På den tiden jag ofta var i Berlin hade jag aldrig hört talas om “exklaver”, men senare har jag skrivit lite om det och länkat till en youtube-filmad busstur till Steinstücken 1989, alltså direkt efter murens fall. 

“Exklaver” uppstod när de fyra ockupationsmakterna efter krigsslutet justerade gränsen mellan sina sektorer. Några delar av det av västmakterna ockuperade Västberlin blev då ”öar” på alla sidor omgivna av sovjetsektorn, DDR. De flesta exklaverna var obebodda och innehöll odlingar eller koloniträdgårdar, en verkar ha varit del av en kyrkogård.

Märkligast var just Steinstücken, eftersom det var bebott. Så 2016 bestämde vi oss för att åka dit. Och vi lyckades, efter viss förvirring för oss redan förvirrade: Två bussar med samma nummer, samma avgångstid och samma färdriktning gick ändå åt olika håll. ❓ Men, man frågar, så ordnar det sig! 🙂

Steinstücken låg alltså som en ö inne i DDR, länge utan någon förbindelse till Västberlin, dit det hörde. Efter att östtyskarna 1951 försökt ockupera området blev hela Steinstücken inhängnat av en alldeles egen gräns.

Det blev som ett mini-Berlin, och lika beroende av turerna i det kalla kriget mellan öst och väst.

Vi tog kort på en minnestavla. Minnesmärket för helikopterplattan hittade vi inte, och insåg senare att det berodde på att det låg i ortens andra del, för även Stenstücken var delat – av järnvägen.

Nedan minnestavlans text och foto från 1961:
Början av ”korridoren” genom DDR mot Steinstücken. (Här lämnar man alltså den amerikanska sektorn och går in i den sovetiska.)

Endast de 200 invånarna fick lov att ta sig till och från Västberlin via den av DDR kontrollerade kilometerlång vägen – efter två kontroller av pass och bagageutrymme varje väg, vid in- och utresa. Men man hittade ett sätt för exempelvis besökare och leverantörer: De behövde bara intyg på att de hade ett ”Zweitwohnsitz” (andra boende) i Steinstücken.

Gert Knecht minns att han på papperet hade 33 inneboende. Gränsen gick vid hans staket och han bodde granne med de tre amerikanska soldater, som var stationerade där sen 1961. De flögs in med en helikopter, som ibland även lär ha innehållit östtyska flyktingar, som lyckats ta sig till Steinstücken.

Han tyckte det var lugnt och skönt på den tiden: Vi låste inte ens våra ytterdörrar. Fast gränssoldaterna kunde se in i hans vardagsrum, han hörde vakthundarna och på nätterna lyste strålkastarna upp tomten.

Man vänjer sig väl.

Nedan: Foto taget av östtysk gränsvakt 1963 med baksidestext:
”US-ockupanter med kamera. Fotograferar varann och visar sen vår vakt bilden. Befinner sig på DDRs område.”

1972 förhandlade Västberlin till sig en kilometerlång 20 meter bred remsa som förband Steinstücken med Västberlin. Där byggdes en väg, kantad av berlinmur på båda sidor, och en busslinje förlängdes till exklaven. Därefter slapp man kontrollerna. Fast för flyktingar från öst var det nog för riskabelt att ta den vägen.

I en intervju minns fru Knecht en flykting som 1979 hoppade av tåget och skadade foten. Hon berättar att de ständigt var övervakade: ”Stasimänniskorna” gick in och ut i affären där hon arbetade, köpte en chokladbit och kollade. De försökte till och med värva hennes dotter. Numera är det livlig trafik på den före detta “Todesstreifen” (dödsremsan).

Men hon säger också att det var “eine tolle Zeit”: ”Det var en fin tid, man höll ihop och hjälpte varann. Föreningen byggde vi upp 1980.”

Nedan: Text och foto från 1990:
”Knappt någon annanstans har ”die Mauerspechte” (de souvenirjagande murknackarna) gjort ett så framgångsrikt arbete som i Steinstücken”.