Jag läser om människor som lider av att det inte funkar med chefen, men inte blir lyssnade på. Det skylls på personkemi, att arbetsgruppen är besvärlig, och i sista hand på personliga (psykiska) problem. Så var det även för den ambitiöse medarbetaren som drevs till självmord av mobbning på jobbet.  Cheferna fälldes i en unik tingsrättsdom för ”arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död”, men friades i hovrätten…  Försäkringskassan klassar självmordet som arbetsskada.

Jag inser knepigheten i att som chef ansvara både för att arbetet fungerar och att medarbetarna mår bra. Men med samma logik som poliser måste vara bättre rustade än “vanligt folk” för att hantera bråk, måste chefer kunna klara sånt. (Eller skaffa hjälp.) För det ingår i jobbet. Själv har jag två gånger blivit ombedd att bli gruppchef, testade en gång, men jag tyckte inte jag var bra på det. Så jag avstod. Så kan man också göra.

I en arbetsgrupp kan (och bör!) ju olika personligheter komplettera varandra, annars riskerar man att springa åt samma håll – vilket kan vara riskabelt…. När det gäller chefer har jag aldrig sett det fungera så. En hög ”teflonchef” (se listan över chefstyper) var en stor tillgång för företaget som förhandlare, kontaktskapare, nätverkare. Men som chef “inåt” blev hans smidighet oklarhet och obehagliga beslut var inget han stod för vid ifrågasättande. Som komplement satte man in en torped, som tveklöst genomdrev impopulära beslut utan ens märka eventuell opposition. Denna torped var fantastiskt skärpt, energisk, pliktmedveten, och en oerhört skicklig ekonom. Men chef??? Över människor? Tror inte det.

Nu ska jag berätta om några av mina chefer genom åren. Då räcker inte chefstyperna på listan till. För jag har haft många olika – ibland VÄLDIGT olika!

De mindre bra…

Diktatorn  fanns på mitt allra första jobb, på sjuttiotalet (men företaget levde nog kvar i trettiotalet). Han var oerhört skärpt, välutbildad, intelligent och produktiv, hade till och med humor. Men just därför(?) hade han aldrig behövt inse att det fanns andra människor att ta hänsyn till och, möjligen, få ett givande samarbete med.

Han skällde ut även klienterna om han var på det humöret. Och det var han ofta. Några minnesvärda repliker: “Ni ska inte tänka, människa, skriv, bara skriv!” “I vår familj tar vi inte tempen!””Stå inte här och svamla! Gå ut och skriv en lapp!” När han var på skämtsamt humör gällde det att blixtsnabbt inse detta och skämta tillbaks. Annars blev han rasande. Igen.

Jag lyckades med detta en tid, men när jag hemma började kasta mig över möbler för att nå telefonen före andra signalen insåg jag att där skulle jag nog inte vara.

Den ansvarstyngde roboten hade liksom inget gemensamt med oss ologiska och tramsiga människor. En gång, efter ett oerhört stressigt projekt, sa han: “Nu har det varit jobbigt, eller hur?” Jag svarade glatt precis som jag tyckte: “Ja, men JÄTTEKUL!” Och såg på hans blick att det inte var riktigt bra att ha roligt på jobbet. Det gjorde hela prestationen liksom lite suspekt.

Helt logiskt kände Roboten att han måste ha stenkoll på de här opålitliga människorna. Jag kunde leva med det – det var ju inte personligt, utan drabbade alla. Och jag lärde mig att vänta ut tiden istället för att tala om ifall arbetsuppgiften blivit klar tidigare än väntat. Annars  uppstod misstänksamhet: Så fort kan det inte ha gått, här måste det röra sig om SLARV!

Men allra knepigast var kommunikationen. En gång fick jag exempelvis  i uppdrag att köpa ett broschyrställ för att visa upp våra publikationer för besökare. Men, sa jag, de är ju märkta “KONFIDENTIELLT”???  Men han såg inte problemet… ???

Annars trivde jag väldigt bra, så jag funderade på hur jag skulle lösa kommunikationsproblemet. Till slut gick jag till en lägre chef och bad att få “adoptera” honom som tolk, så att han kunde ta reda på vad chefen egentligen ville, och sen tala om det för mig. ”Jag förstår problemet”, sa han, för han hade jobbat där länge, och ställde upp. Jag hade alltså i praktiken lagt in en mellanchef mellan mig och chefen. Det lustiga var att denne aldrig frågade något – kommunikation, någon?

