Kategori: Hur funkar vi?

”Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel,” sa Bertrand Russell. Rationella och logiska är vi i alla fall inte.

Hur funkar vi?

Nä, jag är nog inte så social som jag förväntas vara – borde jag det? (del 2)

Jag lyssnar storögt när jag hör människor prata om “några av mina bästa vänner…”.

Alltså: Inte nog med att de har en stor hög med vänner av många (hur många?) olika slag. En ospecifierad delmängd av alla dessa är dessutom “bästa” (hur många kan vara ens bästa vän?). Slutligen kan man välja ut några av dessa (fortfarande alltså plural!). Min tanke svindlar.

Så har inte jag det. Vill jag det? Grunnar.

Fortsätt läsa ”Nä, jag är nog inte så social som jag förväntas vara – borde jag det? (del 2)”

Profilbild för Okändlenaikista10 kommentarer
Hur funkar vi?

Jag är inte så social som gamla tanter förväntas vara. Alls! Borde jag göra nåt åt det?

I allmänhet accepterar jag ju att jag är som jag är – lite vilse i verkligheten, med behov av att ladda batterierna i ensamhet. Och med stort utbyte av kontakten med andra människor.  Men ibland funderar jag kring detta med att vara social. 

När kvinnor i min ålder beskriver sitt sociala liv säger de ofta att de samlar familj och vänner och bjuder på god mat. De minns allas bemärkelsedagar och uppvaktar med väl genomtänkta presenter. Är de bortbjudna rycker de gärna in och hjälper till med matlagningen på ett naturligt och kompetent sätt. De bakar och pysslar i trädgården med barnen, spelar spel och leker lekar. Jag tycker det låter väldigt trevligt (verkligen!), och inser att det egentligen är vad som förväntas av mig – delvis även av mig själv…

Men jag är ju inte riktigt sån…

Fortsätt läsa ”Jag är inte så social som gamla tanter förväntas vara. Alls! Borde jag göra nåt åt det?”

Profilbild för Okändlenaikista7 kommentarer
Hur funkar vi?

Det är bögarnas fel! (Eller nån annans, i alla fall!)

I Allsång på Skansen gick väl inte texten fram riktigt…, men jag skrattade mycket åt det här på Youtube.

Hela texten finns här, utdrag:

Allt är upp och ner och det är bögarnas fel
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykisk hel
Men min familj är enig, det är bögarnas fel…

Sen tittar jag mig omkring och verkar ideligen, i olika sammanhang, stöta på samma attityd:

Ja, MITT fel/ansvar är det INTE!

Fast då skrattar jag inte lika mycket…

Fortsätt läsa ”Det är bögarnas fel! (Eller nån annans, i alla fall!)”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Hur funkar vi?, Relationer

Att känna att man inte är ensam om det.

Det är något av de centralaste jag vet. Och då ska man veta att jag är introvert, vilket bland annat innebär att jag gillar att vara ensam, och inte samlar kraft genom att umgås med andra, utan snarare måste återhämta mig efter (även angenämt!) umgänge, för att  i lugn och ro smälta alla intryck.

Ändå märker jag gång på gång hur viktigt det är för mig att känna att jag inte är ensam i min situation. Att jag kan dela den med andra.

Fortsätt läsa ”Att känna att man inte är ensam om det.”

Profilbild för Okändlenaikista7 kommentarer
Hur funkar vi?

Chefer – knepigt att vara, knepigare att ha

Jag läser om människor som lider av att det inte funkar med chefen, men inte blir lyssnade på. Det skylls på personkemi, att arbetsgruppen är besvärlig, och i sista hand på personliga (psykiska) problem. Så var det även för den ambitiöse medarbetaren som drevs till självmord av mobbning på jobbet.  Cheferna fälldes i en unik tingsrättsdom för ”arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död”, men friades i hovrätten…  Försäkringskassan klassar självmordet som arbetsskada.

Jag inser knepigheten i att som chef ansvara både för att arbetet fungerar och att medarbetarna mår bra. Men med samma logik som poliser måste vara bättre rustade än “vanligt folk” för att hantera bråk, måste chefer kunna klara sånt. (Eller skaffa hjälp.) För det ingår i jobbet. Själv har jag två gånger blivit ombedd att bli gruppchef, testade en gång, men jag tyckte inte jag var bra på det. Så jag avstod. Så kan man också göra.

Fortsätt läsa ”Chefer – knepigt att vara, knepigare att ha”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Hur funkar vi?, Relationer

När det bästa blir det godas fiende

Jag läser om de höga krav som en del verkar ställa på sina närmaste, sina relationer och, ibland, sig själva, och blir lite sorgsen. Det ska vara perfekt, alltihop. Annars får de va’.

