Sista dagen i Berlin hade vårt fina Berlinerkort tagit slut, så vi höll oss inom gångavstånd från hotellet. Och hamnade på Märkisches Museum, som visar Berlins historia och ligger i ett intressant borgliknande hus med fantastiska utställningssalar. Någon annan har filmat omgivningarna:

Det finns en engelsk variant av museets hemsida, men för att hitta den får man vara lite envis. När jag söker på  “Märkisches museum” kommer jag (helt logiskt) till den tyska sidan. Om jag där trycker på “English” hamnar jag (inte fullt lika logiskt, väl?) på den engelska versionen av samlingssidan “Stadtmuseum”. Där kan jag (envist!) välja “Märkisches Museum”, och DÅ ❗ kommer jag rätt.

 I recensionerna på nätet  läser jag en del klagomål över att även information på museet finns nästan bara på tyska, och det kan jag hålla med om. Personalen urskuldade sig också över det, men de registrerade oss i statistiken över hur många utlänningar som kommer och från vilket land, så det kanske finns hopp?

En recensent är oerhört upprörd över att hon (gratis) måste lämna väska och kappa i bevakad garderob, medan en annan känner sig misstänkliggjord för att det finns anställda i nästan alla museirum. ❓ Ibland känner jag extra tydligt hur dålig jag är på att bli kränkt…

Några klagar på personalen, men vi tycker precis tvärtom, fick hjälp så fort vi såg lite frågande ut (antagligen just för att det fanns så gott om personal). Däremot fick vi intrycket att alla, trots sin höga medelålder, var lite “första dan på jobbet, men jag får göra mitt allra bästa.” Och jag är ju ganska svag för det där oproffsiga och lite tafatta – under förutsättning att man verkligen gör sitt allra bästa. Kan det vara för att jag känner igen mig? 😉

Ett helt rum var fyllt av fantastiska musikautomater av olika slag, de flesta skänkta av en privatperson: självspelande pianon, positiv, en hel skåpvägg innehållande ett antal instrument, ett antal vackra musikskåp och -kistor.

Eftersom vi verkar så intresserade erbjuder sig en vakt att sätta igång positivspelaren, som spelar, trummar och plingar med sina klockor medan han vrider på huvudet och rör på ögonen. Trevligt, men varför visades det inte för alla? Och kanske alla instrumenten gick att spela på?

De flesta recensenterna var, liksom vi, positiva. En av dem kallar museet väldigt träffande “Berlins vind” – det där stället där man samlar sånt som blivit över, allmänt och blandat. Och jag gillar ju såna muséer/vindar/loppisar, där man snubblar över oväntade, gärna lite udda saker. 🙂

Till recensentens favoriter hör den eleganta raksalongen i Jugend-stil, där dåtidens uppåtvridna mustascher stajlades. Barberaren uppfann olika pomador och kejsar Franz Josef, en av kunderna, fick ett specialgjort hjälpmedel för att inte kvadda mustaschen när han sov.

Jag skickade en bild på vad vi trodde var en rakmugg till min svärson, som har just såna eleganta mustascher. Nu läser jag att det  i själva verket är en kaffe- eller tekopp, med en liten inbyggd hylla, för att mustaschen inte ska doppas i drycken.

Det var mer än vad vi fick veta på museet. 😉

Denna hade påskriften (liten tysk läsövning):
”Ein schöner Bart der
ist was wert, er wirt von
mancher Frau begehrt.”

 

I den lilla parken bredvid muséet upptäcker vi ett lustigt, tomt hus med vallgrav runtom: “Bärenzwinger” står det och nu får jag reda på att Berlins välkända stadsbjörn faktiskt bott här sen det öppnades 1939!

Det hade jag inte en aaaning om, trots alla mina Berlin-besök.

Jag läser att det bodde björnar där under hela kriget, matade med bland annat hästkött, samt potatis och grönsaker odlade på Alexanderplatz. I mars 1945 dog hannen och två av hans “fruar”, troligen sköts de för att de inte skulle rymma under de sista striderna om Berlin. Den tredje honan överlevde och fördes till en djurpark, där hon bodde och fick ungar ända till 1971. 1949 öppnades Bärenzwinger igen, med nya björnar.

Det var alltid en av björnarna som utnämndes till stadsbjörn. Den sista var den enda av kvinnligt kön och levde ensam sen hennes dotter dött tre år tidigare. Hon hette Schnute. (”Die kleene Schnute” minns jag att svärmor sa om vår förstföddas lilla bebismun när hon skulle matas. Numera kan det tydligen även betyda “duckface”.)

När jag i Morgenpost från oktober 2015 läser om Schnutes död ser jag att det till och med finns en förening – “Berliner Bärenfreunde” –  även om de inte verkar så aktiva nu längre, sen björnarna tagit slut.

“Schnute, Berlins letzte Stadtbärin, ist tot”.
“Berlins björnvänner sörjer. Ordföranden i föreningen säger att de är chockade över att det kom så plötsligt.”

Fast särskilt plötsligt verkar det väl inte ha kommit. Björnen var 34 år och led av svår artros och hjärtproblem. Redan när hennes dotter Maxi dog hade man beslutat att det inte skulle bli någon efterföljare, och djurrättsaktivister hade länge velat flytta björnarna till en riktig djurpark.

Men Berlins sista stadsbjörn verkar ha dött på sin post.

Här demonstrerar man (2012) för att björnarna ska släppas fria, eller åtminstone flyttas till ett stort björnhägn i närheten av Berlin: