När vi hade kollat in mina svärföräldrars gamla hus i ny kostym tog vi en promenad i grannskapet. Det var sig precis likt, utom att flera av villorna inte verkar vara bostäder, utan bland annat äldreboenden med näraliggande små kliniker.

I pampiga Villa Folke Bernadotte(!) med tinnar och torn har man aktiviteter för ungdomar, bland annat fritis under namnet: ”Die WILDEN Lichterfelder”. Det finns lediga platser, kanske brist på vilda tyska barn?

När vi fortsätter över kanalen hittar vi en liten tillfällig festplats skyltad som: “Steglitzer Festwoche”.

Jag läser mera på skylten och ser att man inte får roa sig hur som helst även om det är festvecka. Det finns en “Hausordnung” att rätta sig efter. OK att man inte ska vara jättefull eller beväpnad, tända eld eller pinka var som helst. Jag uppskattar också att kamphundar ska vara kopplade och försedda med munkorg – fast jag tror inte den vi såg var varken det ena eller det andra. Men han kanske sätter på sig korgen på kvällen?

Det är paragraf 2b som får mig att fnittra:

”Inom festområdet ska varje besökare uppföra sig så att ingen annan skadas, utsätts för fara eller – mer än vad som är oundvikligt under rådande omständigheter – blir hindrad eller besvärad.”

Den där inskränkningen sätter igång min fantasi: Vad är oundvikligt? Är det OK att behandla andra illa om de sagt nåt jag tycker är jättekorkat? Har jättedjup urringning? Är provocerande fula? Står i vägen (och alltså själv förbrutit sig mot paragraf 2b)?

Inte vet jag, jag är svensk.

Vi promenerar vidare på gångvägen längs kanalen, där det också är sig likt. Det lilla skogsområdet som skyltas som naturskyddsområde är om möjligt ännu mera igenvuxet än förr.

Bakom Universitetskliniken ser vi ett antal joggare som verkar komma direkt från sjukhuset: Ingen ser ut att ha sprungit förut, de lutar sig framåt för att tungt flåsande orka fortsätta att sätta det ena benet framför det andra. I den tryckande värmen verkar hjärtattacken hotande nära och vi blir lite nervösa. Vi har ju inte gått kursen i hjärt- och lungräddning.

Men det är lugnt: Runt hörnet ser vi nödhelikoptern redo, diskret dold av buskarna vid joggingvägen. Det ÄR välordnat i Tyskland! Nästan som hemma. 🙂