Jag tänkte för en gång skull skriva en kortis i punktform om  i vilka sammanhang jag nog får inse att jag (trots allt!) börjar bli lite gammal. Men som vanligt snöade jag in på en av punkterna… Så det blev några punkter, och sen mest egna tankar kring relationen man/kvinna.  Och då fick det bli så.

För: Häpp, sån är jag!

Alltså: Man märker att man börjar bli gammal när man:

• inte längre frågar barnen utan barnbarnen hur fjärrkontrollen fungerar,
• tycker att experterna och professorerna i TV verkar vara 14 år,
• får skaffa Netflix, för att TV-programmen har blivit så konstiga,
• gärna väljer gamla filmer på Netflix – fast man kallar dem klassiska,
• stänger av ljudet på TVn för att det är för babbligt – och fascineras av alla viftande händer, kastade hår och skälmska ögonkast, ja, till och med börjar längta efter 60-talets kostymklädda herrar, som intervjuade  i uppstyltad Ni-form…

Sen började punktlistan  spåra ur lite: När man:

• inte ens kan räkna hur många kön det verkar finnas nuförtiden. (Eller det heter visst könsidentiteter? tror jag.) Så fort jag blinkar verkar det dyka upp en ny bokstav, just nu hittar jag: hbtqia (Pust!) Kan man inte bara ha nån samlingsbeteckning, annars kommer det ju aldrig att ta slut. Eller, ännu hellre, kan vi inte bara få vara som vi är. Under förutsättning (förstås!) att vi inte skadar någon annan.

Så jag tog en paus, läste ett blogginlägg och började  spinna vidare på tidigare funderingar: När man

• aldrig upphör att förundras över det kompakta manshat som verkar finnas (växa? hoppas inte) på sina håll.

Gav upp punktlistan, började längta tillbaks till 60-talet, med unisexmode, kamratskap och lika långt hår. Det var tider det!

Istället för att bli dam, som på 50-talet, fick man skutta runt i barnklänningar, platta vita stövlar och kortkorta kjolar (trots intensiv debatt om fula kvinnoknäns fulhet..).

En brådmogen 13-årig klassis hade redan hunnit lägga ner kjolen till vuxen vadlängd(!) innan den snabbt åkte upp igen.

Som på sextiotalsbilden såg jag NÄSTAN ut, fast med jättelångt spikrakt hår – och utan fordon. (ALDRIG högklackat till kortkort, då blev det slampigt – OK?… 😉

Men i stugan  hittar jag veckotidningar från 60-talet och förfäras. Som vanligt är det särskilt de “roliga” kåserierna som, tillsammans med annonser och hjärtespalter, speglar verkligheten.

Jag läser om den käcka (barnlösa) hemmafrun i tjugoårsåldern(!), som en gång djärvt hoppar över fredagsstädningen, som upptäcker att maken verkar intresserad av en annan – och löser det genom att köpa sexiga underkläder (för undansmusslade hushållspengar). Jag ryser: var det verkligen så illa?

Kollar i mina gamla dagböcker och rodnar djupt över vilka tankar präktiga jag hade kring den tjej som misslyckades med att balansera “på en spindeltråd” – mellan att vara pryd och lösaktig… Mitt försvar är att jag ju var så överraskat stolt över att jag själv verkade få godkänt resultat på balansgången. För lätt var det INTE, tro mig!

Därför läser jag gärna sådana artiklar och bloggar som jag kan lära mig av. De som lågmält tydliggör hur vi alla – i varierande grad – har inlemmat de här könsnormerna. För bara när vi insett det kan vi tillsammans bestämma hur vi vill ha det i våra egna liv.

Själv har jag av olika skäl aldrig varit ”duktig flicka” just i hemarbetet, men minns en väninna som, trots förslitningsskador och utmattning, inte kunde förmå sig till att strunta ens i trädgården till det tungrodda gamla huset hennes man inte ville flytta från. För då skulle hon må ännu sämre. Hemmets skötsel var nämligen hennes ansvar (plus yrkesarbetet). Mannen behövde inte ens ställa krav, de kom inifrån…

Det är  ju egentligen lite fånigt när man blir glad över att unga pappor tar ansvar på samma självklara sätt som mammor alltid gjort. Samtidigt är det ju ändå ett steg framåt från att omgivningen tyckte det var lite suspekt om pappan böt blöja, fast mamman fanns där. Och det var innan (man visste att) det fanns pedofiler…

Jag begriper inte riktigt ordet feminism, för jag tycker inte att ALLA kvinnor är de mest utsatta i vårt samhälle (exempelvis utsatta barn är ju definitionsmässigt försvarslösa på ett annat sätt). Jag har en sorts naiv (gammaldags?) övertygelse om att vi alla ska få vara som vi är. Inklusive alla tänkbara könsidentitetsvarianter, personligheter, levnadssätt, läggningar, särbegåvningar, relationsformer, etc etc. Under förutsättning att vi inte skadar någon. (Förstås!)

Vad var det för blogginlägg som väckte tankarna, då? Den stora feministbloggaren som “hoppas hoppas hoppas” att dottern blir lesbisk för att slippa förtryckas, eftersom ALLA (med versaler) män förtrycker. Samtidigt som hon själv försörjs av sin man, och tänker skaffa ett tredje barn oavsett vad han vill. Fast sånt får man inte ta upp, för då “hänger man ut mannen” och är dum i huvet. Så: Häpp, sån är jag!

Det inlägget såg jag på annat ställe, för ursprungsbloggen läser jag inte längre. Aggressiviteten (som jag antar är ett medvetet grepp) funkar inte för mig. Jag stöts bort av den, och kan tyvärr inte ta in de tankeväckande resonemang, som också finns. Men det finns ju andra bloggar, som passar mig bättre.

Jag som bara, helt gammaldags, tänker: Är det inte bättre om vi alla hjälps åt att göra världen till en bättre plats? Efter bästa förmåga.

Man får nog inse, som Cornelis sjunger i ”Ballad på en soptipp”, att:

För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli

Och vara glad ändå.