Jag minns även…

Rivalerna, som inte bara konkurrerade om sin chefs gunst, utan även om mina tjänster. När jag skulle boka hotell var de – givetvis – oense även om det. Till slut fick jag säga till dem att göra upp sinsemellan och skicka in vinnaren till mig, så skulle jag beställa. Och han kom till slut.  (Jag var yngst, hälften så gammal som den ene – åtminstone till åren…)

Den okunnige, som jag noggrant fick instruera inför mötet med beslutsfattarna. Det var nämligen jag som föreslagit och kunde förändringen vi skulle genomföra. Svåraste var att förutse eventuella följdfrågor… När sekreteraren frågade om det inte vore enklast om vi båda var med på mötet, blev svaret: “Nä, det här ska jag klara ensam.” (Det är nästan – men bara nästan – så att jag känner viss ömhet: Lilla gubben ! 😉

Och nu till: Mina BÄSTA chefer!

Professorn var nästan ända fram till min pensionering min allra bästa chef, fast det var länge sen. Om jag hade begripit hur självständigt det jobbet var hade jag inte vågat ta det. Jag insåg ganska snabbt fakta och blev lite skärrad.

Så när min chef sa: “Nu lägger jag detta  i dina förfarna händer.” svarade jag lite ängsligt: “Men de  är inte särskilt förfarna!” Han såg lugnt på mig och sa: “Men de blir, de blir.”

Då kändes det lugnt: Jag hade ärligt sagt som det var och tänkte javisst, det är klart, hur ska de kunna bli förfarna om jag inte kör igång! Efter det visste jag att när jag (sällan) behövde lite support/input kunde jag be honom, och han gav precis det jag behövde, formulerat som: “Om det var jag skulle jag nog säga ungefär så här…” Utan att ta över återgick han sen att lita lika obetingat på mig. Fungerade perfekt.

Tvärviggen var väl egentligen inte nån bra chef. Det försökte han inte heller vara, han hade hamnat där och gjorde det bästa av situationen. Han var sällsynt ofjäskig (gillar jag!) och hade kort stubin (känner jag igen! :), så vi hade våra duster, men funkade ändå bra ihop.

Hans stora fördel (förutom att han var så olömsk) var hans utvecklade sinne för fair play. När jag en period blev utsatt för viss mobbning imponerades jag över att han faktiskt förstod min situation nästan innan jag själv gjorde det – han som själv var så hårdhudad.

Framförallt ställde han upp när jag vid en omorganisation plötsligt förväntades sköta två (rejäla) heltidsjobb istället för ett. Jag protesterade men fick inget gehör från min nye chef. Senare insåg jag att han redan gått med på detta. Jag gillade honom, men som han själv sa: “Mitt problem är att jag är för snäll”.

Jag fick istället samtal med högre chef. Kändes ju lite märkligt att jag skulle ta förhandlingen utan min chef, men… Allt verkade ordna sig, men så sprack det igen, för den högre chefen var en teflon-d:o… Överenskommelsen var borta när den stötte på motstånd.

Tvärviggen  var på väg ut, och hade inget med detta att göra, men reagerade liksom tidigare (rent mänskligt) på att man bar sig ojuste åt. Han lyckades klargöra att jag faktiskt menade allvar med att sluta – om än motvilligt. Och då lyssnade man på mig. Min egentliga chef gav mig en eloge i efterhand, och självkänslan stärktes.

Min favorit gick i sista stund upp i täten och blev min bästa chef nånsin!  (FANFAR!)

Förutsättningarna var dåliga. Efter att ha jobbat på företaget över 20 år, och tidvis skött jobbet utan mycken chefsinblandning, får jag, den blivande pensionären, ytterligare en chef. Jag tänker (fördomsfullt!): ”Bara det inte blir nån sån där ung brutta, som vi träffat på webbyråer och konferenser: Ung, grön och jättesnygg, smart kostym, fladdrande hår, fylld av charm och “Go, go, go!”-klyschor. För det gör mig så trött!” 😦 Sammanfattningsvis: Jag agerade surkäring.

Och vem kommer? Se beskrivningen ovan. (Utom klyschor, för det minns jag inga.) Men ett sjuhelvetes driv. Jag frågade en gång hur hon orkade, trots tröghet (både i och mellan människorna). Hon sa: “När det blir för jobbigt går jag in bakom dörren och kräks lite. Sen på’t igen!”

Och så var det. Men hon lyckades alltså kombinera sitt entusiastiska engagemang och sin vinnarskalle med mänsklighet. Vi drev tillsammans våra projekt i en rasande fart. En dag kände jag (gamla människan) mig lite yr i huvet. Mitt i språnget såg hon det, kom genast in till mig, frågade hur det var, om hon skulle hjälpa till. Sen var det ju inget problem att köra vidare. När jag kände att förståelsen fanns.

Jag fattar inte hur hon gjorde, men funkade gjorde det. Jag jobbade ett extraår av bara farten. 🙂