Men inget levande kan väl vara perfekt, tänker jag, annat än mkt korta stunder. Det gäller även oss människor och och de relationer vi lever i. En marmorstaty av en människa kan vara perfekt, men när den levande modellen byter ställning ändras linjespelet. För att inte tala om vad som med åren händer med den levande kroppen… 😦

Fortsätt läsa ”När det bästa blir det godas fiende”

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Om barn

Kommunikationsgeniet i fortsatt arbete: Hur kan man begripa ”häst?”

Alltså: Gunghäst, morahäst, kramdjur, hästfoto, plastdjur, serieteckning, levande ridhäst, ponny, ardenner… HUR kan man – av sig själv! – inse att det är samma sak? Det krävs ett geni. 

Alla barn är språkgenier. Med sina alldeles egna personligheter och förutsättningar. Av naturliga skäl är de enda ofödda barn jag kan uttala mig om dem jag haft i min mage – och de visade tydligt sitt olika temperament redan med sina sparkar. Mitt starka intryck är att de även bestämde när de skulle födas. Inte var det jag i alla fall, och inte kom de enligt expertisens beräkningar. Den sparkande, ”framåtlutade” föddes en månad tidigt och pratade mycket och tidigt, den mera ”bakåtlutade” tog betydligt längre tid på sig. Var och en följde sin plan.

Fortsätt läsa ”Kommunikationsgeniet i fortsatt arbete: Hur kan man begripa ”häst?””

Profilbild för Okändlenaikista4 kommentarer
Om vårt tänkeri

Om lokalsinne och minne, enligt nobelpristagarna

Uppdatering: Snubblar över en rolig läsafråga i Forskning & Framsteg: Går bokslukare oftare vilse?: ”Finns det något samband mellan att läsa väldigt mycket böcker och att ha dåligt lokalsinne? Jag börjar tro det när jag studerar min mamma och hennes läsande vänner.”  (Jag kände genast igen mig 😉

Svars(spekulationerna) börjar: …”vår orientering i omvärlden sker genom befintliga system i hjärnan, medan läsandet måste använda hjärnstrukturer som inte ursprungligen utvecklats för läsning, och som rekryteras under läsinlärning och fortsatt läsning.”

Kan det vara en förklaring?

Jag snöade in på hjärnan och dess funktioner när jag läste om Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin, som väldigt målande redogjorde för sin upptäckt av hjärnans inre GPS:

… hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning…. Upptäckten… öppnar vägar för att förstå andra [högre] kognitiva processer, till exempel hur människan förmår att minnas, tänka och planera.”

Vad innebär det för mig, som inte verkar ha nåt lokalsinne?

Fortsätt läsa ”Om lokalsinne och minne, enligt nobelpristagarna”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
Hur funkar vi?, Relationer

Om lust och närhet. Och ensamhet av olika slag.

Hemma funderar vi ofta kring lust och närhet. Möjligen för att vi båda är andravarvare i äktenskapet uppskattar vi mycket det här speciella vi känner. Och undrar vad det är och varifrån det kommer.

Jag har alltid haft ett stort behov att (även) få vara ensam, för att smälta intryck från yttervärlden. Jag är nämligen introvert. Läs mer om det här. (Fast det här med  “soft-spoken” or “mellow” skulle nog varken omgivningen eller jag instämma i .)

Men just min man kan så att säga vara med när jag är ensam, det blir som en produktförbättrad (positiv) ensamhet – ”ensam-plus”.

Fortsätt läsa ”Om lust och närhet. Och ensamhet av olika slag.”

Profilbild för Okändlenaikista2 kommentarer
3: Vuxen(?), Hur funkar vi?, Relationer

Mellan två äktenskap – min korta men intensiva tid som singel

Min förste man träffade jag när jag var 18 år, och just kommit fram till att jag inte kunde leva ihop med nån. Vi hade försökt bo och sommarjobba ihop till en utlandsresan, min gamla kompis och jag. Det gick inget vidare…

Men man kan få ett bra liv även ensamstående. Försökte jag tänka. Det här var så länge sen att begreppet ”singel” inte var uppfunnet, det var väl ”glasberget” och ”ungmö” som gällde, tror jag. Två frånskilda kvinnor kände jag till, och lite udda tyckte vi nog att de(t) var… Sånt var också 60-talet – inte bara pop!

Snabbspolning: 30 år senare skildes vi. Åtminstone jag tycker att vi skötte skilsmässan så bra det går, men det tog ju ändå ett tag tills jag kände att jag kunde ta avstamp från lessenhetens botten och börja mitt nya liv som singel: TARAAA!

Fortsätt läsa ”Mellan två äktenskap – min korta men intensiva tid som singel”

Profilbild för Okändlenaikista5 kommentarer