektera, rannsaka mig själv, till och med bli kreativ. Jag minns så tydligt hur jag en dag inte längre behövde tänka efter hur andra skulle göra/tänka innan jag själv reagerade. Det räckte med att jag lyssnade in i mig själv. Fast i vissa situationer har jag en tendens att gå i spinn, och då har jag fortfarande stor nytta av den gamla tekniken, talar lugnande till mig själv: “Hur skulle en vuxen mänska göra i den här situationen?” 😉 Och  så försöker jag göra likadant.

Fortsätt läsa ”Om ”ensamhet➕” och ”ensamhet➖””

Profilbild för Okändlenaikista12 kommentarer
Övrigt

Sagan om den dumma musen (och den skraja tanten)

Minns ni Gus – den tjocka och dumma musen i Disneys Askungen? Jag har mött honom – och attityden i filmen hade INTE den här skraja tanten. Alls.

Den här tanten är nämligen rädd för alla djur, stora som små – björnar, spindlar, getingar (fast getingbett ÄR jag faktiskt överkänslig för), hundar, katter, möss.  You name it. Däremot är jag inte ett dugg rädd för den enda varelse som skulle kunna vara farlig för mig, stadsbo som jag är: människan. Så lite korkad är jag nog.

I stugan har vi ibland påhälsning av möss. I stort sett aldrig när vi är hemma (åtminstone har jag sluppit märka det…) Jag hoppas och tror att det INTE är råttor utan små skogsmöss, och så ser det ut även på bajset. För det är mest det vi ser. En gång berättade bajsspåren en hel historia: En burk med nötter i storstugan hade tydligen inte locket riktigt påsatt – för jag tror inte att mössen klarar ett lock, även om de verkar händiga och smarta – ja, utom en då… Mer om det nedan.

Fortsätt läsa ”Sagan om den dumma musen (och den skraja tanten)”

Profilbild för OkändlenaikistaLämna en kommentar
Relationer

Det där med feminism

I flera bloggar snubblar jag över tankar kring feminism. Jag tänkte inte skriva mer om det, är ju för gammal för att bli utsatt för kladdande och karriärhinder. Men när “gammelmormor” kan, så kan väl jag. 😉 Tänkte jag och skrev ner mina tankar, baserade på mina erfarenheter – de enda jag har . 

Jag har försökt läsa ett antal feministbloggar, men stötts bort av aggressivitet och tvärsäkerhet – som jag alltid gör. Borde jag övervinna det? Nä, bestämde jag mig för.

Andra, mera resonerande feminister har däremot fått mig att bli mera medveten om en del beteenden både hos mig själv och andra som bör ifrågasättas. I min ungdom tolererade man en hel del beteenden som jag nu tycker är oacceptabelt. Det har gått framåt.

Fortsätt läsa ”Det där med feminism”

Profilbild för Okändlenaikista9 kommentarer
1: Innan jag fanns

Min mormor omslagsflickan

Den här artikeln om min mormor fanns i Piteå-Tidningen inför valet 1973. Jag har ett något medfaret exemplar av affischbilden på väggen hemma och blev väldigt glad när jag hittade artikeln i en blogg. 

Ett stycke svensk historia, om man vill vara högtidlig.  Om jag minns rätt hade man fått kritik för att i kampanjen ”Gärna medalj men först rejäl pension” ha använt en bild på en pensionär, som inte fanns i verkligheten. Så  1973 värvade min morbror sin egen son och sin mor, den mångåriga ordföranden i kvinnoförbundet – äkta vara rakt igenom. 🙂

Uppdaterat 2019: Fast nyligen läste jag att mannen på bilden funnits, hette Ernst Åkerström och åtminstone tidigare varit verksam som metallarbetare. Sin medalj hade han fått som chef för frivilliga brandkåren, men pensionen var det sämre med. Han var morfar till Roland Erixon som formgav affischen.

Fortsätt läsa ”Min mormor omslagsflickan”

Profilbild för Okändlenaikista9 kommentarer
Om barn

Att få känna alla sina känslor

Tillsammans med barnbarnet lyssnar vi på barnvisor på Youtube. Det är de vanliga, så en mormor kan sjunga med då och då. Det tycker åtminstone hon är kul. 😉 Men småningom växer irritationen.

