När vi checkar ut från hotellet hittar jag i receptionen en bok om Rosenstrasse, gatan där hotellet ligger och där kvinnorna 1943 gjorde uppror när deras judiska män skulle skickas till koncentrationsläger. ”Undantaget Rosenstrasse”, som minnespelaren vid entrén handlade om.

Och männen släpptes. Till och med de som redan hunnit till Auschwitz skickades tillbaka.

Hur kunde det bli så?

1933 hade 160 000 judar bott i Berlin, i februari 1943 fanns 27 000 kvar, de flesta som tvångsarbetare i rustningsindustrin. Det året ville Goebbels ge Hitler ett judefritt Berlin i present på födelsedagen, den 20 april. Den 27 februari började den så kallade “fabriksaktionen”, då över 8 000 judar greps på sina arbetsplatser.

2 000 av dem var så kallade “Arisch-versippten Juden”, dvs judar gifta med icke-judar eller barn födda i sådana “blandäktenskap”. Alla måste de tvångsarbeta från 14 års ålder och deras medborgerliga rättigheter var inskränkta, men de hade inte deporterats till koncentrationslägren. Åtminstone inte dittills…

Dessa 2 000 sorterades av någon anledning ut och trängdes ihop i den judiska församlingens hus på Rosenstrasse. Utanför samlades anhöriga, nästan bara kvinnor och barn, för att få upplysningar och ge fångarna kläder och mat – de hade ju hämtats utan förvarning. För att indirekt få bekräftat att männen fanns där bad en del av kvinnorna att få sina lägenhetsnycklar. Sen stannade de kvar. Småningom utvecklades det hela till en spontan protestaktion.

Ryktet spreds på stan, även till de svenska och schweiziska journalister som fortfarande fanns i Berlin. Folk kom och gick under den vecka demonstrationen varade. När kommunikationerna stängdes av gick de till fots, när de skingrades av vakterna tog de sig tillbaka på smågator. Hela tiden ropade man:  “Ge oss våra män tillbaka!” Även “vanliga tyskar” anslöt sig, bland dem en del militärer. Ett ögonvittne berättar att brodern till en av kvinnorna kom i uniform och hotade med att inte återvända till fronten om inte hans svåger släpptes.

En av dem som har berättat hette Charlotte Israel. Jag läser mera om deras kärlekshistoria och hittar ett kort på paret, som visar att hon var urtypen för den blonda ariska tyskan. Hennes man hette Julius Israel. För att alla judar i Nazityskland skulle vara lätta att identifiera måste kvinnorna lägga “Sara” till sina förnamn, de manliga “Israel”. Charlottes mans namn blev alltså Julius Israel Israel.

På morgonen den 27 februari hade Julius gått för att förnya det tillstånd han som jude behövde för att få använda allmänna kommunikationer till den arbetsplats han anvisats. Han blev tagen och förd till huset på Rosenstrasse. När hans fru fick veta det begav hon sig genast dit och förklarade att hon behövde makens ransoneringskort för potatis. Och efter en halvtimme fick hon det, med hans notering på baksidan: “Jag mår bra”. Då visste hon att han fanns där och stannade kvar.

Hon blev kvar bland demonstranterna även när SS-vakterna hotade med maskingevär och en del av deltagarna skrämdes bort. Hon var övertygad om att det i alla fall var slut när hon inte längre kunde hjälpa sin man, som hon hållit fast vid trots alla påtryckningar. Eftersom hon gift sig med en jude hade hennes familj brutit med henne och hon hade tvingats stänga sin syateljé efter ett halvår. Med alla restriktioner hade de svårt att försörja sig, men myndigheterna försäkrade att om hon bara skilde sig skulle hon slippa alla problem, och hennes barn skulle bli “ariserade”. Ändå demonstrerade hon, ända till den 6 maj.

Den dagen kom en man in i mjölkaffären där hon arbetade, sa att hennes man skulle släppas nästa dag och bad henne att inte komma till Rosenstrasse mera. När Julius kom hem var han inte särskilt fräsch efter veckan i fångenskap, men han hade lyckats rakat sig: “Annars hade jag ju sett ut som en jude!” sa han och skrattade.

Men för en del andra var väntan inte slut. Den 5 maj hade 25 av fångarna på Rosenstrasse deporterats till Auschwitz. Protesterna mot den orättvisa behandlingen fortsatte tills myndigheterna förklarade att det skett ett misstag och skickade tillbaka fångarna till Berlin(!) Men de fick inte komma hem, utan internerades resten av kriget i närheten av Berlin. De hade sett för mycket, fångnumren var redan intatuerade och de hade fått veta att de kommit till ett förintelseläger och vad det innebar. Ryktena om att judarna skulle dödas trodde annars inte ens de tvångarbetande judarna på. De var ju billig arbetskraft.

Historien om upproret på Rosenstrasse verkar av någon anledning inte ha väckt intresse förrän långt senare.  Men då dök frågorna upp: Vad hade egentligen hänt? Hade man kunnat sätta stopp för andra deportationer om flera reagerat lika modigt?

Det finns olika teorier om vad som hände, men klart är att de “arisch versippten Juden” det handlade om här verkar ha varit problematiska för nazisterna. Å ena sidan skulle ju enligt ideologin alla judar förintas, å den andra hade de som var gifta med icke-judar släktband med “arier” och ibland kontakter till inflytelserika kretsar, till och med inom krigsmakten. De var alltså inte hjälplöst isolerade från “Volksgemeinschaft” (folkgemenskapen) på samma sätt som rent judiska familjer. Och tyskarna kunde vara ganska pragmatiska när det behövdes. ”Vem som är jude bestämmer jag!” lär ju Göring ha sagt.

Kvinnornas protest kom dessutom i ett känsligt läge. Tyskarnas krigsmoral hade sjunkit efter nederlaget vid Stalingrad några månader tidigare och de  svåra bombningarna av Berlin i början av mars. Att i det läget skjuta ihjäl obeväpnade, ariska kvinnor mitt i stan vore nog inte bra ur PR-synpunkt.

Goebbels triumferade visserligen i sin dagbok den 2 mars:

“Nu kastar vi äntligen ut judarna ur Berlin!”

Men den 6 mars är han bekymrad:

“Tyvärr har oangenäma scener utspelats utanför ett judiskt ålderdomshem. Befolkningen har samlats i stor mängd och delvis till och med tagit parti för judarna. Jag ger SD ( säkerhetstjänsten) i uppdrag att inte fortsätta evakueringen av judar just vid denna kritiska tidpunkt. Vi väntar hellre några veckor, så att vi sedan kan genomföra aktionen desto grundligare.”

Men det gjorde man inte. De flesta av de frigivna männen verkar ha överlevt kriget, Charlottes man blev nästan 80 år. Varför hämtade man dem inte senare?

Det som står helt klart är att detta var en heroisk handling och en renodlad, spontan  icke-våldsaktion utan ledare. Inte en sten kastades – trots all förtvivlan och det raseri som gjorde att man vågade. Det förtjänar att uppmärksammas, även om det tog sin tid. Minnesmärket alldeles bakom hotellet invigdes 1995 och 2003 gjordes en film om Rosenstrasse.

År 2000 grävdes resterna av den gamla synagogan fram och en skylt sattes upp. Men det ligger så undanskymt att man måste veta var man ska leta för att hitta det.

Julius Israel dog 1976. Charlotte bodde kvar i Berlin, gav intervjuer och föreläste för skolungdomar. 1993 sa 83-åringen att hon var rädd för den ökande högerextremismen.