På den tiden jag ofta var i Berlin hade jag aldrig hört talas om “exklaver”, men senare har jag skrivit lite om det och länkat till en youtube-filmad busstur till Steinstücken 1989, alltså direkt efter murens fall. 

“Exklaver” uppstod när de fyra ockupationsmakterna efter krigsslutet justerade gränsen mellan sina sektorer. Några delar av det av västmakterna ockuperade Västberlin blev då ”öar” på alla sidor omgivna av sovjetsektorn, DDR. De flesta exklaverna var obebodda och innehöll odlingar eller koloniträdgårdar, en verkar ha varit del av en kyrkogård.

Märkligast var just Steinstücken, eftersom det var bebott. Så 2016 bestämde vi oss för att åka dit. Och vi lyckades, efter viss förvirring för oss redan förvirrade: Två bussar med samma nummer, samma avgångstid och samma färdriktning gick ändå åt olika håll. ❓ Men, man frågar, så ordnar det sig! 🙂

Fortsätt läsa ”På besök i Steinstücken – en absurd historia   ”

Vi tänkte titta in på Deutsches Historisches Museum på väg nån helt annanstans, men blev kvar hela dan. Jag fastnade länge vid en pärm med handskrivna dagboksblad. Den visar sig vara skriven direkt efter kriget av 22-åriga Gerda Langosch och skildrar hennes sista krigsdagar i Berlin, hukande i källaren i väntan på den fruktade ryssen.

När jag ser de handskrivna sidorna känns det som om jag själv var där. 1995 skänktes dagboken till muséet. Jag bläddrar i den och ber min man ta några kort, även om det blev lite slumpvis, för många sidor var det.

På nätet hittar jag ett utdrag ur dagboken, men det slutar när ryssarna slutligen kom – och inte verkade så farliga som de utmålats i propagandan. Åtminstone inte de första som kom…

Jag översätter delar:

Fortsätt läsa ”Dagboken: En ung flicka bland ruinerna i slutstriderna om Berlin”

När vi hade kollat in mina svärföräldrars gamla hus i ny kostym tog vi en promenad i grannskapet. Det var sig precis likt, utom att flera av villorna inte verkar vara bostäder, utan bland annat äldreboenden med näraliggande små kliniker.

I pampiga Villa Folke Bernadotte(!) med tinnar och torn har man aktiviteter för ungdomar, bland annat fritis under namnet: ”Die WILDEN Lichterfelder”. Det finns lediga platser, kanske brist på vilda tyska barn?

När vi fortsätter över kanalen hittar vi en liten tillfällig festplats skyltad som: “Steglitzer Festwoche”.

Fortsätt läsa ”Nostalgisk promenad i Berlin-Lichterfelde”

Mina barns far föddes i Berlin strax efter kriget. Hans pappa var från början smed i en mindre stad, men när hästarna blev färre gick han till det militära, där han körde och lärde andra att köra stridsvagn. När han var 25 år började kriget, och han hann nog vara vid alla fronter innan han slutligen blev krigsfånge i Sibirien.

Exakt hur eller när han lyckades ta sig tillbaka vet jag inte, men småningom hade barnen blivit fyra och bostadsbristen i efterkrigstidens Berlin var stor – när jag var där i slutet av sextiotalet fanns fortfarande bombruiner i grannskapet. Svärfar bestämde sig på femtiotalet för att satsa på ett nybyggt radhus, trots att omgivningen undrade om han verkligen skulle klara det. Eller kanske just därför, för han hade en vilja av stål, som antagligen gjorde honom till den överlevare han var.

Fortsätt läsa ”Nostalgiskt besök i Berlin-Lichterfelde: Hemliga huset❓”

När vi checkar ut från hotellet hittar jag i receptionen en bok om Rosenstrasse, gatan där hotellet ligger och där kvinnorna 1943 gjorde uppror när deras judiska män skulle skickas till koncentrationsläger. ”Undantaget Rosenstrasse”, som minnespelaren vid entrén handlade om.

Och männen släpptes. Till och med de som redan hunnit till Auschwitz skickades tillbaka.

Hur kunde det bli så?

1933 hade 160 000 judar bott i Berlin, i februari 1943 fanns 27 000 kvar, de flesta som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Det året ville Goebbels ge Hitler ett judefritt Berlin i present på födelsedagen, den 20 april. Den 27 februari började den så kallade “fabriksaktionen”, då över 8 000 judar greps på sina arbetsplatser.

2 000 av dem var så kallade “Arisch-versippten Juden”, dvs judar gifta med icke-judar eller barn födda i sådana “blandäktenskap”. Alla måste de tvångsarbeta från 14 års ålder och deras medborgerliga rättigheter var inskränkta, men de hade inte deporterats till koncentrationslägren. Åtminstone inte dittills…

Fortsätt läsa ”Kvinnoupproret på Rosenstrasse 1943 – När nazisterna fick ge sig  ”