I “Mors lilla Olle” rör videons (dock)mamma inte en min när hon får syn på björnen. Meh! Det står ju till och med i texten att hon ska ge till ett SKRII – i SKRÄCK OCH FASA! Det gör ju jag (OK, lite nedtonat) när jag sjunger den för barn och barnbarn.

Och sen kommer en katastrofal “Björnen sover” – med en björn som BARA SOVER! Gång på gång sjungs samma mesiga rader: “Han är inte farlig, bara man är varlig. Men man ska dock honom aldrig tro.” Och björnen blinkar lite sömnigt. Det blir ju ingen story, bara tjatigt. Mormor blir tvungen att göra en insats som björn med rätt avslutning: “ALDRIG TROOO!” Och så rusa på med utspärrade fingrar och skrämmas så där att det nästannärapå är jätteläskigt, men förblir kiknande, hissnande roligt.

Fortsätt läsa ”Att få känna alla sina känslor”

Profilbild för Okändlenaikista8 kommentarer
Texter o tankar

Forna tiders tjänarinnor

Jag hörde ett radioprogram om barnsköterskor som jobbade “i familj” ända fram till sextiotalet. När “barnen” beskriver “systers” uniform låter det som den mamma har på sig i albumet. För min mamma var utbildad barnsköterska och jobbade i familj på 30-/40-talet.

Av radioprogrammet förstår jag att den som var van att ha barnsköterska klämde in en till och med i en trerummare, där hon fick dela det minsta rummet med barnet. Redan det låter konstigt för mig, men för barnen måste det ha varit totalt förvirrande rent känslomässigt: Mamman verkade oftast bli en ytlig bekant, medan “barnsköterskemamman” inte hörde till familjen och när som helst kunde försvinna. En mamma berättar om sin (begripliga) hjälplöshet när “syster” slutade och hon själv plötsligt skulle ta hela ansvaret.

Fortsätt läsa ”Forna tiders tjänarinnor”

Profilbild för Okändlenaikista10 kommentarer
Om barn

Om tryggheten i att kunna uttrycka sig

När vi är barnvakter den här gången har barnet inte ens tid att säga “Hej då!” när mamma går. Han kollar nämligen på flodhästen. (Och ville INTE att mormor skulle dansa som hunden, kan jag avslöja.) 

Han gillar ju att vara på dagis, så jag inser att han numera – till skillnad från förra gången vi var barnvakt – vet att mamma brukar komma tillbaka. Varje gång hittills, faktiskt. Men jag är övertygad om att det också beror på orden. Att det ligger en trygghet i att veta att man kan uttrycka sin undran, oro, och få svar som man förstår. 

Så är det ju för mig. Om jag sätter ord på det som känns svårt blir det hanterbart – ibland spricker det som ett troll i solsken. Och jag har svårt att föreställa mig hur jag någonsin skulle kunna må bra om jag istället snabbt försökte tänka på nåt annat. Gror inte känslan då, där i skymundan, och blir allt svårare att överrösta – eller dränka i något? Jag tänker inte ens försöka.

Fortsätt läsa ”Om tryggheten i att kunna uttrycka sig”

Profilbild för Okändlenaikista12 kommentarer
Övrigt

“Jag heter inte Miriam”

Jag har kommit av mig lite med bokläsandet på senare tid, men nu slank vi in på biblioteket i alla fall. Plockade på mig böcker delvis slumpvis, sådär som jag gillar. Men på väg ut hittade jag en bok jag länge velat läsa: “Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson.

Om flickan som i koncentrationslägret hamnat i en lögn om att hon är judinna, inte rom. Det skedde av en slump, för att undvika bestraffning, men gick sedan inte att ta sig ur. Och lögnen hjälpte henne att överleva koncentrationslägret. Tyskarna hatade visserligen judarna mest av alla, men för fångarna stod romerna “längst ner”. Och Mengele älskade de romska barnen, ”både levande och döda”.

Fortsätt läsa ”“Jag heter inte Miriam””

Profilbild för Okändlenaikista11 kommentarer